Trött

Glada barn är i skolan. Dödstrött mamma ska städa. Men först koppla av med lite kaffe och några hundra ord i bloggen.

I natt blev det ingen sömn för mig. Båda de små hade mardrömmar. De grät och var rädda. Själv hade jag så ont i lederna och huvudet att jag försökte ligga på en halvuppblåst luftmadrass. Tänkte att den skulle forma sig lite fint runt mig… Det fungerade inte alls. Det blev bara gungigt och kallt. Emellertid hann jag knappt ligga där för barnen ropade med jämna mellanrum hela natten, så jag tror jag bytte mellan deras sängar fem gånger i natt. Båda tänkte på döden och andra hemska saker. Jag börja tänka på andra osynliga saker som datavirus, trojaner osv. (Kommer att sammanfatta det sen.) Ofta blir nätterna så här om dagen varit intensiv.

Och gårdagen var intensiv. Jag hade planerat den perfekt. Ordnade med papper till F-kassan, vilka jag lämnade i deras brevlåda, medan barnen var i skolan. Skulle sedan fixa maten så de hann äta innan sonen skulle till tandläkaren. Men då dök oväntat besök upp. Inget Gevalia här inte. Han fick följa med till skolan och hämta barn i stället. Attans, nu missade jag planeringen med maten! Problemen är många när det gäller min son. Inte alltid kopplade till funktionshindren men i slutändan blir det ändå relaterat till dem, eller försvåras av dem.

Min son har inte utvecklat emalj på sina nya tänder, det innebär att han lätt får hål. Han har fått tänderna plastade för att skydda dem så gott det går. Givetvis är det extra viktigt för honom att borsta ofta och noga. Men… hur? På morgonen är det omöjligt. Ingen skulle ens försöka borsta tänderna på en Duracellkanin. Han får ett fluortuggummi. På kvällen går det bra INNAN medicinen går ur kroppen men… han äter ju inte förrän medicinen har gått ur kroppen och sen är det svårt att borsta tänderna. Det är som att jaga en ål. Han slinker hit och dit, har man tur så nuddar tandborsten vid tänderna. Det slutar ofta med att jag ger upp. Han borstade ju i alla fall INNAN han åt. Han får ett fluortuggummi igen.

Har man nu så ömtåliga tänder, får man ju absolut INTE småäta mellan målen. Men… min son ska ju ha extra näringsdryck sex gånger om dagen, utöver de ordinarie mål han får. Tandläkaren som äntligen börjar förstå att det är en ganska knepig situation och att vi faktiskt försöker så gott det går, föreslog att jag kan skicka med sonen V6 tuggummi till skolan. Hade det nu inte varit tuggummiförbud i skolorna så hade detta varit utmärkt. Men jag garderade mig med att kräva ”intyg på ordinerade tuggummi”, i fall i fall.

Jag minns med glädje den sociala samordnare jag hade genom barnmedicin där de först utredde min son. Hon var ett otroligt stöd. Hon fanns för mig och barnen i alla situationer. I kontakten med Försäkringskassan, förskolan, läkare med utredare på BNK osv. Hon följde oss t.o.m. till vårt nya hem och hjälpte till med kontakter och information på den nya skolan. Hon var en kvinna med pondus! Underbart för en trött mamma.

En gång rekommenderade tandläkaren stark att sonen måste sluta med napp. Jag försökte tvinga sonen att ge upp dem. Han grät, sov inte och var orolig hela tiden. Hans liv kretsade runt napparna. Han hade inte en utan snarare 10 st och hade otrolig ordning på dem och bytte systematiskt napp i den följd han tyckte om dem. Detta var sonens kvällsprocedur och hans sätt att koppla av.

Min sociala samordnare sa då: - Man kan fixa till tänder men inte trasiga själar!

Tack och lov för dessa ord! De har följt mig i alla mina beslut. Man måste se vad som är viktigt och vad man måste värna om. Ibland är det inte rätt tid för förändring och ibland kanske man ska låta händelser och beslut utvecklas av sig självt. Har man då fått två underbara barn. En stabil, klok och glad flicka och en hoppig, smart, glad pojke men med mycket grav ADHD och autismspektrumstörning som lutar åt både Asbergers men med verbala tics som Tourettes, så kanske man skall sålla bland krav och förändringar.

Mina barn är kärleksfulla, omtänksamma, lyhörda och busiga men tänderna kunde ha varit jämnare, när de ler sina glada leenden.

Nu ska jag släpa mig härifrån för att julstäda… suck… de små kommer att le stort (och lite ojämnt) när de ser adventsljusstakarna, julgardinerna och de vackra ljusen.

M

Nu börjar det bli jobbigt.

Söndag kväll. Barnen är så uppe i varv att allt snurrar. Vad hände med de mål jag satte upp den här helgen. Jag är slut, har ångest och mår illa. Låter som en tjatig upprepning av fraserna; Sluta! Sitt still! Gå in på rummet! Åh nej…kasta inte den eller slå inte på det osv… Att barnen ens orkar göra emot när allt är kaos?

På söndagar har båda barnen baddag. De ska skrubbas och de ska klippa naglarna. Jag var hos specialpedagogen här om dagen, då gjorde vi upp ett strängare schema samt pratade om vikten av att jag ALLTID står fast vid de rutiner vi bestämt. Jag lovade och tänkte som vanligt att det är ju självklart att jag är bestämd och konsekvent. Varför skulle jag inte vara det? Jag tror att hon såg min situation mer realistiskt än vad jag gjorde. Trötthet är svaret på alla frågor!

Men nu är det söndag kväll. Dottern är renskrubbad och tovorna utredda med massor av balsam. Hon har blivit inskickad på rummet för att läsa lite sedan hon ätit sina varma smörgåsar och borstat tänderna noggrant och länge. Om jag inte tvingar henne att vara på rummet under dessa kaotiska kvällstimmar, slutar det alltid med tårar.

Ja, inte fick jag sonen i badet, inte naglarna klippta. Det gick inte heller att läsa godnattsaga för dottern eftersom sonen grät och höll på att krossa vårt hem om han inte fick vara hos henne. Ja, inte kan jag anklagas för att vara konsekvent. Bara grymt trött. Satte mig här vid datorn för att skriva lite istället för att fortsätta med kvällens tjat och rutiner.

Just nu håller sonen på att slå sönder rullarna med mitt fina julklappspapper. Jag hör min dotter tala honom till rätta. Han älskar henne över allt! Han hade nog gärna lekt med henne och sovit hos henne dygnet runt. Min dotter orkar endast med beskärda delar av umgänget även om hon älskar honom lika mycket. Men han lyssnar faktiskt på henne. Tack och lov. De har mycket bus för sig men om hon styr leken så är det inom gränsen för vad som är okej.

Nu kom min lilla utspringande med en rulle papper, vilken hon räddat. Inte illa, det räcker till att slå in hennes julklapp i!


Måndag morgon. Barnen är i skolan. Dottern kom alldeles för sent. Båda hade ont i magen och var lite oroliga .(Även jag var orolig, eftersom det går vinterkräksjuka på skolorna nu) Sonen fick i alla fall med sig sin fina Starwars-modell, så han hoppade till sist glatt in i taxin. Det skulle egentligen ha varit hans julklapp, men nu blev den istället en muta så att jag fick klippa hans hår. Han blev så söt! Väl värt julklappen, tyvärr måste jag nu ordna något annat till jul men jag har ju lite tid, lite pengar kvar och inte minst en välvårdad son!

Nu är klockan snart nio, så nu kommer min tid att få ordning efter helgen och kvällens kaos. Men det är även hög tid att fylla i alla viktiga papper. Ibland, nästan varje morgon, känns det som att vakna till en mardröm, där allt arbete jag gjorde i går har trollats bort. Saker är kastade huller om buller, sängkläder utspridda över hela hemmet osv. Dagens kaos, likt andra dagars kaos händer efter kl 20 00 kvällen innan. Den tiden då andra föräldrar har fått sina barn i säng och kan plocka undan för att sedan se lite på tv eller koppla av. Från kl 20 00 fram till ca 23 00 är det oftast bara en tornado inomhus hos oss. Sonens medicin går ur kroppen. PLING!

I går kväll var det givetvis likadant. Problemet var bara att jag var för trött. Sonen varvade ner vid TV:n, det var ”sagan om ringen” kl 21 00. Okej, allt var redan omkringkastat och vissa saker ohjälpligt förstörda, så jag valde att inte ta en strid till. Jag lade mig bredvid sonen i soffan. Han var lugn och började se lite sömnig ut. Härligt! Bara att lyfta in honom i sängen när han somnat.

Tyvärr var det jag som somnade i stället. Strax innan tolv väckte sonen mig och var hungrig! Han hade suttit uppe och sett hela filmen! Åh nej… inte bra. Han fick kvällsmat, sedan somnade han bredvid mig i soffan. Mycket söt med nyklippt hår men obadad och med oklippta naglar. Specialpedagogen sa att om jag så bara doppar honom i badet, så ska han bada om det står på schemat. Det är viktigt att vara konsekvent! Japp jag håller med till fullo, så jag tar bort den delen från schemat så kan jag vara hur konsekvent som helst!

M

I dag är det farsdag, faderns egen dag. Är det även Gud faders dag? Kanske…

Mycket snart skall jag och de små besöka min far för att fira honom. Vi kommer att ge honom en "immsvamp" så att han kan torka bort imman på bilrutan, eftersom fläkten är sönder. Ingen dyr present (5 kr i Ullared) inte heller någon spännande, men en mycket nödvändig och pappa kommer att bli glad. Fars egen dag ligger för nära jul. Lovar att du får roligare saker i julklapp istället, pappa.

Tidigare i dag var vi på gudstjänst. Min dotter vägrade gå men sonen älskar det och sprang nästan hela vägen. Det var speciellt för barnen idag. Barnkör, barndop och lille Skutt! Predikan var så härlig! Visste prästen att vi skulle komma?

Hon talade om Emil i Lönneberga och hans tappra försök att göra sin far glad, göra sin syster glad och att göra sin mor glad men hur alla hans försök resulterade i hyss. Hur hans goda uppsåt misstolkades och straffades. Och hur hela byn till sist samlade pengar för att skicka iväg honom.

Stackars mamman! Vilken smärta att möta de andras önskningar om sitt eget kött och blod. Stackars mamman, som måste ha sörjt alla de gånger pappan lyfte upp hennes lilla barn i öronen. Stackars mamma, medveten om sonens oskuld men ändå tvungen att låta honom sitta av sitt straff i snickarboden.

Nu var det inte alls mamman det handlade om. Inte om Emil heller, utan om förlåtelsen. Att det finns förlåtelse för de hyss Emil gjorde, de synder, utan ont uppsåt. Men att det även finns förlåtelse för de synder man gör med brått mod. Det kändes fint att sonen lyssnade och jag förstod att han blev lugnad över syndernas förlåtelse eftersom han dagligen säger förlåt för allt som händer. Men faktum är att det bara händer! Som att; han råkar tappa saker eller snubblar. Det händer och ingen kan hjälpa det.

Problemet är att många blir så hemskt irriterade. Det skriker på honom och skäller onödigt hårt. Gör de så även mot vuxna? Mot sin chef, lärare eller mot sina kollegor? Skulle de göra så mot chefens son? Jag tror faktiskt INTE det. Jag tror att många tillåter sig att köra över barns rättigheter. De anser att lite kränkande utskällningar är nyttigt i uppfostran. Beter sig barnen bättre då? Inte mina i alla fall… det är då det blir riktigt fel. När barnen förnedras eller kränks. Då släpper spärrarna och det blir rundgång. Jag kan förstå det. Om någon blir arg på mig för att jag snubblar eller "råkar" något annat, så finns det ju inget jag kan försvara mig med. Bara en känsla av orättvisa.

