25 April 2007

Den 25 april 2007

07:00 Sonen får sin medicin. Concerta 36mg. Det verkar ta en ½- 1 timme för den att verka tillräckligt för att kunna gå till skolan. Dottern vill inte ha frukost.


07:30 Sonen smiter till mormor & morfar för att hämta äpple. Stannar där och kräver att få göra fruktsallad. Börjar bli arg & orolig. Äter, gör fruktsallad och blir följd hem.

08:30 Skolan börjar och vi hinner nästan i tid i dag. Endast ett par minuter sena! Min dotter ber som vanligt om ursäkt och börjar lektionen. I dag går det att lämna sonen! Ovanligt! Han gråter inte, springer inte efter mig och behöver inte mutas för att stanna i skolan.

09:00 Jag går till bambapersonalen för att diskutera de nya riktlinjerna för sonens matschema. Lovar att lämna in det i eftermiddag eller i morgon bitti.

10:30-13:30 Hinner med det viktigaste. Planera sonens matsedel utifrån de nya allergitesterna. Titta på förändringar i hans schema samt tvätta alla sängkläder efter nattens olyckor. Deklarera, äta och sammanställa frågor inför mötet. Sammanställa nytt material för konflikthantering osv.

Sonen rymmer INTE från skolan idag! Ingen ringer för att det hänt något eller att han försvunnit! Oj, vilken bra dag!

13:45 Möte med specialpedagogen. Gemensam resa till en skola med en klass för barn med ADHD, autismspektrumdtörningar mm. Jag var kritisk till att flytta sonen först men insåg att personalen var proffs! Mjuka, rara men mycket strukturerade. Kommer troligen att ansöka om en plats i denna skola.

Hur skall jag berätta detta för barnen? De har aldrig varit separerade tidigare!

(14:15 Skulle hämtat sonen på fritids)
15:15 Hade blivit beviljad dispens en timme extra på fritids. Hämtar båda barnen.

I vanliga fall har sonen fått fritids t o m kl. 14:15 & dottern t o m kl 16:00 eller längre. Detta för att skolan inte har resurser nog för sonen. Som det är i dag är det ett lapptäcke av personal som täcker upp eftermiddagar och vissa förmiddagar.

15:30 Hemma igen. Sonen träffar några äldre killar. De är stora nog att klara sig själva. Idoler för min son! De vill ha med honom på en cykeltur i området. Jag känner mig trygg det umgänget och ger mitt medgivande. Mina barn cyklar med.

Efter en lite stund kommer sonen hem igen. För att hämta alla sina pengar! Då börjar jag bli orolig, men jag vill veta vad han tänkt göra och låter honom hållas. men kräver att han visar kvitto på ev. glass eller annat. Godis äter han inte så blir det något så blir det glass.

(16:00 skulle hämtat dottern på fritids)

En stund senare hör jag illtjut och sonen kommer skrikandes att hans syster har ramlat. Ut för att hämta dottern. Hon har ramlat med cykeln och fått ett jack i kinden. Leder in henne, plåstrar om & tröstar. Sonen kommer med hennes cykel, lämnar sin och springer sedan tillbaka till killarna vid affären.

16:30 Lagar middag och pysslar med min dotter. Sonen borde komma tillbaka nu. Det tar max 5 minuter till affären. Några barn kommer hem till oss och myser lite.

(17:00 läxtid fram till 18:00)

17:00 Jag har ringt de stora killarnas mobiler men inget svar. Mormor har fått gå till affären & leta efter sonen. Alla är borta. Vi ska på judo kl 17:15. Hon letar vidare. Morfar skyndar sig att ta med dottern till judon. Jag börjar leta efter sonen.

Gård efter gård avverkas. Affären skolgårdar osv. Mormor letar åt andra hållet och lyckas tillslut träffa några som vet vart de gått. Mormor ringer mig och jag rusar till fotbollsplan, där de ska vara.

