I skrivandets stund ringer det fortfarande i mina öron av det höga ljud som yttrats senaste dygnen. Tjut, vilka fick öronen att vilja sluta sig. Kroppen värker ännu efter den kamp vi utkämpat. Själen är så trött och så ledsen.
Att högtider är bland de mest påfrestande tider, för en familj med en funktionshindrad familjemedlem, kan nog de flesta räkna ut. Men att det tar veckor att komma i balans igen. Eller att det nästan blir att börja från början med rutiner och trygghet, är det nog ingen som kan föreställa sig.
Ett fint påsklov med vårsolen glittrandes i varenda detalj, och med strålar som värmer av omtanke. Filtar, picknick, utelek. Gården full av cyklande barn, vingliga och lyckliga, som små kalvar. Vilken illusion av glädje…
Nu inträder Sverige i en social period, vilken kommer att vara fram till september, enda fram till oktober, om vi skulle få brittsommar. Detta är vad alla svenskar längtat efter under den långa mörka vintern. Glåmiga, bleka men fulla av energi kastar sig befolkningen ut på grönbete. Så även min familj…
… men…
… min roll är annorlunda. Det är inte av glädje jag sitter på gården timme efter timme. Det är för att jag inte har något val. Allt socialt umgänge är en komplicerad situation. Av mig krävs det total inblick, lyhördhet och att omedelbart kunna avvärja konflikter. Helst skall uppmärksamheten vara så total att minsta tecken på missförstånd genast reds ut och rättas till.
Detta är ett nästan hopplöst projekt. Ju fler möten, ju fler problem. Det ultimata skulle vara att man i alla situationer kunde välja sitt umgänge, men nu fungerar det ju inte så. I dag vill jag skrika till alla: - Håll er undan! Kom inte för nära! Kan ni inte förstå min son, så låt honom i alla fall vara, eller låt honom vara delaktig på det sätt han kan!
Vore han synskadad, hörselskadad eller möjligen rullstolsburen, hade den här ”bloggen” varit annorlunda. Inte hade någon varit snällare eller mer human, men förståelsen skulle, åtminstone från de vuxna, varit större. De kränkningar, vilka vi dagligen möter skulle vara annorlunda. Jag tror inte något funktionshinder är lättare att bära, men jag tror att ett synliggörande och en insikt skulle hjälpa dem med dolda handikapp på ett avgörande sätt.
Sista tiden har varit så svår. Min son ber mig att döda honom. Hans livslust är så svag att den skrämmer mig. Det var länge sedan han var så sårad och så deprimerad, som nu. Han söker trygghet i minsta situation och uppskattning av alla på de mest tokiga och desperata sätt. Han tröttar ut folk med sin närhet. Om och om igen passerar han gränsen för den närhet folk vill ha.
Han tycker om, men för mycket om. Pojkar på sju år ska inte krama andra pojkar så mycket. De ska inte be att få vänner. Inte tigga om att bli omtyckta. Han förnedrar sig själv och han blir så bortstött att förnedringen blir omöjlig att bära. Jag kan inte hjälpa honom. Jag kan inte skydda honom och jag känner att styrkan är på upphällningen. Nu vill jag bara sudda ut alla.
Låt oss bäddas in i snö, hagel och stormar igen. Vi kan vandra genom det, så mycket lättare och med så mycket mer värme i hjärtat, än genom omgivningens kyla och deras oförstånd runt oss som höga drivor.
En så trött M
Att högtider är bland de mest påfrestande tider, för en familj med en funktionshindrad familjemedlem, kan nog de flesta räkna ut. Men att det tar veckor att komma i balans igen. Eller att det nästan blir att börja från början med rutiner och trygghet, är det nog ingen som kan föreställa sig.
Ett fint påsklov med vårsolen glittrandes i varenda detalj, och med strålar som värmer av omtanke. Filtar, picknick, utelek. Gården full av cyklande barn, vingliga och lyckliga, som små kalvar. Vilken illusion av glädje…
Nu inträder Sverige i en social period, vilken kommer att vara fram till september, enda fram till oktober, om vi skulle få brittsommar. Detta är vad alla svenskar längtat efter under den långa mörka vintern. Glåmiga, bleka men fulla av energi kastar sig befolkningen ut på grönbete. Så även min familj…
… men…
… min roll är annorlunda. Det är inte av glädje jag sitter på gården timme efter timme. Det är för att jag inte har något val. Allt socialt umgänge är en komplicerad situation. Av mig krävs det total inblick, lyhördhet och att omedelbart kunna avvärja konflikter. Helst skall uppmärksamheten vara så total att minsta tecken på missförstånd genast reds ut och rättas till.
Detta är ett nästan hopplöst projekt. Ju fler möten, ju fler problem. Det ultimata skulle vara att man i alla situationer kunde välja sitt umgänge, men nu fungerar det ju inte så. I dag vill jag skrika till alla: - Håll er undan! Kom inte för nära! Kan ni inte förstå min son, så låt honom i alla fall vara, eller låt honom vara delaktig på det sätt han kan!
Vore han synskadad, hörselskadad eller möjligen rullstolsburen, hade den här ”bloggen” varit annorlunda. Inte hade någon varit snällare eller mer human, men förståelsen skulle, åtminstone från de vuxna, varit större. De kränkningar, vilka vi dagligen möter skulle vara annorlunda. Jag tror inte något funktionshinder är lättare att bära, men jag tror att ett synliggörande och en insikt skulle hjälpa dem med dolda handikapp på ett avgörande sätt.
Sista tiden har varit så svår. Min son ber mig att döda honom. Hans livslust är så svag att den skrämmer mig. Det var länge sedan han var så sårad och så deprimerad, som nu. Han söker trygghet i minsta situation och uppskattning av alla på de mest tokiga och desperata sätt. Han tröttar ut folk med sin närhet. Om och om igen passerar han gränsen för den närhet folk vill ha.
Han tycker om, men för mycket om. Pojkar på sju år ska inte krama andra pojkar så mycket. De ska inte be att få vänner. Inte tigga om att bli omtyckta. Han förnedrar sig själv och han blir så bortstött att förnedringen blir omöjlig att bära. Jag kan inte hjälpa honom. Jag kan inte skydda honom och jag känner att styrkan är på upphällningen. Nu vill jag bara sudda ut alla.
Låt oss bäddas in i snö, hagel och stormar igen. Vi kan vandra genom det, så mycket lättare och med så mycket mer värme i hjärtat, än genom omgivningens kyla och deras oförstånd runt oss som höga drivor.
En så trött M