Så nu kommer vi till min förlåtelse… hjälp oss att förlåta dem oss skyldiga äro… Det vill säga de människor som tar i alldeles för hårt mot min son, ibland även mot min dotter. De som anser sig ha rätten att sätta vissa barn på plats.

Jag kan känna att min styrka ofta ligger i min förlåtande natur. Jag är inte långsint, inte lättirriterad eller otålig mot andra. Men det är när det gäller mig själv! Gäller det mina barn så är min styrka och min vrede lika stark och stor som min kärlek och omtanke. Jag är inte ett dugg förlåtande. Tvärt om. Jag glömmer inte och jag är mycket lyhörd för att kränkningar skall upprepas. Jag kan aldrig koppla av tillsammans med dem som en gång visat att de kan behandla mina barn på ett oacceptabelt sätt. Jag menar absolut inte att de bara blir arga eller skäller till, utan när de väljer att såra eller hota. Till och med om de väljer att nonchalera på ett kränkande sätt, så har de för alltid fått en stämpel i mitt hjärta! Oförlåtligt och oåterkalleligt!

I dag har jag och sonen redan hunnit med två ”förlåtturer” efter kyrkan. Först fick vi lämna tillbaka en studsboll som sonen kastat iväg för en liten kille. Sedan ville han gå till sin älskade bästis för att säga förlåt. Kompisen hade blivit arg när sonen kastat i väg bollen för den lille killen, så han ville inte vara min sons bästis längre. Sonen sa: - Förlåt, kompisen sa: - Ingen fara. Så nu är de bästa vänner igen. Jag å andra sidan såg papporna, till killarna, i ögonen och tänkte som vanligt… ”…oj, oj, oj, oj…vad enformigt detta börjar kännas…”

Emils mamma hade en hyssbok? Varför det? Skrattade hon när hon såg tillbaka och läste i den? Analyserade hon runt hyssen? Kanske skrev hon av sig likt jag gör här?

Jag är så glad att aga är förbjudet. Jag är också så glad att jag inte har en förälder runt mina barn som straffar dem. Jag hade inte stått ut! Jag tror jag hade dödat. Sonen fick straff tidigare, slag och hot. Om jag inte hade skyddat honom med min kropp och styrka vet jag inte vad som hänt. Mitt ex sa att det aldrig skulle ha hänt något. Att det bara var tomma ord sprungna ur ilska. Jag som låg där på golvet runt min son för att han inte skulle kastas ut i snön eller in i en iskall dusch, jag vet inte. Men jag hatade! Jag hatade så mycket att allt var svart. Kunde jag, skulle jag tagit barnen och flyttat då men vart och med vilka pengar?

Hur kunde Emils mamma älska och försvara Emils pappa? Är det för att det låg i tidens anda? Om Bobby som blev dödad av sin styvpappa och mamman, hade blivit dödad under den tiden, hade det då legat i tidens anda. När blir rätt fel? När jag skrek år min sambo att det som skedde sonen var likt vad Bobbys styvfar gjorde mot honom, fick jag förakt till svar, ingen ånger och ingen insikt. Jag insåg att detta är utan slut och utan kontroll.

Sonen har glömt detta idag, dottern också. Eller kanske har dottern inte glömt? En dag, då vi bodde i vårt nya, egna hem, sa min dotter: -Vilken tur mamma, att ni flyttat isär annars kanske du skulle fått det så här. Min flicka såg ett avsnitt av skärgårdsdoktorn där en man misshandlade sin fru något fruktansvärt! Är detta vad mina barn väntade på? Att jag inte förstod... Det gör jag nu och jag glömmer aldrig! Inte heller kommer jag någonsin att låta någon vara delaktig i vårdnaden av barnen. Hur tungt det än är att vara ensamstående till dem vissa dagar så är det lätt jämfört med hur tungt det var att leva i en så förödande relation.

Kanske barnen en dag får följa mig på en ”jag förlåter dig tur” men jag tvivlar…Speciellt då jag upplever min son som mycket mer harmonisk och stabil sedan separationen.

I dag hade de gjort om Fader vår till Bamses egen bön. Lille Skutt hoppade runt i kyrkan för att dela ut små lappar till alla barn. Sonen tog givetvis två så han syster inte skulle bli utan. Så här löd bönen:

GUD DU ÄR VÅR FAR

VI VILL ATT DU SKALL BESTÄMMA PÅ JORDEN

PRECIS SOM DU GÖR I HIMMELEN

FÖRLÅT OSS ALLT DUMT SOM VI GJORT

OCH HJÄLP OSS ATT FÖRLÅTA

GE OSS VAD VI BEHÖVER I DAG

OCH SKYDDA OSS FRÅN DET SOM GÖR OSS ILLA

AMEN

Oj, jag höll alldeles på att glömma sonens förtjusning över det fina barndopet. Alla barn fick komma fram för att närvara under dopet. Så vackert och så roligt!... Babyn tappade nappen i dopfunten vände sig sedan mot prästen och rapade högt. Sonen skrattade så han vek sig! Väl hemma berättade han för alla men skrattade, så ännu har ingen förstått det roliga med barndopet.

En annan sak som förbryllat sonen resten av dagen är att Dinosaurierna levde innan Jesus. Detta kan han inte komma över! I morgon skall jag göra en tidslinje, tror jag får börja med THE BIG BANG!

ÅTERBETALNINGSSKYLDIG! = Dumma försäkringskassan!

Varför skall de ha så obegripliga regler för bidrag? Min glädje över att ha köpt min bostad förbyttes kvickt till oro för hur mycket jag nu kommer att bli återbetalningsskyldig! Utgiften för bostaden är exakt den samma som innan, men är nu uppdelad i ränta och avgift istället för ”hyra”. Detta innebär att bostadsbidraget blir lägre, trots att det är samma utgift för bostaden som innan.

Tydligen skulle jag fyllt i en annan blankett för bostadsbidrag. Problemet är att, då jag skulle förnya ansökan, stod det tydligt att eventuella lån för bostaden måste fyllas i av den sökande för att summan skall bli rätt. Om den här blanketten nu var fel eftersom den endast gällde ”Hyrd bostad” förstår jag inte varför jag skulle uppmanas till att fylla i eventuella lån?

Emellertid ringde F-kassan för att meddela att jag fyllt i fel blankett och kommer bli återbetalningsskyldig sedan den dag jag blev ägare till min bostad. Hade jag nu haft ekonomi, så jag hade de pengarna, så vore det väl inte så farligt men tyvärr! Jag och barnen lever ett bra och rikt liv men det är knappast pengar som är vår rikedom! Vi köper till och med ”foder morötter” (till hästar) 25 kilo för 60:-! Billigt och precis lika bra som de snygga, dyra i affären. Men vi får ekonomin att gå ihop och vi har god mat varje dag!

Hade detta nu räckt så hade vi väl klarat julklappsinköpen men nu kommer vi till del två av försäkringskassan!

I våras fick jag influensa och hade som vanligt fruktansvärt ont i lederna, precis som nu. Jag var vid den tiden arbetslös men var uppsatt på vikariat, då det fanns. Emellertid missade den vikarierande läkaren att skriva att jag var arbetslös på sjukintyget. F-kassan ringde och berättade att de inte tänkte godkänna denna sjukskrivning. Jag måste få ett nytt sjukintyg med korrekt befattning inom en viss tid (nu kommer det knäppaste!) Om jag inte gör det, kommer de inte heller att betala ut den föräldraersättning jag skulle varit berättigad till då min dotter hade influensa veckan innan! Efter detta fick jag ytterligare ett brev då det visade sig att även för dotterns period var läkarintyget inkorrekt! Om detta inte inkom inom ett visst datum skulle jag inte beviljas ersättning för hennes period och inte heller för min. Alltså samma men tvärt om. För en gång skull! Hade jag inte kopierat läkarintyget så jag kunde inte gå tillbaka för att bestrida deras bedömning. I dag skulle jag inte skicka ett papper utan att ha kopierat allt och dokumeterat det. Bifogar lite av texten i sista brevet från F-kassan:

Jag undrar fortfarande om detta är ett skämt? Kan de göra så? Tydligen…

Eftersom den vikarierande läkaren inte gick att nå samt att jag inte ville boka en ny tid hos en annan och betala för ett nytt besök, ringde jag vikariepoolen och sa att jag var tillgänglig och inte så dålig. Jag stämplade samt tog vikariat. Allt var frid och fröjd förutom att jag hade grym influensa.

... eller inte

I slutet på månaden får jag ERSÄTTNING från F-kassan! Både för den tid jag var sjuk samt föräldrapenning! Detta innebär att jag nu är återbetalningsskyldig till A-kassan eftersom de anser att jag lurat dem!

Jag har skrivit och givetvis godkänt att de får upprätta en återbetalningsplan åt mig samt förklarat hur det gick till. Både när jag skrev till dem och när jag sammanfattar det nu, känner jag hur knäppt det låter. Tror jag skall ta en kurs i F-kassans regler, för på onsdag skall sonens vårdbidrag omprövas.

Nu orkar jag inte skriva mer för lederna spränger av smärta. Aj aj! Kan inte ens skala potatis eller gå utan att se ut som en vandrande pinne, lite snyggt gungande :-)… Ska bara berätta att lovet har varit fantastiskt. Barnen har varit harmoniska och underbara!

Nu ska jag vanka iväg och köpa pommes frites! Skalfritt!

Underbara höst!

Äntligen kommer den mörka årstiden. Som jag har väntat! Barnen varvar ner lättare, kopplar av hemma utan att protestera. Även vintertiden passar oss bättre. Vi är i fas med den, vaknar automatiskt i tid och njuter av kvällarna för att faktiskt bli trötta i normal tid, till och med sonen!

I går var vi hos en vän och sydde halloweenkostymer. Dottern ska vara ”kattdrakula”. Jag har sytt en vackert blänkande dräkt med hög drakulakrage. Hon blir fantastiskt fin! Sonen som inte kunde välja har nog slutligen bestämt sig för att vara en liten söt spindelapa! De är svarta och små men med en enormt lång svans. Tur för mig eftersom jag har mest av det svarta tyget!

I går växlade han emellan Wolverine, Robin Hood och Peter Pan men ingenting verkade fungera. Wolverine var önskemål nr 1 men eftersom mina kunskaper inom klädsömnad är mycket begränsade, så var det helt omöjligt.

Mina barn är så övertygade om att jag kan allt och att det blir fint. Väldigt smickrande men jag skäms verkligen när jag virkat något bubbligt, ojämnt mössaktigt och dotter säger: -Åh mamma, allt du gör är så fiiiint!

Herre min skapare! Vilken chock de kommer att få när de inser att jag har fel och brister! Men, kan jag lyckas göra kvällens dräkter fina, måhända jag får behålla min idolstatus ännu ett tag :-) !

Nackdelen för mig med hösten (absolut enda nackdelen!) är att mina leder värker så att jag knappt kan lyfta armarna och emellanåt har svårt att gå eftersom höfterna känns som om de ska gå sönder. Värst av allt är ändå min trasiga axel som gör det svårt att sova för smärtan. Vaknar hela tiden och försöker ligga på det mest smärtfria sättet. Fick ont i lederna efter en vanlig influensa för några år sedan. Jag blev så dålig så min dåvarande sambo fick bära mig till duschen och i trappor. Jag kunde inte ta ett steg. Ja, så kan det tydligen bli av influensa.