Finner sonen, som bjudit alla barn på glass! Och har tänkt bjuda alla på bowling! Jag är så glad att jag hittade honom i tryggt förvar samtidigt är jag så arg för att han inte förstår att han blir utnyttjad! Jag tvingar honom med hem!

(18:00 Bolibompa och middag, utom onsdagar då det är judo)

18:00 Vi kommer i väg till judon. Vi möter morfar och dottern. Judon är slut. De går hem medan jag och sonen handlar.

Han får ett grymt utbrott i affären. Sparkar på varukorgen. Häller ut allt och hoppar på maten. Som vanligt sitter jag till slut på golvet och försöker viska till honom att lugna sig. Vi kan inte lämna affären för vi måste verkligen handla. Folk samlas, viskar och stirrar. Far & flyg tänker jag och struntar i dem med huvudet högt buret.

Efter en liten stund är utbrottet över och vi kan betala. Sonen är glad och jag känner mig nöjd med alla varor!

19:00 Hemma igen. Barnen får leka ute eftersom alla andra barn är ute. Jag måste städa och bädda rent! Sortera papper osv. Barnen leker så fint! Jag ser dem hela tiden genom fönstret och känner att jag börjar koppla av.

(20:00 ligga i sängen med pyjamas och borstade tänder)

20:00 Hög tid att komma in. Ska precis sätta på tvättmaskinen med alla täcken så den hinner centrifugera innan kl 22:00, då det ska vara tyst i huset.

Då kommer dottern gråtandes in. Sonen har klämt handen i gungans kedja och är arg på henne för det. Hon gråter och sonen har försvunnit! Trösta henne sedan ut och leta igen! Någon skriker från balkongen att min son kastat sand mot deras balkong. Suck. Ja, vad ska jag säga? Letar vidare… Hittar honom gråtandes inte allt för långt hemifrån. Han vägrar komma hem. Han tar sin systers stora cykel och sticker. Ändrar sig och cyklar till mormor & morfar. Tack och lov!

20:30 Ordnar inför nattningen med dottern. Vi pratar och hon byter om. Ska precis börja natta henne samt förhöra henne på ”läsläxan”. Denna får läsas i sängen i kväll eftersom vi är så sena.

21:15 Nu kommer mormor. Sonen har ramlat med systerns cykel och ligger ute på gården. Han vill inte bli uppburen av mormor, utan jag får lämna dottern för att bära in sonen. Han är orolig och jag måste fokusera helt på att få honom i säng. Mormor tar över nattandet och läxläsningen med min dotter. Hon somnar. Och jag hann inte ens sjunga för henne! Ska sjunga extra mycket i morgon för min lilla fina.

22:45 Sonen somnar äntligen, trots sin kvällsmedicin. Dubbel dos melatonin.

23:30 Säger god natt till mina vänner via MSN. Vågar inte prata högt så datorn är perfekt för umgänge.

00:00 Ska precis bädda min säng men kommer på att jag aldrig satte på maskinen kl 20:00 så det finns inga täcken att bädda med. Tar en filt och somnar som en stock.

06:00 Ny dag, redan...

”KORTIS”

I helgen var det ”Kortis” för min son. Det innebär att han tillsammans med en grupp barn, vilka har liknande funktionshinder, gör dagsutflykter med sin personal. Som jag förstår är de ganska personaltäta, vilket säkert är enda möjligheten för att det ska fungera.

Barnen blir sedda. De har stabila människor runt sig hela tiden. De har en trygghet här som inte kan erbjudas i vardagen i övrigt. Min son, som har en djupt rotad skräck att vara utan mig, finner sig för ovanlighetens skull i att föras iväg, och det med ett stort leende och glitter i sina busiga ögon.

En gång såg jag en mycket gripande dokumentär om en familj med ett funktionshindrat barn. Föräldrarna förklarade hur de ”mutade” andra barn att leka med deras lille pojke. De förklarade att andra inte såg ”nyttan” av att lära känna deras son. Vad hade han att erbjuda av vänskap eller intresse? Jag kände att där visar de vår framtid. Som ensamstående utan en krona i underhåll har jag inte möjligheten att muta barn speciellt, däremot kan jag vara mer engagerad i vad de gör. Detta har varit en fantastisk erfarenhet. Så många kreativa stunder ”vanliga” barn har delat med både min dotter och min son!

