Så känner jag idag. Säkert har tröttheten och ångesten legat som ett lager under huden länge men jag har inte låtit denna förödande känsla ta överhanden. Istället har jag tagit varenda önskvärt ögonblick i akt för vila och kontemplation. Jag har låtit vårsolen värma min hud och skänka mig styrka. Mina vänner och min nära har funnits varje minut för att stödja och lyssna.
I dag känner jag hur ångesten har kraft att tränga igenom huden, hur den lägger sig som en hinna över allt. Den gör min syn oklar och mina lemmar sega och tunga. Det är så mycket jag måste ha kraft till men med skräck känner jag att kraften är innesluten i det grå.
Den utlösande faktorn? Fanns det någon?
Ja, faktiskt.
Ett enda påstående och en enda fråga, på skolan, fick mig sakta att börja splittras och rasa samman.
Påståendet var: - Ni kom inte till skolan förrän kl 10:30 i onsdags.
Frågan var: - Ringde du till skolan då?
Visst är det banalt, visst är det helt otroligt att dessa ord kan sopa undan marken för någon! Anledningen till att jag förlorade fotfästet var bakgrunden till dessa ord. Som jag skrivit tidigare har det tagit mig dagar att reparera skadan runt min sons sorg och ilska över sina förvägrade gymnastiklektioner.
Onsdagen då vi inte kom förrän vid 10:30 var dagen efter denna konfliktfyllda dag. Egentligen hade jag inte lust att tvinga min son till skolan överhuvudtaget. Risken att han skulle rymma eller hamna i ytterligare konflikter var överhängande. Jag talade emellertid med skolan, jag ville ha kontakt med gymnastikläraren för att reda ut situationen. Jag var ju faktiskt där och lämnade min dotter på morgonen. Vid 10 tiden ringde gymnastikläraren och efter samtalet gick jag med sonen till skolan så att även han fick tala med vederbörande. Allt för att reda ut problemen och för att få situationen att bli hållbar.
Att det var så det gick tillväga kom jag inte ihåg när jag fick frågan: - Ringde du till skolan då? Så jag svarade – Nej, det gjorde jag väl inte…
Detta kan låta så fjuttigt och oviktigt i all världens kriser och katastrofer, men för mig var det mycket viktigt! Det var och är viktigt att jag vet att vi gjort rätt för oss, att jag sköter mina plikter gentemot skolan och personalen. Livet snurrar runt oss i en hastighet som gör mig illamående. Jag missar möten, missar avtal och andra viktiga moment. Ofta händer det saker som får allt att gå omintet. Att jag sedan nästan dagligen måste rycka in eller till och med vara med i skolan hela dagen gör det inte lättare att hinna med en vardag i övrigt. Är min son ute måste jag vara beredd på de mest oväntade händelser hela tiden.
Trots att dygnet knappt innefattar en enda lugn stund, hinner jag och min dotter umgås, pyssla och traggla läxan. Vi hinner läsa godnattsaga och jag hinner sjunga den sedvanliga repertoaren av godnatt visor. Likaså hinner min son och jag traggla läxan, följa det schema vi har satt upp och läsa kapitel ur hans böcker. Jag hinner lugna och hela efter dagar av kaos.
Vi umgås mycket och har ett rikt liv men som produktiv samhällsmedborgare är jag en skam. Och det känns! Mitt misslyckande börjar krypa ur huden och lägga sig som en grå skam över mig.
Ångesten har fått makten.
I dag känner jag hur ångesten har kraft att tränga igenom huden, hur den lägger sig som en hinna över allt. Den gör min syn oklar och mina lemmar sega och tunga. Det är så mycket jag måste ha kraft till men med skräck känner jag att kraften är innesluten i det grå.
Den utlösande faktorn? Fanns det någon?
Ja, faktiskt.
Ett enda påstående och en enda fråga, på skolan, fick mig sakta att börja splittras och rasa samman.
Påståendet var: - Ni kom inte till skolan förrän kl 10:30 i onsdags.
Frågan var: - Ringde du till skolan då?
Visst är det banalt, visst är det helt otroligt att dessa ord kan sopa undan marken för någon! Anledningen till att jag förlorade fotfästet var bakgrunden till dessa ord. Som jag skrivit tidigare har det tagit mig dagar att reparera skadan runt min sons sorg och ilska över sina förvägrade gymnastiklektioner.
Onsdagen då vi inte kom förrän vid 10:30 var dagen efter denna konfliktfyllda dag. Egentligen hade jag inte lust att tvinga min son till skolan överhuvudtaget. Risken att han skulle rymma eller hamna i ytterligare konflikter var överhängande. Jag talade emellertid med skolan, jag ville ha kontakt med gymnastikläraren för att reda ut situationen. Jag var ju faktiskt där och lämnade min dotter på morgonen. Vid 10 tiden ringde gymnastikläraren och efter samtalet gick jag med sonen till skolan så att även han fick tala med vederbörande. Allt för att reda ut problemen och för att få situationen att bli hållbar.
Att det var så det gick tillväga kom jag inte ihåg när jag fick frågan: - Ringde du till skolan då? Så jag svarade – Nej, det gjorde jag väl inte…
Detta kan låta så fjuttigt och oviktigt i all världens kriser och katastrofer, men för mig var det mycket viktigt! Det var och är viktigt att jag vet att vi gjort rätt för oss, att jag sköter mina plikter gentemot skolan och personalen. Livet snurrar runt oss i en hastighet som gör mig illamående. Jag missar möten, missar avtal och andra viktiga moment. Ofta händer det saker som får allt att gå omintet. Att jag sedan nästan dagligen måste rycka in eller till och med vara med i skolan hela dagen gör det inte lättare att hinna med en vardag i övrigt. Är min son ute måste jag vara beredd på de mest oväntade händelser hela tiden.
Trots att dygnet knappt innefattar en enda lugn stund, hinner jag och min dotter umgås, pyssla och traggla läxan. Vi hinner läsa godnattsaga och jag hinner sjunga den sedvanliga repertoaren av godnatt visor. Likaså hinner min son och jag traggla läxan, följa det schema vi har satt upp och läsa kapitel ur hans böcker. Jag hinner lugna och hela efter dagar av kaos.
Vi umgås mycket och har ett rikt liv men som produktiv samhällsmedborgare är jag en skam. Och det känns! Mitt misslyckande börjar krypa ur huden och lägga sig som en grå skam över mig.
Ångesten har fått makten.