Eftersom jag får spara lederna till att sy i stället för att skriva nu, så tänkte jag bifoga ett stycke (ett långt stycke) som jag skrev när barnen var ca 3-4 år.

EN HELT VANLIG DAG ?


Klockan är 05 00. Jag sneglar på klockan. Denna fantastiska uppfinning, berättar precis vad vi har att rätta oss efter. Bråttom eller gott om tid. Just nu är det gott om tid. Det är fortfarande natt, allt och alla sover djupt och lugnt. Om en timme skall klockan ringa och dagen börja. De små tvillingänglarna ska väckas av en utvilad glad mamma. Frukosten ska vara dukad efter konstens alla regler eller var det kostens alla cirklar.

05 02. – Mamma mamma mamma vad skall vi göra i dag, skall vi till dagis? - Mamma, hunden har tagit min napp!!! TA TILLBAKA DEN!!! Jag vaknar hastigt upp ur mina tankar om en lugn dag, flyger upp ur sängen, fångar hunden, tar nappen innan den sväljs och gnuggar av den under kranen. Måste komma ihåg att koka nappen sen, ja alla napparna.

Vem i hela världen uppfann något så idiotiskt som nappar vilka får tänderna att stå rakt ut på de näpna små barnen.

- MAMMA! Hörs det nu från nästa tvilling, den lite mer ”morgontrötta” av dem.
- Mamma, hunden har kissat på min matta, bläääää.

Medan jag rusar in för att ta bort den dränkta mattan under min dotters fötter klättrar tvilling nr två upp i bokhyllan efter sin älskade napp. Vilken jag givetvis försökt gömma eftersom socialstyrelsen, eller var det tandläkaren som inte rekommenderade den efter tre års ålder.
NU SKA DE SLUTA MED NAPPAR. I DAG!

Men när tvilling två har ramlat ner från bokhyllan och tvilling ett kramat hunden för hårt, som nafsat vänligt tillbaka med vassa valptänder, är det jag som springer runt och förtvivlat letar efter två nu livsnödvändiga nappar. Tack och lov att någon uppfann dessa underbara ljuddämpare, en mycket klok människa!

Hunden kissar på tidningen, skrämd av uppståndelsen. Vänjer han sig aldrig eller tror han som jag att; i morgon blir allt lugnt. ”Ordning och reda pengar på fredag”.

Välling, måste göra välling och AD droppar och… - NEJ!! Mina tankar avbryts av att tvilling nr två nu hittat hårtorken och tänker bada den i hundens vattenskål. Tappar nästan tvilling ett när jag fångar hårtorken i luften.

Välling var det. Måste göra klart den, eller kanske ändå bäst att vi klär på oss först, sedan sätter jag på TV´n åt barnen för att efter det, göra välling i lugn och ro. Bra det här med välling, blanda, skaka och värma i mikron. Två minuter, max.

- Här älskling. Den här kjolen passar fint till din randiga tröja. Tvilling nr ett tittar surt tillbaka.
- Jag gillar inte kjolar.
- Nej, jag vet det men alla dina byxor är smutsiga eller för små.
- Blä. Tungan åker ut och jag inser att det bara är att skicka dottern till dagis i tröja och kalasbyxor, utan kjol, som vanligt.

Under tiden jag hjälper min bestämda, härliga dotter är sonen ovanligt tyst. Inga jublande skratt som när han leker med hunden eller tränar fritt fall ifrån byrån. När han är tyst brukar det nästan alltid tyda på att han gör något otillåtet. Jag känner hur hjärtat börjar slå fort. Jag hittar honom i badrummet mycket nöjd med sig själv när han har förvandlat golvet till en livsfarlig isbana av allt mitt schampo. Jublande åker han nu fram och tillbaka. Pippi Långstrump, släng dig i väggen med dina idéer.

Hunden äter upp tvålen. Dör hundar av sådant?! Skall jag ringa veterinären ?

- Älskling nu måste du skölja av fötterna och klä på dig. Din syster är redan klar. NEJ, LÄGG DIG INTE I SCHAMPOT. Okej, nu får du duscha av dig.
- Varför får han duscha? Det vill jag också. Tvilling nr ett som nu är iklädd randig fin tröja och nya vita kalasbyxor tittar nyfiket in i det bubbliga halkiga badrummet.
- NEEJ! Snälla, gå inte in i duschen med kläderna på.

Vi duschar alla tre, lika bra det.
Hunden kräks.

Vad skall alla ha på sig? Skall nog ringa veterinären i alla fall.

Pip pip pip. Klockan ringer, dags att stiga upp…..

Nyduschade barn sitter fridfullt i soffan, inlindade i sina Spindelmannenhanddukar. Nyduschad mamma letar efter kläder och tänker att i morgon kanske barnen vaknar klockan 06 00 men då skall jag gå upp klockan fem och äta en lugn frukost.

- Mamma! Jag behöver mera tvål!! Hörs det plötsligt från ena sovrummet. Men vad är detta sitter de inte kvar i soffan? Mycket stolt visar tvilling ett att hon tvättat både fönster och speglar. Ett tjockt lager med tvål har på rekordkort tid täckt allt med en ogenomtränglig oljig hinna.

- Är det inte fint mamma? Frågar min underbara dotter.
- Joooo, jätte fiiiint svarar jag och tänker; Kunde inte hunden ätit upp hela tvålen när han ändå höll på..…
- Snälla barn gör nu mamma riktigt glad och klä på er, nu!
- javisst mamma det skall jag. Tvilling nr ett låter alltid så tillmötesgående och härlig men….
- Men klä på honom först. Nu kom det jag väntat på. Jag skall alltid göra allt först med den andra, det är bara det att båda säger likadant alltså blir ingen först. Nu är det dags att börja muta. (Vilket man absolut inte skall göra enligt barnpsykologerna. Har någon av dem barn? Nej inte troligt.) Mutan fungerar bra och min dotter får på sig kläderna Igen.

Då hörs plötsligt DUNK DUNK DUNK någonstans i huset. VEM i hela friden är uppe klockan sex på morgonen och bankar på elementet. ÅH NEJ! Jag springer in i min sons rum där han glatt sitter och bankar på elementet med sin nya fina plasthammare. Nöjd med sig själv har han lyckats få fram en riktigt fin melodi ackompanjerad av min grannes okvädesord underifrån.
Okej, bort med hammaren. Gömmer även denna högt upp och hoppas att sonen inte ser var.

Kläder, nu skall alla kläder på. Overall, galonbyxor, stövlar mm x två. Fick de någonsin välling? Eller AD droppar. Ja ja frukost får de på dagis och droppar tar vi i kväll. Själv får jag väl äta frukost till helgen eller nästa helg…
Ett mummel hörs – Mamma, jag måste kissa.. – Vad skojar du, nähä. Okej av med allt igen. Hunden ser lite konstig ut, är det tvålen kanske?

– Mamma, Hunden har ätit upp din fiiiina trä ask. Ok, det förklarar hans kväljande. På med koppel i alla fall. Återigen på med overall, galonbyxor och stövlar mm.

Nu ska vi i väg till dagis där tålmodiga, godmodiga och modiga kvinnor arbetar med dessa underbara små busiga barn.
Pussar och kramar två små illskrikande barn.
– Hej då mamma kommer snart. Ser deras tårdränkta ansikten framför mig lång tid efter det att jag lämnat dem. Var det inte några mattetal jag skulle ha kontrollerat i dag på morgonen.

Tänker tillbaka på min graviditet. Lyckan över att jag väntade tvillingar och allas kommentarer.

– Oh, vad praktiskt att ha allt gjort på en och samma gång.
– Javisst, svarade jag och växte både inombords och i omkrets. Växte och växte, för varje minut.

När jag i början av maj vilade ut på en bänk, kom en trevlig kvinna fram för att säga:
- Gud vad skönt att du inte skall vara gravid hela sommaren, barnet måste ju komma när som helst nu eller?
Vad menade hon?

- Jag skall inte föda förrän i augusti, i slutet.
- Oj då. Hon bleknade och gick.

En väninna till mig som också väntade tvillingar var så blodfylld, så när hon tog blodprov på BVC sprutade hon som en fontän i timmar efteråt. Men visst ÄR det praktiskt att ha två lekkamrater i magen.

- Herregud människa, stå inte på refugen, mellan filerna, med den magen. Spring över till trottoaren!
- Vad? Vad menar de, skulle jag springa, då välter jag ju.

Men jag förstår folk runt om kring. Jag var nämligen inte jämnrund, sådär snyggt som man kan se. Nej jag växte faktiskt bara framåt, långt framåt. Bakifrån såg jag inte gravid ut ens i sista veckan. Men från sidan såg jag ut som en parodi på Barbapappa. Så möjligheten att magen skulle bli påkörd var inte helt utesluten.

Jag tröstade mig med att tvillingar brukar ju i alla fall komma några veckor före utsatt tid. Ja inte kan jag ju gå så här i 40 veckor, snarare 36 kanske. Juli, ja det är en bra månad att föda i. Men visst kunde jag gå 40 veckor ja, till och med nästan 42. I SEPTEMBER, den 5 september gick det ena barnets vatten.

- Det är sååååå oooovanligt att man går över tiden med tvillingar, säger den välutbildade barnmorskan, i vars händer nu mitt och barnens liv vilar i.

Vad tryggt med SPECIALIST MÖDRAVÅRD. Nu kan inget gå fel! Men...

- Vad menar du, hittar du inte akupunkturnålen du satte i mitt huvud? Jag undrar om hon inte är riktigt klok och tycker att det sticker konstigt bakom ögat. Kan den ha borrat in så djupt?
- Är lustgasen sönder? Men det här är SPECIALIST MÖDRAVÅRD, man hör på namnet att ingenting går fel, eller hur? Jaså det kan det.
- Ja, ja men kejsarsnitt blir det i alla fall inte, vad som än händer! Det är ju inte bra för barnen, lungorna utvecklas inte bra då eller var det amningen som inte kommer igång eller var det kanske alltihop.

Epidural? Är det bra det? Jaha ett litet stick i ryggen och sedan helt bedövad. Det låter ju fantastiskt bra…

Fortsättning följer ... när jag hittar resten av dokumentet…

Vilken natt

Helt sömnlös. Jag mådde inte bra och sonen var rädd. Inget fysiskt fel på mig men en krypande ångest som hotade att ta över. Vet inte varför? Inte heller vad sonen egentligen var rädd för? Kanske var det en dröm eller möjligen för att hans enorma Franska vädurskanin ”Totte” höll på att flytta hela sin bur runt i rummet. Som vanligt trots att det är mycket bättre nu, växlade jag sängar under natten.

Tidigare visste jag aldrig var jag skulle vakna? När barnen gråter eller ropar på natten, förflyttar jag mig likt en robot till deras säng och somnar om där. Emellanåt har jag försökt stiga upp rakt in i väggen, eftersom jag inte vet i vilken säng jag ligger. Nu är det dock mycket bättre, det är nästan bara sonen som är vaken och orolig, problemet är att han älskar sin lilla ”växasäng” och eftersom han är så liten vill han inte låta sängen ”växa”! Det gäller att ligga dubbelvikt…

Men den här natten var det ändå mitt eget röriga inre som höll mig vaken. En fördel med att ha nätter likt denna är att man får en hel del gjort. I natt läste jag ett mail från Growing people. Det var som om de satt ord på mina tankar om hur barn ska behandlas. Möjligen har de själva hämtat texten från barnkonventionen eller liknande men de fullständiga orden nådde mig i natt. En självklar checklista för vuxna gentemot barn. Alla vuxna för alla barn!