Klart att allt blir upp och ner emellanåt, men det är det värt. Jag kan ha många barn hemma som bakar, lagar pizza eller målar på rullar av golvpapper, över hela gräsmattor. Det är underbart med barnens naturliga begåvning att uttrycka sig på flera sätt, vilka spänner över både tal, bild, dramatik och komik. Det jag känner under dessa ögonblick av barn i samförstånd och samarbete går inte att beskriva.

Emellertid tar det på krafterna att vara så engagerad och så närvarande i varje moment, så dessa helger på ”kortis” känns som en gåva. Inte det faktum, att min son är borta, utan den förvissning om att jag vet att någon ser honom. Någon gör allt för att det under de timmar, jag fokuserar på annat, skall vara bra för honom. Inte fördrivas, utan vara meningsfyllda och roliga. Nu har det endast varit två helger, under vilka han deltagit, men hans glädje över dessa är en lisa för mig.

Att det kommer ta tid för honom att bli ”en i gruppen” är självklart, men eftersom hans handikapp medför att kommunikationen med vuxna fungerar dess bättre, förstår jag att han ser även personalen som en del av sitt umgänge. Han är plötsligt omgiven av kompisar! Om han utmärker sig och skiljer sig mest av barnen, vet jag inte, men jag tror att han, för en gångs skull, inte är den som känner sig fel. Han lyfts inte gång på gång ut ur sammanhanget och umgänget. Han har en plats.

Jag tror inte det går att förklara hur värdefullt det är för mig, som mamma till detta kärleksfulla lilla barn, att han finner sin plats, om så bara en helg i månaden. Helgerna är annars de dagar jag bävar mest för. Alltid ser jag sonen tigga och be andra barn om att få deltaga. Nästan alltid hör jag dem säga: - Åh nej, nu kommer han. Och som vanligt slutar det med att de gaddar ihop sig och går ifrån honom.

Andra gånger kommer killar, jämnåriga med mina tvillingar, och ringer på dörren. De frågar enbart efter min dotter, trots att det kan vara sonen som öppnar dörren. Han betalar för att de ska leka med honom! Jag slår näven i närmsta föremål och svär inom mig. Trodde inte jag kunde avsky barn så, men det gör jag. Jag önskar dem utanförskap och jag önskar dem ensamhet!

Om jag då, bara en helg i månaden, vet att min son har roligt, att han inte är ”den udda”, den utfrysta pojke han är här hemma, så kan jag låta sinnet bli lugnt och faktiskt njuta av annat. Det är en lyx man får vara tacksam för.

Nu skall jag sova och samla kraft för en ny vecka. Jag hoppas att den kommande tiden skall gå i våren och värmens tecken så våra blommor öppnas och allas hjärtan skall drabbas av ömsint och tillåtande våryra. All omtanke från mig till er.

EN VÄN

"Om man inte har en enda vän, tror jag att man blir helt svart i sitt hjärta."

Sagt av min son då han äntligen skulle få besök av sin bästa kompis.

ÅNGEST

Så känner jag idag. Säkert har tröttheten och ångesten legat som ett lager under huden länge men jag har inte låtit denna förödande känsla ta överhanden. Istället har jag tagit varenda önskvärt ögonblick i akt för vila och kontemplation. Jag har låtit vårsolen värma min hud och skänka mig styrka. Mina vänner och min nära har funnits varje minut för att stödja och lyssna.

I dag känner jag hur ångesten har kraft att tränga igenom huden, hur den lägger sig som en hinna över allt. Den gör min syn oklar och mina lemmar sega och tunga. Det är så mycket jag måste ha kraft till men med skräck känner jag att kraften är innesluten i det grå.

