Om ett funktionshinder kräver att omgivningen är tydlig, konsekvent och att man håller vad man lovat. Hur kan då utbildade pedagoger göra plötsliga förändringar i barnets vardag? Hur kan kommunikationen brista mellan resurser och lärare, vilka är väl insatta i problematiken?
Min son älskar gymnastik mer än något ämne. Eftersom han har mycket svårt med kommunikationen i den fria leken, är strukturerad gymnastik ett utmärkt sätt att umgås samt träna sin sociala kompetens, eller sin brist på denna.
Med den glädje, min son berättade, att han skulle få vara med på gymnastiken kunde man förstå hur mycket det betydde! Att hans resurs sedan blir sjuk och sonen ensam ska förklara att han faktiskt blivit lovad ett medverka, känns nog så svårt. Till råga på allt blir han blir inte trodd! Han blir istället anklagad för att vara impulsstyrd (vilket är en del av hans funktionshinder) och att han bara ”kom på” att han ville ha gymnastik med sin klass.
Att bli vägrad en lektion med övriga klasskompisar måste kännas förnedrande. Speciellt när man vägras så mycket annat. Att sedan förnedras ytterligare genom att vuxna inte är överens om barnets rättigheter men tydligt konsekventa angående barnets skyldigheter, gentemot skolplikt, uppförande och värdegrund.
Hur klarar nu en sjuåring en situation som denna? Allt annat än bra! Som vuxen hade jag svurit av förbittring över att inte bli respekterad. Jag hade kontaktat de inblandade och rett ut saken. Som sjuåring gör du inte det. Ilskan stannar kvar i kroppen och konflikterna avlöser varandra till det endast finns en utväg. Att springa ifrån alla dumma vuxna. Min son springer hem. Över de trafikerade vägarna, och vidare utan att stanna förrän han når sin dörr.
Situationer som detta tar dagar att reparera. Om jag dagligen och "nattligen" ligger steget före dessa konflikter och är närvarande på både skola och fritid kan jag mildra resultatet av situationer som denna.
Men det har sitt pris för vår familj.
Min son älskar gymnastik mer än något ämne. Eftersom han har mycket svårt med kommunikationen i den fria leken, är strukturerad gymnastik ett utmärkt sätt att umgås samt träna sin sociala kompetens, eller sin brist på denna.
Med den glädje, min son berättade, att han skulle få vara med på gymnastiken kunde man förstå hur mycket det betydde! Att hans resurs sedan blir sjuk och sonen ensam ska förklara att han faktiskt blivit lovad ett medverka, känns nog så svårt. Till råga på allt blir han blir inte trodd! Han blir istället anklagad för att vara impulsstyrd (vilket är en del av hans funktionshinder) och att han bara ”kom på” att han ville ha gymnastik med sin klass.
Att bli vägrad en lektion med övriga klasskompisar måste kännas förnedrande. Speciellt när man vägras så mycket annat. Att sedan förnedras ytterligare genom att vuxna inte är överens om barnets rättigheter men tydligt konsekventa angående barnets skyldigheter, gentemot skolplikt, uppförande och värdegrund.
Hur klarar nu en sjuåring en situation som denna? Allt annat än bra! Som vuxen hade jag svurit av förbittring över att inte bli respekterad. Jag hade kontaktat de inblandade och rett ut saken. Som sjuåring gör du inte det. Ilskan stannar kvar i kroppen och konflikterna avlöser varandra till det endast finns en utväg. Att springa ifrån alla dumma vuxna. Min son springer hem. Över de trafikerade vägarna, och vidare utan att stanna förrän han når sin dörr.
Situationer som detta tar dagar att reparera. Om jag dagligen och "nattligen" ligger steget före dessa konflikter och är närvarande på både skola och fritid kan jag mildra resultatet av situationer som denna.
Men det har sitt pris för vår familj.