Jag infogar texten samt länken. http://www.growingpeople.se/ Vad jag känner till angående att kopiera in text utan att citera, så är det inte tillåtet. Hoppas dock att hänvisning till textens upphov kan vara tillräckligt för att få visa er dessa ”budord”.

”Låt ditt barn få uppleva att du inte helt låter dig utplånas av alla de krav från omvärlden som ställs på dig som vuxen. Sätt tydliga gränser för vad du bedömer dig kunna klara av att göra väl, så att du kan känna dig stolt över dig själv. Det är det bästa stöd du kan ge dig själv och ditt barn, och det formar hur barnet kommer att se på sitt framtida liv. Vuxenlivet får inte framstå som en tärande grottekvarn. Det måste också innehålla glädje, lust och livsmod så att du förmedlar till ditt barn att det är kul att vara vuxen!”

Kärlek är ...

Att se till att ditt barn får vara barn, att han eller hon får leka och ha sin tid för sig själv utan att forceras i sin utveckling.

Att visa din förtjusning över ditt barn genom att prata och leka med henne eller honom.

Att ge ditt barn mycket av din vardagsnärhet genom kramar, uppmärksamhet och ärlig uppskattning.

Att ge ditt barn tillgång till sin historia genom berättelser och samvaro med äldre generationer.

Att låta ditt barn få uppmärksamhet för sin egen skull, inte bara genom vad han eller hon åstadkommer eller presterar.

Att respektera ditt barn som den unika individ det är, med sina alldeles egna förmågor.

Att låta ditt barns känslor vara tillåtna och att låta dem komma till uttryck, utan att för den skull vad som helst är tillåtet.

Att ta ditt barns bekymmer på allvar, även om du tycker att det är en bagatell.

Att ställa sådana krav att ditt barn känner att du bryr dig och har tilltro till ditt barns förmåga och att du anpassar dina krav till vad ditt barn kan förväntas klara av.

Att lyssna till och visa intresse för ditt barns tankar och känslor, så att han eller hon känner sig unik, värdefull och värd att respekteras. Detta innebär förstås inte att du alltid behöver hålla med om allt eller alltid bör låta ditt barn få sin vilja fram.

Att lära ditt barn att se och ta hänsyn till andra människor, utan att fördenskull glömma bort sig själv.

Att hjälpa ditt barn att lyckas med något som han eller hon har föresatt sig.

Att ge ditt barn tillgång till sociala spelregler för samspelet med andra människor.

Att vara medveten om att barn har samma mänskliga värde som vuxna, men inte samma erfarenhet och därför inte kan förväntas ta fullt ansvar för allt de gör.

Att ingjuta hopp om att kunna hantera tillvaron sådan den är, även när den bjuder motstånd.

Att försöka se till ditt barns goda avsikt i stället för att peka ut misstag.

Att i möjligaste mån försöka nyttja ditt barns argumentation och förslag som underlag för det beslut du som vuxen är ansvarig för att fatta.

Att du låter ditt barn veta att han eller hon är älskad även om han eller hon begår ett misstag.

Att hellre ge alternativa vägar att handla än att alltid tillrättavisa med vad man inte får göra.

Att försöka se konfliktsituationer som inlärningssituationer i stället för störningsmoment.

Att du ger ditt barn chansen att få känna stolthet genom att exempelvis vara till nytta i vardagsrutinerna.

Att kränka ett barn är ...

Att inte se och uppmärksamma barnet och hennes eller hans behov.

Att inte ta några som helst hänsyn till barnet. Det är att förminska barnets mänskliga värde.

Att slå barnet. Det är att allvarligt fördöma barnets existensberättigande, och det har ingen rätt att göra.

Att våldföra sig på barnet. Det är att rubba de mest grundläggande föreställningarna om trygghet och okränkbarhet.

Att skälla ut barnet. Det är att inge barnet tvivel om sitt eget värde.

Att utsätta barnet för ironi, sarkasmer och spydigheter. Det är allvarligt verbalt våld.

Att ta över och göra saker åt barnet i stället för att låta det pröva själv. Det är att ta ifrån barnet möjligheten att få känna sig stolt över vad han eller hon själv kan åstadkomma.

Att ge otydliga budskap. Det är att undandra barnet möjligheterna att förstå.

Att skuldbelägga utan att ge chansen till upprättelse. Det är att tynga barnet för livet.

Att genera barnet. Det är att försätta barnet i djupaste tvivel.

Att exponera barnet för vuxen, intim nakenhet och sexualitet. Det är djupt otillbörligt och kan ge barnet starka tvivel kring sin egen sexualitet.

Att förbise barnet. Det diskvalificerar barnet och är att försumma en resurs som tillhör framtiden.

Att låta barnet känna sig övergivet.

Att avsluta en konflikt med isande tystnad. Det skapar fruktan, otrygghet och avstånd.

Att låta vår vuxna vrede gå så långt att vi angriper barnets personlighet och karaktär, i stället för att begränsa oss till att tillrättavisa ett beteende. Det kan skapa en mycket svårläkt skada.

Att ljuga för barnet och inge falska förespeglingar.

Att baktala barnets kamrater. Det är att pressa barnet till en svår lojalitet.

Att överdriva beröm och skapa obalans i barnets självbild.

Att inte värdera sig själv som vuxen och att svika barns behov av förebilder.

Att barn saknar livserfarenhet och förmåga att hävda sig på samma sätt som vuxna gör dem inte mindre värda! Barn är på tillväxt - för livets skull. Barn - liksom alla andra människor - är okränkbara!

http://www.growingpeople.se/

Nu ska jag väcka de små barnen för att åter ta itu med dagen… tur att det är fredag och att jag avverkat lite av dagens sysslor under natten och morgonen. Samt njutit av musiken till ”Loving Annabelle, Dreamin´of you” Ska nog lyssna på den igen, när barnen är i skolan, för nu tycker jag att soffan som också är min säng börjar se ovanligt mjuk och inbjudande ut… Zzzzzzzzz… Annabelle, dreamin´of you zzzz

Visst kan man…

… prioritera att städa eller tvätta, möjligen också att diska! Men lika snabbt som tanken kommer över mig, då jag ser mig omkring, lika snabbt dyker också de viktiga papper upp som varit förträngda och gömda under annat!

Ett av dessa viktiga papper är sonens ”näringsdokumentation”! Oj, oj… Hur många ml har han fått i sig av denna viktiga kost? Kan det vara så att jag vet hur illa det kommer att se ut när veckoransonen är sammanfattad? Är det kanske beviset på hur lite jag lyckats få i honom som gör denna dokumentation sååå jobbig. Hade man räknat kost i ”portioner” så hade det varit en annan sak. Likt en bantare talar vi nu istället om teskedar, ml, tuggor och, om det är en bra dag, i mängder som dl eller styck!

Men det ser faktiskt bra ut denna veckan!

Möjligen är det tack vare att mina rara föräldrar gav oss ett våffeljärn!

Det var nu säkert ett år sedan jag gräddade dessa delikata rätter, så därför blev tisdagens premiärvåfflor mer likt knäckebröd i fantasirika former! Barnen led… men de teg inte: - Smeten smakar konstigt, mormors är godare… Ska de vara så hårda? Lyssna mamma; bank, kras… Visst, jag fattar vinken!
- Mamma var är sylten?

Okej jag hade glömt köpa sylt och våfflorna var ”knapriga” men med massor av honung på så åt de våfflor både till kvällsmat och till frukost.

Talade recept med deras mormor dagen efter och fick veta att hon gjorde på det ”norska” sättet! Jaha och det innebär?? Jo, socker i smeten och lite mer av det ena och mindre av det andra. Även denna dag blev det våfflor på menyn och de blev goda! Fluffiga och smakrika med massor av gräddglass och sylt. Fick höra från barnens skolor att: - mamma gjorde goda våfflor igår. Ja, tänk vad jag kan!

I dag var det möte på sonens skola vilket innebar att det skulle sammanfatta hur han trivs, hur skolarbetet fungerar och hur hans sociala situation är. Jag känner att han är omgiven av de bästa pedagoger jag skulle kunna önska mig. De ser verkligen helheten hos sina elever. De är uppmärksamma på om det finns oro eller annat bakom en dålig dag. Inget anklagande, varken mot oss trötta föräldrar eller mot barnen som kämpar mot så mycket i sin vardag. Jag önskar det vore alla förunnat att få studera i en miljö som denna.

I dag hade jag även tid hos min läkare. Eftersom jag nu yppat min frizon (min blogg) för henne, där jag utlämnar min vardag och mina tankar kommer jag inte att redovisa det besöket. :-) Men jag kan tala om att influensavaccinet fortfarande har god effekt på min onda axel. Tack!

I går var det ovanligt många föräldrar ute på vår gård, där ibland även ”vaktstyrkan”. Jag skyndade mig förbi med barnen i släptåg och irriterade mig på att jag bett barnen hoppa över judon just idag. Det kommer att bli svårt för sonen att leka ute. Okej nu gäller det att snabbt hitta på något lockande inomhus. Givetvis ville ingen av dem vara inne, speciellt inte för att rensa svampen vi plockat som nu torkat och var förvillande likt de små granbarr vi fått med. Sonen ber att få gå ut. Tittar genom fönstret, ser alla föräldrar, vänder sig mot mig och säger: - Är alla vuxna ute för att jag är så elak?

Min lille pojke! Om jag känner detta obehag så vad ska då inte du känna? Landet… ett hus… en frizon i verkligheten. Jag önskar verkligen att det blir så en dag.

Oj då!

Kan det vara mer turbulent? Kan grannarna bli argare? Kan hemmet bli mer vandaliserat av min lille son. Tja det kan ju alltid bli värre… men jag är tveksam, detta har varit en prövningarnas vecka.

En morgon vaknade båda kl 05 30. En vardag som tur var. Jag gav de små raringarna mat men fortsatte sedan att vila en stund. När jag tittade upp nästa gång såg hela vardagsrummet ut som Kinas infrastruktur! Oj då! Hur gick detta till? Barnen hade byggt in varenda möbel med ramper i vilka man kan rulla kulor. Intressant men mycket opraktiskt, för att inte tala om alla kulor som forsade fram i rasande fart för att sedan studsa ner i parketten. Inte bra!

Morgonen efter vaknade de nästan lika tidigt men då var det istället jag som råkade ge medicinen för tidigt. Allt gick fint tills sonen skulle in i taxin. Han lade sig på marken och höll fast i en bom. Inte en möjlighet att få honom till skolan den dagen. Taxichauffören såg inte glad ut och grannarna stirrade beklagande på oss. Oj då. Bara att ta med sonen för att springa till dotterns skola så hon kom i tid. Vi tog en heldag i skogen den dagen. Upptäckte att sonen var fantastisk på att hitta trattkantareller! Hela köksbordet är fullt av svamp som ligger på tork! Härligt!

Helg! Härligt, harmoniskt och hopplöst! Dottern har så många vänner som hon vill leka med att hon har svårt att hinna med alla… vilket känns underbart. Hon är en så rolig liten tjej, uppfinningsrik och busig men samtidigt omtänksam och lyhörd. Sonen letar och letar efter någon att leka med. Helst vill han bara vara med sin favoritkompis (har ju inte så många att välja mellan) men han är sällan hemma och när han är det har de ofta möte med andra i Jehovas vittnen.

Idag skulle emellertid min vän och hennes son komma på kvällen. Sonen såg fram emot detta som vanligt. Han älskar båda två och vill alltid vara med dem. Dottern gick till sin övernattningskompis. Där skulle de mysa hela kvällen. Min och sonens vänner kom. Vi hade det trevligt och alla var glada, dagen efter skulle vi åka iväg tillsammans, så vi bestämde att de skulle sova över. Luftmadrassen blåstes upp och det var läggdax. Två nöjda, glada små pojkar skulle nattas men då… ringde telefonen. Dottern kräks för fullt! Oj då, iväg allihop för att hämta lillan. Min vän körde oss dit för att hämta henne. Då vi var hemma skulle de åka vidare till sig. Ingen bra idé men övernattning eftersom ingen vill ha magsjuka! Fullt förståligt!