Den utlösande faktorn? Fanns det någon?

Ja, faktiskt.

Ett enda påstående och en enda fråga, på skolan, fick mig sakta att börja splittras och rasa samman.
Påståendet var: - Ni kom inte till skolan förrän kl 10:30 i onsdags.
Frågan var: - Ringde du till skolan då?

Visst är det banalt, visst är det helt otroligt att dessa ord kan sopa undan marken för någon! Anledningen till att jag förlorade fotfästet var bakgrunden till dessa ord. Som jag skrivit tidigare har det tagit mig dagar att reparera skadan runt min sons sorg och ilska över sina förvägrade gymnastiklektioner.

Onsdagen då vi inte kom förrän vid 10:30 var dagen efter denna konfliktfyllda dag. Egentligen hade jag inte lust att tvinga min son till skolan överhuvudtaget. Risken att han skulle rymma eller hamna i ytterligare konflikter var överhängande. Jag talade emellertid med skolan, jag ville ha kontakt med gymnastikläraren för att reda ut situationen. Jag var ju faktiskt där och lämnade min dotter på morgonen. Vid 10 tiden ringde gymnastikläraren och efter samtalet gick jag med sonen till skolan så att även han fick tala med vederbörande. Allt för att reda ut problemen och för att få situationen att bli hållbar.

Att det var så det gick tillväga kom jag inte ihåg när jag fick frågan: - Ringde du till skolan då? Så jag svarade – Nej, det gjorde jag väl inte…

Detta kan låta så fjuttigt och oviktigt i all världens kriser och katastrofer, men för mig var det mycket viktigt! Det var och är viktigt att jag vet att vi gjort rätt för oss, att jag sköter mina plikter gentemot skolan och personalen. Livet snurrar runt oss i en hastighet som gör mig illamående. Jag missar möten, missar avtal och andra viktiga moment. Ofta händer det saker som får allt att gå omintet. Att jag sedan nästan dagligen måste rycka in eller till och med vara med i skolan hela dagen gör det inte lättare att hinna med en vardag i övrigt. Är min son ute måste jag vara beredd på de mest oväntade händelser hela tiden.

Trots att dygnet knappt innefattar en enda lugn stund, hinner jag och min dotter umgås, pyssla och traggla läxan. Vi hinner läsa godnattsaga och jag hinner sjunga den sedvanliga repertoaren av godnatt visor. Likaså hinner min son och jag traggla läxan, följa det schema vi har satt upp och läsa kapitel ur hans böcker. Jag hinner lugna och hela efter dagar av kaos.

Vi umgås mycket och har ett rikt liv men som produktiv samhällsmedborgare är jag en skam. Och det känns! Mitt misslyckande börjar krypa ur huden och lägga sig som en grå skam över mig.

Ångesten har fått makten.

TILLBUDANMÄLAN

På väg för att hämta min lille son, kommer han mig till mötes, arg som ett bi. Som vanligt har han rymt. I dag hann jag över de stora vägarna innan han sprang över dem. Ett livsfarligt moment mindre i dag.

Han berättar om sitt ”jobb” i bamba, hur han skulle servera några pojkar deras mjölkglas och hur någon sparkat av sig sin sko, över vilken vagnen välte så att ena glaset med mjölk föll i golvet och sprack. Måhända hade sonen sprungit med vagnen, men det brukar ju gå ganska bra ändå. I dag var emellertid olyckan framme och sonen fick inte köra vagnen mer.

Min son kände sig kränkt eftersom resursen, trodde att det var sonens egen sko och att han kört på den med flit. Sonen förstod inte logiken i påståendet. Han är ju stoltare än en tupp över att få servera sina skolkamrater på detta sätt. Han försökte springa ifrån bamba men blev fångad, blev då så arg att han nöp sin eftermiddagsresurs. Han vägrade lyssna och fortsatte att nypa. Slutligen sprang han ändå sin väg från skolan.

