Bara att ta nya tag. Det kan alltid bli värre, det finns alltid en dag som kan sluta mer illa. Man ska faktiskt vara tacksam för alla dagar man själv och de närmaste fortsätter uppleva tillsammans. Även om dagen präglas av sorg och ilska inför andras styrda beteende.
Kan nästa generation utvecklas till den förstående generationen? Om vi har 40-talister, generation ex, den förlorade generationen osv. Så kanske vi nu uppfostrar generationen som skapar en ny epok.
Den nya tiden. Jag har reflekterat över den tidigare, men finner dagligen nya signaler och hopp om en förening hos människan i samklang med naturen.
Om jag ser vad som borde ändras i världen, var orättvisorna och förtrycket ligger, finner jag även svaret i, hur jag vill uppfostra mina barn. Frågan är bara hur man ska orka? Eller är det just den okunskap man möter som ger inspirationen till förändringen?
Att dagligen möta dels de fördomar, vilka omringar min annorlunda son, men även de orimliga krav och val min dotter utsätts för; att välja mellan att bli accepterad eller stå upp för sin bror. Att välja mellan att svälja kritiken, över sen ankomst, eller skvallra på sin bror, som hoppat hela morgonen så vi blev sena, igen... Min dotter sväljer alltid.
Dagarna kan kännas som en vandring i klister. Tunga, sega steg som tröttar både kropp och själ men med hjärnan glödande av inspiration och tankar.
Jag ska ha styrkan att förändra!
Finns det en uppgift jag har, som mamma, så är det att skapa trygghet och styrka hos mina barn! De ska, trots okunskap, våga stå upp för sig och sina nära. De ska känna sig så älskade och ha en så stark förvissning om att alla är värd kärlek och respekt att de aldrig ifrågasätter detta faktum. Men, de ska även känna samma kärlek och respekt gentemot sig själva, så att de bejakar sitt inre och odlar sin styrka.
Konstigt… det var inte kärlek jag hade i tankarna när jag började fundera i dag, men det visar kanske på den sanning alla vet: Kärlek bygger broar och helar människan.
Kan nästa generation utvecklas till den förstående generationen? Om vi har 40-talister, generation ex, den förlorade generationen osv. Så kanske vi nu uppfostrar generationen som skapar en ny epok.
Den nya tiden. Jag har reflekterat över den tidigare, men finner dagligen nya signaler och hopp om en förening hos människan i samklang med naturen.
Om jag ser vad som borde ändras i världen, var orättvisorna och förtrycket ligger, finner jag även svaret i, hur jag vill uppfostra mina barn. Frågan är bara hur man ska orka? Eller är det just den okunskap man möter som ger inspirationen till förändringen?
Att dagligen möta dels de fördomar, vilka omringar min annorlunda son, men även de orimliga krav och val min dotter utsätts för; att välja mellan att bli accepterad eller stå upp för sin bror. Att välja mellan att svälja kritiken, över sen ankomst, eller skvallra på sin bror, som hoppat hela morgonen så vi blev sena, igen... Min dotter sväljer alltid.
Dagarna kan kännas som en vandring i klister. Tunga, sega steg som tröttar både kropp och själ men med hjärnan glödande av inspiration och tankar.
Jag ska ha styrkan att förändra!
Finns det en uppgift jag har, som mamma, så är det att skapa trygghet och styrka hos mina barn! De ska, trots okunskap, våga stå upp för sig och sina nära. De ska känna sig så älskade och ha en så stark förvissning om att alla är värd kärlek och respekt att de aldrig ifrågasätter detta faktum. Men, de ska även känna samma kärlek och respekt gentemot sig själva, så att de bejakar sitt inre och odlar sin styrka.
Konstigt… det var inte kärlek jag hade i tankarna när jag började fundera i dag, men det visar kanske på den sanning alla vet: Kärlek bygger broar och helar människan.