Nu är det ju inte bara att ändra sig så. Hur starka skäl man än har. Sonen blev helt förtvivlad. Det blev kaos! Han var övertrött, besviken, ledsen och arg på mig som tog bort hans vänner så abrupt. Hemmet förvandlades till ett slagfält. Han grät, bönade och bad att jag skulle få dem att komma tillbaka. Han försökte slå sig igenom ytterdörren med klädstången som delats i något oreparerbart plockepinn för jättar. Jag fick låsa allt. Min vän försökte lugna honom genom brevlådan men grannen kom ut och skällde om att: - Bli väckt mitt i natten! Oj då, när blev kl 21 30 på en lördagskväll ”mitt i natten”? Grannen över mig brukar börja sina fester då!

Till min fasa upptäckte jag att de glömt sin stora ryggsäck! Herre min skapare. Hur ska jag lyckas få ut den nu då? Slutligen fick jag kastat ut den genom balkongen och vännen fick plocka upp den ur rabatten. Dottern satt och grät av vanmakt medan resten av möblerna flög runt. Jag var arg på alla men mest på mig själv eftersom jag känner att jag inte hanterar situationer som dessa på ett bra sätt. Vad gör man när allt går runt? Finns det något bra sätt? Av erfarenhet vet jag att allt har sin tid och om jag bara lyckas hålla honom hemma (inlåst) så kommer han att varva ner och bli hanterbar. Han blir ångerfull och ledsen men ändå lugn. Visst vill jag att det ska gå över fort och gärna tyst med tanke på hur grannarna reagerar, men det är omöjligt. Istället försöker jag rädda så många saker som möjligt samt lugna dottern så gott det går.

Ja, till sist blir kvällen i alla fall lugn och sonen somnar med tårarna rinnande utefter kinderna. Dottern får höra sin godnattsaga om hästen: ”Pojken” Och jag kan börja plocka upp bland kaoset. Dottern verkar förresten må bra, inte ett dugg magsjuk. Tack och lov. Det är bara jag som mår som en överkörd trasa. Struntar i att plocka upp. Umgås lite genom msn och stupar sedan i säng.
Drömmer att jag sätter äggkartonger på alla väggar och i taket så att jag skapar ett ljudisolerat hem. Oj då, vilken tråkig dröm, börjar jag bli så fantasilös att jag inte kommer på något trevligare?

Denna underbara morgon…

Så fylld av lycka och glädje och … hysteri! Fullkomligt hysteriskt! Väcker sonen i god tid (inte alltid, det är helt beroende på om det blev någon sömn under natten eller om sonens oro höll mig vaken) för att han ska få i sig sin näringsdryck, sin medicin och sin frukost.

En klunk näringsdryck… sedan springa, springa och springa. Lyckas tjata sonen tillbaka till bordet. Han sätter sig motvilligt, tar en tugga och en klunk. Smiter iväg så fort jag vänder ryggen till… Jag struntar i honom för att väcka dottern, plocka fram kläder och få i henne mat. Hon klär på sig, om än med motstånd. Tröjan är fel och ful. Tvättrådslappen sticks i byxorna. Strumporna gör ont i tån.

Vi börjar som vanligt få ont om tid!

Dottern sätter sig snällt och äter, fullt påklädd! Men med bortklippt tvättråd, annan tröja och andra strumpor. Hon är nöjd och jag är nöjd. Nu gäller det att fånga in sonen!

Han svischar förbi med en penna… ritar i förbifarten i systerns bok. Nu är det kört. Systern börjar gråta, skriker åt brodern som i sin tur blir ännu mer uppspelt. Han springer in i systerns rum och tar något (eftersom vi glömt låsa dörren, trots det fina kodlåset hon fått som bostadsanpassning!) Systern springer efter och bråket är i full gång. Jag lyckas få ut sonen, skrikandes och viftandes. Sätter honom vid bordet… igen. En klunk till.

Dottern har nu låst in sig på rummet, gråter och vill vänta där tills hennes bror har åkt. Taxin kommer klockan 08 00 för att hämta sonen till den nya skola. Klockan är nu 07 55! Och han har inte ens fått i sig sin näringsdryck och vad värre är, han har inte heller tagit sin medicin! Nu är det bråttom. En tugga, en klunk och medicinen sedan gäller det att få på kläderna.

Problemet med sonen, som jag berättat om tidigare, är att han har mycket begränsad smak när det gäller kläder. Av alla byxor han har är det bara 3-4 par han kan acceptera. Dessa är emellertid så lappade och lagade nu att det är med skräck han får ha dem. Vad ska folk säga? Som jag förstått det, säger de en hel del. Bäst att hålla huvudet högt, lite jobbigt när förkylningen gör sig påmind med värkande bihålor, rinnande näsa och dunkande huvudvärk.

Vi hittar faktiskt ett par byxor, vilka jag i alla fall lagat med rätt färg på tråden. Visst syns det men inte så tydligt. I dag är nämligen en viktig dag… det är skolfotografering! Sonen skall möta upp sin syster i gamla skolan för att vara med på syskonbild. Tröjan är okej, inte blev det en snygg skjorta i dag men eftersom klockan är mycket, taxin har väntat länge och jag måste springa iväg med dottern så snart sonen åkt så får det bli denna ”tröjkomromiss”.

Tro nu inte att jag inte lagt fram och planerat kläder dagen innan för det gjorde jag, men vad hjälper det? Det blir alltid ändringar under morgonen ändå. Trots att vi alla var överens kvällen innan. Sonen är klar! Inte mycket till frukost, inte heller har medicinen börjar verka, vilket egentligen är tur. Så fort den börjar verka kommer eftertänksamheten men även ångern över sitt beteende och då vägrar han lämna mig!

Jag kan gång på gång jämföra hans tid, på dygnet, utan medicin med en människa som är långt över salongsberusad. Han har ingen kontroll, ingen distans, beter sig till och med som väldigt berusad, går på saker, skrattar åt vad som helst och pladdrar som en tokig. Skriker emellanåt högt och ljudligt. Framför allt är han på människor. Petar på dem, kramar, håller fast och irriterar andra. Allt detta utan insikt eller någon som helst impulskontroll. Han verkar riktigt FULL!

Men när medicinen börjar verka blir han som en människa ”dagen efter”. Han får ångest, ont i magen. Pratar om hur elak han är, hur dum han är och att han borde dö. Han är arg på sig själv men även orolig. Han lever nu under dessa 12 timmar, vilket medicinen verkar, i en emotionell berg & dalbana. Ångest, skuldbelagd men även otroligt känslig för andra och vad de säger eller gör.

Om han har hunnit till skolan innan medicinen verkat, kan han där avledas så mycket att han fokuserar på studierna. Han älskar fritids och sina resurser så även här går det fint. Dagen beror givetvis på hur hemsk eftermiddagen/kvällen/natten var. Men sammantaget går dagen bra. Han är omgiven av pedagoger som är väl insatta i hur hans olika funktionshinder fungerar.

Men… om vi nu ponerar att han faktiskt mår som efter en riktigt blöt kväll, luddiga minnen men medveten om att han har gjort bort sig och att många är arga och irriterade på honom. Hur skulle vi som vuxna må? Det skulle kanske vara segt på jobbet dagen efter men kollegerna vet ju inte om kvällen innan och skuldsätter inte. Tankarna kommer nog inte förrän stillheten infinner sig. När tiden finns att minnas och när man kommer hem och tvingas konfrontera alla man irriterat kvällen innan.

Nu är det svåra timmar. Kraven är stora och ansvaret för sina handlingar slipper man inte undan trots att man är 8 år och faktiskt inte kunde hjälpa allt som hände. Nu är det ju så att han har både mig, sin syster och mina föräldrar runt sig. Vi kan lyfta undan skulden, förklara att det beror på hans funktionshinder och hindra omgivningen från att döma för hårt, åtminstone så sonen hör.

Hinner däremot medicinen verka innan sonen befinner sig i taxin, tycks det som om tillvaron utanför min räckvidd är för svår. Han får nästan panik och verkar livrädd för att lämna mig. Han klamrar sig fast och visar tydlig ångest. Han är orubblig. Att trycka in honom i taxin vore livsfarligt. Jag vet att han skulle hoppa ut i farten. Det vet chauffören också. Alltså blir det ingen skola den dagen. Jag har lärt mig det nu och vet ungefär när medicinen skall ges. Men ibland blir vi försenade och då blir det inget av något. Jag får omboka och skjuta upp alla planer.

Tillbaka till den aktuella morgonen. Sonen får med sig allt nödvändigt som en Star Warsfilm, en Star Warsbok, sitt lasersvärd, sin ryggsäck mm. Han hoppar glatt in i taxin och vi vinkar tills vi inte längre kan skymta varandra. Nu är det bråttom att få dottern glad och på väg till skolan!

När jag kommer in igen har dottern, likt många andra syskon till ”svåra” barn, redan glömt varför hon var ledsen. Hon har fullt upp med att leka. Vi stressar lite och hon kommer till skolan i tid, exakt på sekunden i tid, men ändå!

Om man nu återgår till sonens problem, är det inte svårt att föreställa sig hur viktigt det är att inget oförutsett händer mitt i allt detta kaos! Detta inre kaos. Men livet är inte anpassat efter någons behov, möjligen lite mer för dem som kan välja sin omgivning, sin kontakt med andra, inrätta sina vanor efter ett passande mönster. Så har inte vi det.

En kväll var sonen sjuk, öron- och lunginflammation. Han låg hos mig i soffan i vardagsrummet. Till saken hör att vi har tre stora fina kaniner på balkongen. De bor i fina vinterbonade burar. Sonen hade ganska nyss fått en vacker liten kaninpojke. Yoda (självklart döpt efter en Starwars figur, liten med långa öron) Grannen ovan oss var full och retade sig tydligen på mina växter som tittade upp på hans balkong från min spaljé. Visst kan det vara irriterande och visst hade vi redan talat om att de självklart får klippa av eventuella skott som kom upp. Nu var det emellertid tydligen ett större irritationsmoment än vad jag förstått. Plötsligt ser vi hur det sprutar eld från grannens balkong. Det ser ut som en gasolbrännare. Vad har hänt? Är grannen galen?

Sonen gråter och får panik av att det sprutar eld. Vi ser hur topparna på växterna svartnar och skrumpnar ihop men vad värre är… vi hör hur kaninerna skräckslaget hoppar i sina burar. Jag rusar ut och frågar vad som händer. Grannen svarar att han bränner spindelnät. Vad i hela friden? Han slutar elda men efter någon timme då sonen lugnat sig ser vi hur någon hänger över balkongen ovan och sliter ut min spaljé! Jag orkar inte bry mig om min fula, fulla granne.

Sonen är dålig men vi kan trots det inte avboka det barnkalas vi ska ha utomhus dagen efter. Just nu behöver han vila och trygghet inte en mamma som tar en konflikt med en full, arg och mycket löjlig granne. Efter två på natten somnar sonen mitt i en mening om bränder…

Dagen efter är det kalas. Fullt av barn ute på gården det skulle vara fullkomligt om inte sonen upptäckt att hans kanin blivit så skrämd att den hoppat så att den till sist brutit nacken. Lilla Yoda dog mitt under kalaset.