När sonen och jag kommit hem ringer resursen och berättar att han ska göra en tillbudsanmälan mot min son. "Jaha, det får ni väl göra men vad innebär en sådan?", är mitt svar. Då får jag förklarat att min son utgör en extra skaderisk för personalen. Det är viktigt att skola samt försäkringsbolag har dokumenterat dessa risker…

Min son är sju år. ”Pytteliten” dvs. mindre än de flesta 5-6 åringar. Han drar fortfarande storlekar för fyra - femåringar. Hans vikt ligger långt under gängse kurvor jämfört med barn i samma ålder. Jag säger inte att han inte ska anmälas för att ha skadat en vuxen man. Våld är och förblir fel men samtidigt undrar jag hur…

… kan det gång på gång bli så fel? Hur kan han, denna lilla sjuåring, varje dag bära det ansvar han får angående sin egen skolplikt. Personalen anser det vara kränkande att hålla fast honom så han inte rymmer. Jag anser att han inte ska kunna rymma. Inte ha rymma som ett alternativ till att stanna. Om han ändå väljer att sticka iväg och gör det, nästan varje dag är det något som inte stämmer.

Kränkande behandling? Jag tror att när barn själva kan välja att stanna eller inte… väljer de faktiskt att INTE stanna. Detta skapar ett ansvar, vilket ett så litet barn inte ska ha. Om han nu skulle bli påkörd av en bil eller utsatt, skadad eller kränkt av någon utanför skolan. Skulle det då vara hans ansvar, därför att han rymde? Vem bär ansvaret?

Jag har inte svaren på mina frågor men jag vet att ett barn med detta spektrum av funktionshinder inte ska eller kan ställas ansvariga för att de inte hanterar de situationer de utsätts för. De behöver vuxna som vägledare, som ramar, som fasta stabila förebilder.

Om ett barn hålls fast för att skyddas tror jag att det skapar en trygghet och befriar barnet från ansvar. När alternativen är direkt skadliga finns det inget som kan kallas kränkande i en handling full av omsorg. Vore det vid en motorväg skulle väl ingen låta barnet springa ut i trafiken för att inte kränka det?

Kvällen är sen och först nu har jag och min son kunnat prata igenom dagen. Han är fortfarande ledsen för att resursen trodde att han gjort sönder glaset med vilje, och att han inte får köra sin fina vagn…

Jag hade varit lika arg och ledsen även om jag är en vuxen kvinna!

VAD SKA MAN GÖRA?

Om ett funktionshinder kräver att omgivningen är tydlig, konsekvent och att man håller vad man lovat. Hur kan då utbildade pedagoger göra plötsliga förändringar i barnets vardag? Hur kan kommunikationen brista mellan resurser och lärare, vilka är väl insatta i problematiken?

Min son älskar gymnastik mer än något ämne. Eftersom han har mycket svårt med kommunikationen i den fria leken, är strukturerad gymnastik ett utmärkt sätt att umgås samt träna sin sociala kompetens, eller sin brist på denna.

Med den glädje, min son berättade, att han skulle få vara med på gymnastiken kunde man förstå hur mycket det betydde! Att hans resurs sedan blir sjuk och sonen ensam ska förklara att han faktiskt blivit lovad ett medverka, känns nog så svårt. Till råga på allt blir han blir inte trodd! Han blir istället anklagad för att vara impulsstyrd (vilket är en del av hans funktionshinder) och att han bara ”kom på” att han ville ha gymnastik med sin klass.

Att bli vägrad en lektion med övriga klasskompisar måste kännas förnedrande. Speciellt när man vägras så mycket annat. Att sedan förnedras ytterligare genom att vuxna inte är överens om barnets rättigheter men tydligt konsekventa angående barnets skyldigheter, gentemot skolplikt, uppförande och värdegrund.



