I helgen var det ”Kortis” för min son. Det innebär att han tillsammans med en grupp barn, vilka har liknande funktionshinder, gör dagsutflykter med sin personal. Som jag förstår är de ganska personaltäta, vilket säkert är enda möjligheten för att det ska fungera.
Barnen blir sedda. De har stabila människor runt sig hela tiden. De har en trygghet här som inte kan erbjudas i vardagen i övrigt. Min son, som har en djupt rotad skräck att vara utan mig, finner sig för ovanlighetens skull i att föras iväg, och det med ett stort leende och glitter i sina busiga ögon.
En gång såg jag en mycket gripande dokumentär om en familj med ett funktionshindrat barn. Föräldrarna förklarade hur de ”mutade” andra barn att leka med deras lille pojke. De förklarade att andra inte såg ”nyttan” av att lära känna deras son. Vad hade han att erbjuda av vänskap eller intresse? Jag kände att där visar de vår framtid. Som ensamstående utan en krona i underhåll har jag inte möjligheten att muta barn speciellt, däremot kan jag vara mer engagerad i vad de gör. Detta har varit en fantastisk erfarenhet. Så många kreativa stunder ”vanliga” barn har delat med både min dotter och min son!
Klart att allt blir upp och ner emellanåt, men det är det värt. Jag kan ha många barn hemma som bakar, lagar pizza eller målar på rullar av golvpapper, över hela gräsmattor. Det är underbart med barnens naturliga begåvning att uttrycka sig på flera sätt, vilka spänner över både tal, bild, dramatik och komik. Det jag känner under dessa ögonblick av barn i samförstånd och samarbete går inte att beskriva.
Emellertid tar det på krafterna att vara så engagerad och så närvarande i varje moment, så dessa helger på ”kortis” känns som en gåva. Inte det faktum, att min son är borta, utan den förvissning om att jag vet att någon ser honom. Någon gör allt för att det under de timmar, jag fokuserar på annat, skall vara bra för honom. Inte fördrivas, utan vara meningsfyllda och roliga. Nu har det endast varit två helger, under vilka han deltagit, men hans glädje över dessa är en lisa för mig.
Att det kommer ta tid för honom att bli ”en i gruppen” är självklart, men eftersom hans handikapp medför att kommunikationen med vuxna fungerar dess bättre, förstår jag att han ser även personalen som en del av sitt umgänge. Han är plötsligt omgiven av kompisar! Om han utmärker sig och skiljer sig mest av barnen, vet jag inte, men jag tror att han, för en gångs skull, inte är den som känner sig fel. Han lyfts inte gång på gång ut ur sammanhanget och umgänget. Han har en plats.
Jag tror inte det går att förklara hur värdefullt det är för mig, som mamma till detta kärleksfulla lilla barn, att han finner sin plats, om så bara en helg i månaden. Helgerna är annars de dagar jag bävar mest för. Alltid ser jag sonen tigga och be andra barn om att få deltaga. Nästan alltid hör jag dem säga: - Åh nej, nu kommer han. Och som vanligt slutar det med att de gaddar ihop sig och går ifrån honom.
Andra gånger kommer killar, jämnåriga med mina tvillingar, och ringer på dörren. De frågar enbart efter min dotter, trots att det kan vara sonen som öppnar dörren. Han betalar för att de ska leka med honom! Jag slår näven i närmsta föremål och svär inom mig. Trodde inte jag kunde avsky barn så, men det gör jag. Jag önskar dem utanförskap och jag önskar dem ensamhet!
Om jag då, bara en helg i månaden, vet att min son har roligt, att han inte är ”den udda”, den utfrysta pojke han är här hemma, så kan jag låta sinnet bli lugnt och faktiskt njuta av annat. Det är en lyx man får vara tacksam för.
Nu skall jag sova och samla kraft för en ny vecka. Jag hoppas att den kommande tiden skall gå i våren och värmens tecken så våra blommor öppnas och allas hjärtan skall drabbas av ömsint och tillåtande våryra. All omtanke från mig till er.
En gång såg jag en mycket gripande dokumentär om en familj med ett funktionshindrat barn. Föräldrarna förklarade hur de ”mutade” andra barn att leka med deras lille pojke. De förklarade att andra inte såg ”nyttan” av att lära känna deras son. Vad hade han att erbjuda av vänskap eller intresse? Jag kände att där visar de vår framtid. Som ensamstående utan en krona i underhåll har jag inte möjligheten att muta barn speciellt, däremot kan jag vara mer engagerad i vad de gör. Detta har varit en fantastisk erfarenhet. Så många kreativa stunder ”vanliga” barn har delat med både min dotter och min son!
Klart att allt blir upp och ner emellanåt, men det är det värt. Jag kan ha många barn hemma som bakar, lagar pizza eller målar på rullar av golvpapper, över hela gräsmattor. Det är underbart med barnens naturliga begåvning att uttrycka sig på flera sätt, vilka spänner över både tal, bild, dramatik och komik. Det jag känner under dessa ögonblick av barn i samförstånd och samarbete går inte att beskriva.
Emellertid tar det på krafterna att vara så engagerad och så närvarande i varje moment, så dessa helger på ”kortis” känns som en gåva. Inte det faktum, att min son är borta, utan den förvissning om att jag vet att någon ser honom. Någon gör allt för att det under de timmar, jag fokuserar på annat, skall vara bra för honom. Inte fördrivas, utan vara meningsfyllda och roliga. Nu har det endast varit två helger, under vilka han deltagit, men hans glädje över dessa är en lisa för mig.
Att det kommer ta tid för honom att bli ”en i gruppen” är självklart, men eftersom hans handikapp medför att kommunikationen med vuxna fungerar dess bättre, förstår jag att han ser även personalen som en del av sitt umgänge. Han är plötsligt omgiven av kompisar! Om han utmärker sig och skiljer sig mest av barnen, vet jag inte, men jag tror att han, för en gångs skull, inte är den som känner sig fel. Han lyfts inte gång på gång ut ur sammanhanget och umgänget. Han har en plats.
Jag tror inte det går att förklara hur värdefullt det är för mig, som mamma till detta kärleksfulla lilla barn, att han finner sin plats, om så bara en helg i månaden. Helgerna är annars de dagar jag bävar mest för. Alltid ser jag sonen tigga och be andra barn om att få deltaga. Nästan alltid hör jag dem säga: - Åh nej, nu kommer han. Och som vanligt slutar det med att de gaddar ihop sig och går ifrån honom.
Andra gånger kommer killar, jämnåriga med mina tvillingar, och ringer på dörren. De frågar enbart efter min dotter, trots att det kan vara sonen som öppnar dörren. Han betalar för att de ska leka med honom! Jag slår näven i närmsta föremål och svär inom mig. Trodde inte jag kunde avsky barn så, men det gör jag. Jag önskar dem utanförskap och jag önskar dem ensamhet!
Om jag då, bara en helg i månaden, vet att min son har roligt, att han inte är ”den udda”, den utfrysta pojke han är här hemma, så kan jag låta sinnet bli lugnt och faktiskt njuta av annat. Det är en lyx man får vara tacksam för.
Nu skall jag sova och samla kraft för en ny vecka. Jag hoppas att den kommande tiden skall gå i våren och värmens tecken så våra blommor öppnas och allas hjärtan skall drabbas av ömsint och tillåtande våryra. All omtanke från mig till er.