Om man nu gör allt i sin makt för att sonen ska lära sig de sociala koder, vilka krävs av honom i samhället, så är det verkligen en prövning då man omges av dessa, enligt normen ”vanliga” människor. Åh vad vi önskar oss ett hem med yta runt. Välja vårt umgänge utifrån vad vi, hela familjen, orkar med. Kan hända skulle då kvällarna inte vara så påfrestande och komplicerade vilket kanske skulle minska den ångest sonen lever i. Då skulle kanske morgonen vara sådär underbart fylld av lycka och glädje.

All kärlek åt barnen!

Näst sista dagen på sommarlovet…

Vi är tillbaka från en härlig tid hos en av mina äldsta vänner! Här njöt vi av storslagen natur, ljuvlig mat och omtänksamma människor! Vi börjar äntligen må bra igen.

Dagarna, i norr, bestämdes utefter vädrets nycker. Vid varma, solfyllda dagar var älven en lisa för både kropp och själ. Barnen gick med håvar och fångade små babyfiskar. De skulle med all säkerhet växa upp till lika stora och vackra abborrar som vi fiskade senare på kvällen. Under regniga dagar fanns utrymme för att tova ull, renovera en antik gammal soffa, sköta djur och bara mysa.

Min väns gård ligger vid Indalsälven. Bryggan är belägen ett stenkast från husen. Rallarrosor och björnlokor kantar den dolda stigen ner mot älven. Hela vägen skymtar man glittrande vatten och en hög ås (Sveriges bästa klätterberg!) genom växtligheten. Kan man bo bättre? Jag tror inte det.

Barnen är som förbytta. Glada, nyfikna och de är vänner! Aldrig är min son så ”normal” som då han är omgiven av toleranta, kloka människor och öppna ytor. Min vän och hennes familj bemötte barnen på det sätt man önskar andra orkade göra. Alltså reducerades, till och med avstyrdes konflikterna innan de ens uppstod. Jag är inte så naiv att jag tror allt skulle vara lättare här, men här finns syre, utrymme och en möjlighet att välja närvaro av andra.

Kanhända blir den sociala träningen lidande vilket i sin tur påverkar förmågan att som vuxen uppnått en optimal förmåga. Emellertid kan mitt barn säkert få bättre självförtroende om han slipper dessa otaliga konflikter som utlöses av det ”påtvingade sociala” boende vi har idag. Jag tror ändå att med den styrka ett gott självförtroende och en trygghet i sin egen person, i de val man gör men även hur man bemöter andra, kommer att utgöra en betydligt mer stabil grund i framtiden än ett inövat socialt mönster för att blidka omgivningen.

Vi hade även semester vilket innebar att vi levde utifrån vår inre ”klocka”. Tyvärr har vi insett att vi enligt vår ”klocka” utan tvekan är nattmänniskor. Inte ens kvällsmänniskor kan vi på ett rättvist sätt benämnas som. Nej, vi är kreativa och sprudlande på kvällen och långt in på natten. Även här skulle vardagen så småningom styras av skola, arbete, möten och beslut tagna andra. Men det skulle ändå vara annorlunda. Det skulle vara en frizon runt hemmet och ett avstånd emellan hemma och borta. En plats där barn får låta, röra sig och utforska sin omgivning.

Här i norr har vi kelat med kattungar, busat med härliga hundar, varit på kaninutställning, klappat praktfulla hästar. Djur, djur och åter djur. Så milda varelser som helar oss människor från stress och svåra tankar. Man får vara och man är… vilka människor erbjuder dig den friheten?

Jag vill avsluta med att tacka min vän och hennes fantastiskt fina familj för att de tog sig an oss och gav oss en fristad där vi kunde skapa en ny plattform inför hösten. Jag vill även ge yngsta sonen en särskild eloge för sitt enorma tålamod med min lyckliga sons otaliga frågor! Och Kakan, jag säger bara; - Har du sett lille balle kalle kobra? Lång som en sladd med sin lilla, lilla gadd….

På väg uppför, men linan är skör.

Det svarta som omslutit mig skingras långsamt. Återigen har jag rest mig för att ta itu med livet. Att jag skulle ha gjort det utan vänner, familj och kära, vore en omöjlighet. Så mycket kärlek och omtanke det finns som motpol till de oförstående och de kränkande.

Jag tror att konstant sömnbrist och pressen att ha fullständig kontroll på sonens ”aktiviteter”, samt planeringen av sommaren, vilket fallerade totalt, blev mig övermäktigt! Jag är fortfarande själsligt trött men har samtidigt fått en ny insikt och en annan trygghet i tillvaron.

Ett tag kändes det som om någon kastat mig i ett svart, iskallt hav. Allt var bottenlöst och jag var skräckslagen. Det var samma känsla som jag hade när jag och mitt ex separerade i juli förra året. Under en helg, flyttade jag och barnen ut ur huset. Jag höll enbart ihop för att barnen skulle vara trygga, men inom mig var det svart. Var skulle vi bo? Hur skulle vi klara oss ekonomiskt? Vilken skola skulle barnen gå i när vi inte ens har en bostad?

Förra sommaren överlevde vi! Vi klarade oss utmärkt och vi gick vidare. Men aldrig, aldrig kommer vi att lita på någon så blint igen! Och aldrig kommer jag och barnen ha kontakt med den före detta.... Efter nio år tillsammans kunde vi lämnas åt vårt öde, utan en krona och utan vårt hem … det skar sönder alla trådar som höll oss samman.

Samma känsla hade jag nu. Förutsägbarheten och planeringen för min familj var beroende av någon annans humör och beslut. Barnen blev oroliga och besvikna då jag gav nya löften om och om igen, eftersom jag själv blev lovad om och om igen. Nu har jag lessnat, barnen också. Vi har gjort upp nya planer och vänt oss till dem vi känner oss trygga med. Med en vardag som vår, kan man inte införa ytterligare ambivalens.

Den 30: e åker vi till min vän ”Kakan” (kallas så för att hon är så go!) i Östersund! Det ska bli underbart! Då ”Kakan” förstod hur vi hade det, öppnade hon och hennes familj dörren för oss och vi tog tacksamt emot deras omtanke. Vi måste vila från vår tillvaro. Samla kraft och få vara utan skuld och kritik. Trivs vi, kan hända att vi ser oss om efter ett nytt hem.

Tillvaron runt oss är på många sätt ohållbar. Självklart kan det bli så vart vi än flyttar men får man lite mer utrymme och kan välja sitt umgänge så tror jag att det skulle vara lugnare. Som vi bor nu, måste sonen klara av att umgås med gårdens barn på deras villkor. Trots min information till omgivningen tycks det ha inte fastnat ett ord. Jag skulle önska att jag fick tala med barnen, förklara att min son inte är elak men att han inte klarar av, eller förstår, vissa lekar, skämt eller ironi. Jag tillskriver barnen betydligt mer empati och anpassningsförmåga än vad jag tror deras föräldrar besitter!

Häromdagen, var gården full av främmande barn. De var på besök hos den familj vilken upprättat ”vaktstyrkan” mot min son. Barnen lekte någon form av jagelek. Sonen som blir utom kontroll av lycka när han får jaga någon kastade sin in i leken. Han blev för jobbig för de andra och en pojke puttade bort honom. Fullt förståligt för oss, men sonen blev arg och ledsen, så han slog till killen. Sedan sprang han hem till mig och låste in sig på rummet.

Efter en stund ringer det på dörren. Jag frågade sonen om han gjort något. Han svarade att han slagit till en kille. Bra att veta innan jag öppnar dörren, tänkte jag, eftersom det säkert är en arg förälder utanför!

När jag öppnar dörren står där tre vuxna män och alla barnen som varit ute på gården! Barnen stirrar nyfiket och de tre männen ser arga ut. Pappan till pojken berättar att min son har slagit till hans son och att de vill reda ut det. Jag tänker; Hur skall de reda ut det? Genom att komma hem till oss i massiv styrka för att få sonen att be om ursäkt inför alla dessa människor? Aldrig att jag tvingar honom att ens möta dessa galningar!

Om det var ett av deras barn, skulle de då utsätta barnet för den hotfulla situation de nu kräver att jag ska finna mig i? Tror inte det.

Jag tittade på alla och frågade:
- Finns det något skäl till att hela gården måste stå utanför min dörr?


- Nej, svarade pojkens pappa och skickade ut de övriga sju (!) barnen. Emellertid stannade de två männen kvar? Varför? Behövde pojkens pappa stöd i sin roll inför mig?


Jag förklarade för pojken, att min son har ett autistiskt handikapp samt grav ADHD, vilket gör att han inte kan tolka andra barn så lätt. Jag förklarade även att han slog för att han kände sig sårad över att bli bortknuffad, men att han säkert gärna säger förlåt till pojken, om han vill komma in i hallen.

Pojken hinner inte svara innan en av männen (vem det nu är?) Säger:
- Vadå, ska man vänta sig att han slår till barn då eller?


Nu tar mitt tålamod slut, och jag svarar att:
- Ja, det kan man vänta sig om man förutsätter att han skall fortsätta bli lurad, utnyttjad och avvisad av de flesta andra barn! Och JA, det kan man vänta sig om föräldrar fortsätter att vägra förstå och respektera hans funktionshinder.


Jag fortsätter min monolog med att fråga vilka de hälsar på? De svarar då att de bor hos ”vaktstyrkegrannen”. Just vad jag kunde tänka mig. Jag säger:
- Vad bra att ni kom hit då, för jag har information till dem eftersom jag förstått att de inte har klart för sig hur situationen är!


Jag hör nu hur en av männen i trappan säger:
- Va fan är nu detta? Jag nonchalerar honom helt, hämtar informationen om ADHD och Aspergers syndrom samt brevet jag kopierat upp till min oförstående omgivning.

Jag överlämnar informationen till pojkens pappa, som faktiskt verkar vara både trevlig och klok. Sedan ber jag pojken komma in. Min son ser ledsen ut och säger: - Förlåt. Pojken tittar blygt på sonen och säger förlåt han också. Barnen har funnit en väg att samsas och ler stort mot varandra.

Männen och pojken går och jag hör den ena mannen gnälla över mig, den jobbiga mamman. Jag skrattar inombords. Tänk att jag ensam kan stå upp inför pöbeln gång på gång medan de aldrig vågar konfrontera mig ensamma. Vad har jag som inte de har?

Ja inte vet jag men … reta inte en LEJONMAMMA!

NYA STIGAR PÅ MIN RESA

Ja, vad ska jag säga? Vad, ska jag göra? Kan inte ens skriva trots att det brukar vara en lisa för själen. Jag är så förtvivlad, men vet inte vilken händelse som skurit av mitt hopp. Tror att alla de vassa kanter, man stöter emot, till sist tränger igenom. Hinner man inte läka emellan skadorna, blöder man kanske sakta ut sin livskraft. Det är nu jag behöver den läkande, den seende och den starka, den älskade. Det är nu jag faller av kraftlöshet. Vad är jag då? Jobbig?

Ja, säkert. Jag har förstått det. Att försöka finnas för alla andra som mår dåligt, eller gång på gång känna sig som en svikare, då man försöker samla kraft i sin nästan outhärdliga vardag. Jag kan inte veta vad som är bäst för alla. Mycket sällan lyckas jag göra min omgivning nöjd. Det fattas engagemang nog för min partner, för mina barn, för att strida mot försäkringskassan, a-kassan och alla andra instanser min ekonomiska tillvaro vilar på. Det saknas så mycket av mig.

Vad ska jag göra? Jag vill ju inte dö, men jag vill ju inte heller leva? Om jag reser mig upp efter detta så har jag åtminstone fått en insikt. Vilka de läkande, de starka och de, som alltid kommer att finnas i mitt hjärta, är!