Hur klarar nu en sjuåring en situation som denna? Allt annat än bra! Som vuxen hade jag svurit av förbittring över att inte bli respekterad. Jag hade kontaktat de inblandade och rett ut saken. Som sjuåring gör du inte det. Ilskan stannar kvar i kroppen och konflikterna avlöser varandra till det endast finns en utväg. Att springa ifrån alla dumma vuxna. Min son springer hem. Över de trafikerade vägarna, och vidare utan att stanna förrän han når sin dörr.

Situationer som detta tar dagar att reparera. Om jag dagligen och "nattligen" ligger steget före dessa konflikter och är närvarande på både skola och fritid kan jag mildra resultatet av situationer som denna.

Men det har sitt pris för vår familj.

EN KÄRLEKSFULL MORGON

En vacker morgon. En börja i lugnets tecken. Kärleksfulla ord, omtänksamma handlingar. Leenden och smekningar. En morgon att minnas, en morgon att sträva efter.

Tänk att mina tankar får mig att undra hur det kan komma sig att just denna morgon är så fylld av harmoni. Andra undrar måhända varför morgonen var full av intriger eller kaos.

Vad bäddar för detta ljuva uppvaknande. Var det en extra bra dag i går? Var det färre konflikter i går? Kanske en djupare sömn, eller bättre aptit. Vad åt han i går? Lekte han med kompisar och blev accepterad?

Faktum var att gårdagen var ganska sorglig. Min lille son fick begrava sin älskade lille Freddy. Ett marsvin, vilket har varit hans följeslagare under tre år. Är man endast sju år gammal så upplevs tre år av dessa, säkert som alltid.

Min sons sorg över sin bäste väns bortgång har varit hjärtslitande. Flera nätter i rad har vi pratat om döden och varför den inträffar. Hans frågor har varit VARFÖR? Om och om igen. Ja, vad svarar man? Varje svar har lett till nya frågor… Ja, varför?

Emellertid hade vi planerat och förberett noga för Freddys begravning. Tillsammans med en underbar vän, vars älskade dotter gått bort, fick min son tända ett ljus på hennes grav och be för Freddy. Min kära vän pratade länge med barnen om hur fint alla djur blev omhändertagna av hennes dotter i himmelen nu.

Hur kan någon som gått igenom den smärta, det innebär att ha förlorat ett barn, ge så mycket styrka och omtanke åt en liten kille, vars marsvin dött? Världen är förunderlig? Och omtanken är gränsöverskridande.

I går tog vi alltså farväl av Freddy. Och i dag har sonen döpt allt och alla till Freddy. Okej, både jag och hans syster kan väl heta Freddy ett tag. Assistenten på skolan gick också med på att göra ett tillfälligt namnbyte. Ja, så ligger det till. Kanske är det därför sonen är nöjd och glad denna morgon?

Med vänlig hälsning
Mamma Freddy

SOCIALA SVERIGE

I skrivandets stund ringer det fortfarande i mina öron av det höga ljud som yttrats senaste dygnen. Tjut, vilka fick öronen att vilja sluta sig. Kroppen värker ännu efter den kamp vi utkämpat. Själen är så trött och så ledsen.

Att högtider är bland de mest påfrestande tider, för en familj med en funktionshindrad familjemedlem, kan nog de flesta räkna ut. Men att det tar veckor att komma i balans igen. Eller att det nästan blir att börja från början med rutiner och trygghet, är det nog ingen som kan föreställa sig.

Ett fint påsklov med vårsolen glittrandes i varenda detalj, och med strålar som värmer av omtanke. Filtar, picknick, utelek. Gården full av cyklande barn, vingliga och lyckliga, som små kalvar. Vilken illusion av glädje…

Nu inträder Sverige i en social period, vilken kommer att vara fram till september, enda fram till oktober, om vi skulle få brittsommar. Detta är vad alla svenskar längtat efter under den långa mörka vintern. Glåmiga, bleka men fulla av energi kastar sig befolkningen ut på grönbete. Så även min familj…

… men…

… min roll är annorlunda. Det är inte av glädje jag sitter på gården timme efter timme. Det är för att jag inte har något val. Allt socialt umgänge är en komplicerad situation. Av mig krävs det total inblick, lyhördhet och att omedelbart kunna avvärja konflikter. Helst skall uppmärksamheten vara så total att minsta tecken på missförstånd genast reds ut och rättas till.