Pratade med en god vän. Hon sa att min styrka ligger i min mjukhet, men jag känner att min mjukhet är en svår belastning eftersom jag låter andra passera mina gränser. Inte kan jag klandra dem när jag inte håller bättre reda på var jag börjar eller slutar. Alltid kan man lägga in ett frö av skuld i min mjukhet. Det växer sedan med full kraft ut till grenar av ursäkter och förklaringar. Vill inte såra någon men vill inte heller vara det kärl som ska bära frukten av andras tidigare erfarenheter.

Min vän sa även att jag är så följsam. Att också det är en fantastisk styrka jag äger. Ja, min följsamhet har fått mig att nudda djupet men även att åter resa mig för att se ljuset. Varje gång jag reser mig har nya vägar lagts ut men andra har i sin tur suddats ut. Det är mitt hjärtas landskap jag ser och det är svek, som låter vägen försvinna. Till den erfarenheten och till den människan kommer jag ändå aldrig mer att vilja gå. De nya vägarna leder till omtanke, till den varma kärlek jag under min tid i djupet fann. Inte alltid visste jag innan, att det kunde leda en väg i den riktningen och utan sorgen hade jag heller aldrig fått veta.

Emellanåt känns det som om jag är så böjlig för andras önskemål, att jag blivit formad till den mest defekta varelse jag mött. Nu är det tid att räta upp sig, lyfta huvudet högt och gå vidare på en ny, vacker stig. Ska bara samla kraft, när det är gjort, tar jag första steget.

M

MÖRKER

Jag slukas av den mörka sorgen

trasig

Denna ångest

Var kommer den ifrån? Varför kan den inte lämna mig ifred? Känslan av att befinna sig i kaos på alla nivåer i tillvaron börjar ta ut sin rätt. Jag känner mig jagad, sönderstressad av rädsla för att inte klara av min son. Att jag inte kan få honom att förstå vilken fara han utsätter sig för. Han rymmer, försvinner i timmar utan varken skor eller jacka. Jag letar och letar… Klockan kan bli både 22:00 och 23:00 innan jag finner honom.

Hur kan han då lyckas försvinna så? Ja, svaret är att det finns lika många svar som det finns olika situationer. Allt hemma är låsbart. Överlåset är nästan alltid låst, samma sak med balkongdörren och alla fönster. Så här kan det vara:

1. Plötsligt ringer det på dörren…besök…sonen kastar sig ut samtidigt som gästen kommer in…
2. Jag är upptagen med hans syster… balkongdörren är på glänt eftersom hemmet är kokhett…. sonen kastar sig förbi oss ut på balkongen och hoppar…
   
3. Systerns kompisar ska gå hem…. sonen ställer till sådana scener att barnen knappt kommer ut…. jag ger mig eftersom jag inte får tag i sonen för att hålla fast honom…han flyger ut ihop med kompisarna…
4. Eller som i dag. Mina nycklar är spårlöst borta? Är det en liten kille som planerar att rymma? Bäst att vara på sin vakt…

Nu är inte rymningarna det enda stressande, men för tillfället det mest oroande. I går låste han in systern och en kompis på rummet och stack ut… med den enda nyckeln till dörren! Jag kämpade med låset länge och fick till sist upp dörren med hjälp av strängarna i ett trasigt paraply. Herre min skapare! Inte konstigt att det kan bli inbrott.

Utöver dessa nästan komiska situationer har det varit svåra utbrott och mycket smärta. Min sorg känns så tung och skrämmande. Jag har tappat orken. Vill bara vara ifred. När jag inte kan känna någon glädje, bara en darrande skräck för framtiden och en rastlös trötthet som inte går att vila bort, vet jag inte hur jag ska orka vara mamma?

Jag vill sova men det kryper i kroppen, jag vill springa mig utmattad men orkar knappt gå dagar som dessa. Ångest, panikångest, depression. Önskar jag vågade lite på någon. Jag tror att en relation kan fungera ett tag under förhållande som dessa, men jag tror inte att någon skulle orka på sikt. Jag vet att det finns kärlek som överbrygger allt men den är nog mer sällsynt än fyrklöver. Om jag, som biologisk mamma, nästan vill lägga mig ner och ge upp, hur skulle då någon, utan den starka kärlek jag känner för barnen, stå ut?

När mitt ex förklarade att det var svårt att förhålla sig till sonens handikapp men mer än gärna ville ha umgänge med dottern, försvann mycket av min tillit. Även om vi inte kom överens borde vi kunnat skiljas respektfullt och på det mest praktiska och trygga sätt för barnens skull. Så var det inte. Inte alls! Jag och barnen fullkomligt kastades ut ur huset, vilket skulle säljas så fort som möjligt. Exet gjorde så, behöll alla pengarna och flyttade ihop med sin nya.

Jag och barnen fick en fristad hos mina föräldrar eftersom vi inte hade något hem längre. Vi bodde i deras sovrum i tre månader. Vi anpassade oss men det kommer alltid att finnas en rädsla för att bli utlämnad åt andras vilja. Kontrollbehovet har blivit stort hos oss alla tre. Nu har det snart gått ett år sedan separationen och förlusten av vårt hem, vänner, klasskompisar, arbete mm. Ändå känns det som om det nu först börjar kännas. Jag tror att medan vi har försökt att ordna en tillvaro som ska fungera har sorgen inte fått plats. Nu börjar vi kunna se tillbaka på senaste året, på den kamp vi haft med alla nya kontakter inom sjukvård, habilitering, försäkringskassan, skolan, pedagoger och specialpedagoger osv osv… Det är ett stort kugghjul som ska driva alla instanser en familj med funktionshinder i måste sätta fart på.

Jag tror att vi trivs? Ibland gör jag det. Det är underbart att slippa alla gräl vi vuxna hade, det är underbart att kunna skapa egna rutiner och kunna utgå ifrån barnens behov utan att ha dåligt samvete för att inte ha ork kvar för sambon. Men det är tungt att inte ha någon som står fast när man själv faller och det är inte stort utbyte jag får av mig själv när jag ältar frågor och problem med just, mig själv. Fördelarna med att relationen tog slut är ändå mycket större än nackdelarna. Jag är gladare, tryggare och mycket mer positiv. Trots att det är svårt att klara dagarna emellanåt är det ändå mycket lättare utan kritiken och irritationen från exet.


Sista tiden har varit så svår för sonen, vilket har drabbat oss alla, att min dotter tvingats bo hos mina föräldrar. Jag känner mig så ledsen när det begränsar min dotter, den raraste mest omtänksamma flicka jag vet. Självklart vill hon ha utrymme, testa gränser, vara ifred och bli självständig, som alla andra barn. Så givetvis har vi också konflikter, men på en helt annan nivå. Hon reagerar med trots och tårar med ilska och slamrande i dörrar. Men det är rationellt och inom gränsen aldrig utom eller oprovocerat. Man kan förstå henne och förutse nästan varje reaktion. Med hennes bror är det nästan omöjligt att förutse något. Minsta motgång eller missförstånd kan ödelägga flera timmar av dagen men kan även vara över på någon minut.

Ja, kanske finns det skäl nog att ångesten inte vill låta mig vara i fred. Ovisshet både vad gäller; ekonomi, relationer, tillit och uppfostran blandat med sömnbrist och ständig oro men även en smärtsam insikt om hur man efter att levt ihop i nio år kan bli totala främlingar.

Tro nu inte att det inte finns ljusglimtar i mitt och barnens liv, för det finns det! Vi är omgivna av nya vänner. Kärleksfulla människor som ger av sig själva. Jag skulle kunna skriva lika mycket om omtanke som jag skrivit om ångest. För er som orkar läsa mer (ni tålmodiga :-) vill jag berätta om en av mina näras engagemang.

En underbar kvinna samt fotbollstränare, tog sig an min son och bjöd honom på fotbollsskola. Varje morgon hämtade hon honom, hjälpte honom med de sociala kontakterna, uppmuntrade honom på alla sätt och körde honom hem! Jag, som sett hur illa det kunnat gå under sammanhang som dessa med krav, socialt umgänge och lagspel (det svåraste för autistiska människor) var livrädd! Till råga på allt hittade jag sonens medicin, väl gömd under matbordet, första dagen. Hur skulle detta gå? Sonen är som en "Duracellkanin", utan medicin! Men det gick. Denna kvinna har ett tålamod och en vilja att förstå min son som överbrygger hans svårigheter.

Veckan blev bara bättre och bättre. Sonen blev trygg med lagkompisarna, uppskattad och lycklig. Fotbollsskolan är slut nu men den har stärkt honom och gett honom ett fint minne och en positiv erfarenhet! Tack sötaste fotbollstränaren och sociala coachen!

En tacksam mamma som tack vare kärleken runt oss orkar allt!

NÄR SKA MAN GE UPP?

Jag ger snart upp… Hur i hela friden ska jag lösa min situation?

Avslag från försäkringskassan = Inget underhåll, och ingen annan ”förälder” som har råd att betala!

Ingen barnomsorg för min son = Inget jobb för mig = ingen inkomst eller A-kassa.

Ingen sjukskrivning, eftersom jag inte mår dåligt nog, trots ångest, depression, sömnsvårigheter och panikattacker, då de ansåg att mina symptom är beroende av min sons funktionshinder = Ännu mer oro, ångest och ingen inkomst!

Inte helt vårdbidrag eftersom sonens funktionshinder inte är svårt nog, trots att han kräver tillsyn 24 timmar/dygnet.= Halvt vårdbidrag ca 3000 kr i månaden. (tror jag går ut och shoppar lite när hyran och maten är betalt! Har hört att det stillar ångest!)

Sonen har under senaste utredningen även stannat i växten, troligen p g r av att hans medicin hämmar aptiten. Nu har han fått ordination om näringstillägg, underbart och livsviktigt med dyrt… mycket dyrt! = ytterligare en utgift!

Ekonomisk sammanställning:





















Vad ska man göra?

Ja, förutom alla tråkiga ekonomiska bekymmer idag så har det varit en fantistiskt harmonisk dag. Min son har varit med andra barn under hela dagen! Det har gått så bra att en av flickorna sa: - Han har varit så snäll & gullig hela dagen när vi har lekit! Då sa min son: -Det heter inte lekit, utan vi har lekt!

Ja, det var ju kul att han uppskattade komplimangen?!



Glad mamma men usel medborgare....

Smärta

Det skär sönder mitt hjärta!
Gnager och sliter på min själ, smärtar som ett hårt slag och svider som ett brännmärke.

Jag känner mig brännmärkt. Märkt av utanförskap och trasig av ovisshet inför framtiden.

Jag önskar mig omåttlig styrka och ett gudomligt tålamod. Jag önskar mig allt för att kunna skänka det vidare. Jag önskar vara en motpol till ensamheten och ett skydd mot utstöttheten.

Han vandrar ensam och han gråter tyst.

Att det kan smärta så att se sitt barn…

Mamman

MÅNDAG MORGON

Helgen var fin med ”Kortis” för sonen och morsdag för mig och min mamma. Vi hann även vara på kalas där vi åt utsökt mat. Trevligt!

Lördag morgon. Sonen har svårt att lämna sin syster, trots att han längtar till kortis. Han kramar och kramar henne. Hon får bära ut honom i hallen flera gånger men han hoppar tillbaka för att kramas lite till. Barnen fnittrar och busar. Till sist följer dottern sin bror till bussen. De vinkar och vinkar. Allt är frid och fröjd.

För ovanlighetens skull berättar sonen nästan vad han gjort på kortis. Han säger till mormor; - Jag betalade 30 kronor och fick en klubba. Mormor blir förskräckt över att personalen låter honom köpa dels godis och dels så dyrt godis! När lillen berättar vidare, att han fick bollar också, inser mormor att hennes barnbarn spelat minigolf. Golfklubba och bollar har lillen hyrt för 30 kronor. Han är mycket nöjd. Ja, mer fick vi inte veta om lördagen.

På eftermiddagen har vi fint besök och bestämmer att vi ska gå på en festival. Dottern ska absolut ha korta shorts och knästrumpor. Hon vill vara cool… Hon klipper helt enkelt av sina jeans så hon får shorts. Sedan sitter hon och hennes lilla kompis och försöker sy knästrumpor (!) av jeansbenen! Det gick inte så bra! Dottern blir slutligen riktigt snygg. Trots att hon vägrade borsta håret…

Allt går fint även här och kvällen blir sen, men alla barn är glada och ganska lugna. Lillen somnar givetvis inte förrän ca kl 00:00. Han kan inte känna trötthet, blir i stället mer och mer uppskruvad. Två timmars nattning… sen somnar i alla fall jag. Eftersom allt ser ut som vanligt på morgonen misstänker jag att även min son somnade fint.

På söndagen är det dags för kortis igen. I dag skall de åka med Älvsnabben. Sonen har jämfört farten i flera dagar. Hur fort kan den köra? Åker bilar snabbare? Kan man springa ikapp den? -Man får simma i så fall, svara jag. Ångrar direkt att jag sa så, vill inte sätta griller i huvudet eller väcka den björn som sover! Sonen är lycklig och rusar glatt till bussen. I dag behöver inte hans syster följa med…

Min dotter och jag stressar i dag. Vi ska hinna allt! Det är morsdag och vi ska på kalas och dottern ska borsta håret! Hon slipper inte undan! Hon ska även ha klänning! Klänningen kommer på och dottern har rita fina tuschtatueringar på armarna och fötterna. Döskallar! Riktigt snyggt! Hon smiter glatt från hårborstningen. Attans! Hon börjar se ut som Ronja Rövardotter.

Vi njuter av kalaset och den goda mat som bjuds! Dottern har roligt med de andra barnen. Jag känner hela tiden att jag väntar på att min son ska dyka upp bland barnen. Inser att vi faktiskt kommit iväg själva, den lilla väluppfostrade, lätthanterliga dottern och jag. Nu kan man ju tro att allt är frid och fröjd, men så enkelt är det inte. Det finns tydligen lika många anledningar att kivas som det finns barn. Bara att inse. Vi stressar vidare från kalaset. Måste hinna handla. Lillen kommer snart hem.

Jag gör det oförlåtliga! Jag hinner inte hem innan sonen ska lämnas med kortis lilla buss. De får ta honom med sig igen. Jag är inte långt hemifrån utan nästan framme vid deras lokaler så att jag kan hämta honom själv. Men det hjälper ju inte, de har ändå kört honom i onödan och jag har ändå varit slarvig med tiden!

När vi kommer inspringande är personalen inte alls sur! Inte minsta klagomål når mina öron! De berättar om dagen och önskar trevlig sommar... Jag skäms ännu mer! Egentligen var det ingen fara men det känns oförlåtligt! Jag trodde sonen skulle vara helt förtvivlad över att jag inte var hemma, men han konstaterade endast att de ringt hem flera gånger och att jag inte var där. Han verkade närmast nöjd över att ha fått lite extra tid med personalen och vara i lokalerna en stund till innan sommarlovet. Ja, jag kommer i alla fall att skämmas ytterligare ett tag…

Sonen berättar att det var rödröd dag i dag. Alltså gick inte Älvsnabben alls. Han verkade inte vara speciellt besviken över det heller.

Nu är det hög tid att fixa mormors blombukett. Rosorna hade dottern redan valt men nu skulle de kompletteras med lite hundkex. Jag och barnen hittar fina hundkex i en refug. Vi petar bort mördarsniglarna och blåser bort myrorna sedan klipper vi hela fång av vita blommor. Hem igen för att binda buketten och rita kort!

Korten blir underbara. Barnen gör så vackert de kan, sedan skriver de fina saker till mormor. Under tiden kryper de flesta myrorna av blommorna och sprider sig över vårt golv. Barnen döper dem… allihop. Vi börjar bli sena.

Resten av dagen är lugn & harmonisk. Barnen somnar förhållandevis tidigt. Om man inte jämför med andra barn.

Måndag morgon… Oj vad trötta vi är. Hade inte min pappa ringt så hade vi sovit bort hela dagen. När han ringde hade väckarklockan tutat i nästan en timme. Eftersom den inte har någon trevlig znoozfunktion har jag istället valt att inte höra den. Högst ofrivilligt! Selektivt.

Slutligen får jag dottern att vakna. Hon skyndar sig (slipper borsta håret) och jag springer över gatorna med henne. Från andra sidan klara hon sig själv till skolan. Jag ber henne ändå säga till resursen att jag och lillen kommer sedan och att han kan skicka ett sms om att hon har kommit fram ordentligt. Man vet aldrig…

Får sonen att vakna. Han är glad och allt går som på räls. Han äter frukost, tar medicinerna och tittar lite på sin favorit film. Då ringer skolan. Resursen är inte arg men ändå fördömande. Han säger; - Bli inte arg nu… men är det för mycket begärt att ringa till skolan och tala om hur det blir på dagarna?

Jag blir inte arg. Självklart ska de få veta hur det blir på dagarna… om jag bara visste?

Jag tror ju varje dag att just den dagen ska bli som den borde… Glada, mätta, rena och välklädda barn, stiger in på skolan i god tid innan lektionen. Hemmet ser prydligt ut, eftersom ingen haft något utbrott i det, så jag kan i lugn och ro gå till jobbet. … I morgon blir det nog så!

I dag blev jag istället jättestressad över att sonen knappt fått i sig mat och medicin när skolan ringde. Jag stressade upp min son genom att tjata och gnälla om: "Hur synd det är om resursen som inte har något att göra!" ( Koppla av med en kopp kaffe, kanske?) Det hela slutar med att sonen får ett totalt utbrott. Han spottar på mig, äter inte upp maten, slår sönder resten av sin dörr mm. Åh vad jag ångrar att jag stressade upp honom så. Så onödigt. Bättre sent än aldrig, fick en ny innebörd för mig…

Ja, jag ringer till skolan, eftersom de vill veta hur dagen ska bli. Innan de ringde mig, trodde jag vi skulle komma dit snart, men nu ringer jag för att säga att jag inte tror vi kommer. Jag struntar i skolan! När sonen slutligen varvat ner så går vi till skolan i alla fall! Åt skogen med besked. Allt är akutsituationer, omöjliga att förutse, annat än i mina tankar och förhoppningar!

Dålig sak. Sommarlov på Kortis!
Bra sak! Jag fick lån så jag är nu ägare till min bostad!
Bra sak! Sommarlov från skolan!

Bra sak! Jag känner mig ganska nöjd och hoppfull!

BRA & DÅLIGT

Hemma igen. Efter att vi har varit bortresta hos en vän på ”landet” och faktiskt haft det trevligt, (dvs. mindre konfliktfyllt än vad det brukar vara runt oss) har vi nu återvänt hem. Skönt att vara hemma igen men samtidigt kommer rädslan för kontakten med grannar, konflikter på skolan och skräcken för att glömma något viktigt möte.

Denna vecka är det två möten varje dag i fem dagar. Läkare, dietist, tandläkare, pedagoger som skall studera min son på skolan, habiliteringen osv osv. Utöver det skall vi hinna följa de nya matordinationerna, vilket innebär nya listor att fylla i.

Missade ett möte redan måndag morgon…

Har jag begärt ledigt den tid jag måste för lillen? Eller har jag bett om för mycket ledigt? Oj oj om arbetsförmedlingen kommer på att jag inte hinner söka ett enda fast arbete denna vecka, inte hinner jag ta några vikariat heller, som alla andra veckor…

Fördelen med alla möten och sjukhusvisiter är att min son inte är i skolan. Alltså kan han inte rymma! Inte heller kan hans resurs titta trött och uppgivet på mig när jag ska hämta honom på eftermiddagen. Rena lyxen för en trött mamma!

Tyvärr har sonen inte uppfört sig exemplariskt om kvällarna. Oron är allt för stor. Han är både arg och ledsen. Han vill ut! Ut på kvällen när alla andra barn gått in. Vet inte varför han är så arg. Att medicinen går ur kroppen vid 20 00 är givetvis en orsak men hans tilltagande rastlöshet verkar öka i takt med hans isolering. Tidigare gick han i vanlig klass, spelade fotboll och hade åtminstone ett par kompisar. Nu tillbringar han skoltiden mestadels i korridoren, iklädd hörlurar (!)för att inte bli störd av allt spring. Helt galet!

Han har lyfts ur sitt sammanhang och avgränsats från jämnåriga kamrater. Inte heller finns det resurs nog för att han skall få mer än två timmar fritids.

Hur kan han utvecklas till att bli mer och mer handikappad ju fler insatser som sätts in?
Jag har mina funderingar men finner inget gehör!

Emellertid har jag ju gett upp nu. Sonen får byta skola, för att där gå i en liten klass med liknande barn. Detta kan säkert vara bra om än ett stort nederlag för oss båda. Att det känns så beror på att jag tycker att pengar lagts på fel hjälp. Resurserna har inte utformats enligt den handlingsplan man sätter upp ca en gång/månaden. Inte heller har pedagoger och resurser varit överens om hur de ska agera.

Min son är för svår för dem. Jag kan hantera honom och har viss pedagogisk utbildning men inget jobb. Alltså kan jag placeras på tjänsten som resurs åt min son! Han skulle då klara skolan fint, vara med på lektionerna i klassrummet och inte behöva mer än två timmar fritids eftersom min arbetstid då skulle vara slut. Han skulle ha ett normalt umgänge med jämnåriga och må bättre. Jag skulle ha ett jobb och få ekonomin att gå ihop.

Svaret på mitt förslag var att det inte finns en sådan tjänst att söka!
Men varför sitter då någon annan på just den tjänsten? Som inte klarar av den? Något som innebär att sonen måste byta skola på dagarna men sedan ta taxi tillbaka till denna skola eftersom det inte finns något fritids på nya skolan. Fungerar inte detta så kan jag fortfarande inte arbeta och vi har prövat i onödan på hans bekostnad.

En positiv sak mitt i allt är att min sons nya bästis, som han avgudar och alltid längtar efter, finns kvar. Trots våra religiösa olikheter vill även pojkens föräldrar att barnen skall fortsätta umgås. Skönt! Jag var så rädd att han skulle motas bort.

Ytterligare en härlig erfarenhet fick jag i dag när jag mötte en fantastisk läkare. Hon var lyhörd, klok och kunnig. Hon lotsade mig vidare i djungeln av försäkringskassa, arbetsförmedling och habilitering, så att vi tillsammans skall ha ett rehabiliteringsmöte för att livet skall bli lite mindre komplicerat! Tack ljuva kvinna!

Måste även berätta vilken tur vi hade hos sonens dietist. Alla hennes produkter, vilket sonen ska komplettera sin kost med, hade precis gått ur datumet! Vi fick en hel bärkasse! GRATIS! Det behövde vi verkligen nu när sonen slagit sönder ytterligare en innedörr, ett par garderobsdörrar och ett fönster…

Money, money, money most be funny ….

Slutligen intervjuade vi en trevlig kille som kommer att provjobba hos oss ett tag för att eventuellt bli min sons "ledsagare". Tre timmars avlastning i veckan!

En ganska nöjd mamma