Detta är ett nästan hopplöst projekt. Ju fler möten, ju fler problem. Det ultimata skulle vara att man i alla situationer kunde välja sitt umgänge, men nu fungerar det ju inte så. I dag vill jag skrika till alla: - Håll er undan! Kom inte för nära! Kan ni inte förstå min son, så låt honom i alla fall vara, eller låt honom vara delaktig på det sätt han kan!

Vore han synskadad, hörselskadad eller möjligen rullstolsburen, hade den här ”bloggen” varit annorlunda. Inte hade någon varit snällare eller mer human, men förståelsen skulle, åtminstone från de vuxna, varit större. De kränkningar, vilka vi dagligen möter skulle vara annorlunda. Jag tror inte något funktionshinder är lättare att bära, men jag tror att ett synliggörande och en insikt skulle hjälpa dem med dolda handikapp på ett avgörande sätt.

Sista tiden har varit så svår. Min son ber mig att döda honom. Hans livslust är så svag att den skrämmer mig. Det var länge sedan han var så sårad och så deprimerad, som nu. Han söker trygghet i minsta situation och uppskattning av alla på de mest tokiga och desperata sätt. Han tröttar ut folk med sin närhet. Om och om igen passerar han gränsen för den närhet folk vill ha.

Han tycker om, men för mycket om. Pojkar på sju år ska inte krama andra pojkar så mycket. De ska inte be att få vänner. Inte tigga om att bli omtyckta. Han förnedrar sig själv och han blir så bortstött att förnedringen blir omöjlig att bära. Jag kan inte hjälpa honom. Jag kan inte skydda honom och jag känner att styrkan är på upphällningen. Nu vill jag bara sudda ut alla.

Låt oss bäddas in i snö, hagel och stormar igen. Vi kan vandra genom det, så mycket lättare och med så mycket mer värme i hjärtat, än genom omgivningens kyla och deras oförstånd runt oss som höga drivor.

En så trött M

JA, SÅ KAN MAN OCKSÅ SE DET...

Morgonen är ofta en kaotisk tid i vårt hem. En av de värsta bovarna är kläder. Barn med min sons funktionshinder har ofta en annan perception. Vilket innebär att de kan uppleva viss beröring som mycket obehaglig. Den kan vara från andra människor men även från kläder osv.

I min sons fall, fungerar inget, som inte sitter tight, det får inte heller vara för långt eller ens lagom längd på byxor och tröjärmar. Detta innebär alltså att han ofta har tokigt små kläder, de morgnar jag inte orkar fullfölja kampen. Jag inser att, hellre konstiga kläder i dag igen än att vi är sena i dag igen.

Eftersom jag redan prövat varianten att ta bort alla ”små” älsklingskläder och insett att vi under den tiden inte kom utanför dörren alls, har jag nu fått gå en hjälplig medelväg.

Nu kommer den betydligt mer intressanta delen av min sons klädkombinationer…
Vi andra, matchar färger, accessoarer på ett ganska harmoniskt, neutralt sätt. Men så tänker inte lillen!

Häromdagen hade han nya, alldeles för korta, militärgröna byxor med coola eldflammor på. Till det valde han en turkos/blå pyjamaströja med massor av röda dinosaurier på.

Jag sa givetvis att: - Det där! Det skär sig så man får ont i ögonen.

Han tittade storögt tillbaka och svarade: - Men mamma, det passar ju utmärkt, titta bara. Byxorna är ju gröna, så det är ju som gräset och dinosaurier äter ju gräs. Sedan är det ju eld här och vad hände, jo meteorerna kom och då brann det, så därför är dinosaurierna röda. Ja och det blå är himmelen.

Nu tittade jag storögt på min son istället och tänker att ja, så kan man också se det…