Hemma igen. Efter att vi har varit bortresta hos en vän på ”landet” och faktiskt haft det trevligt, (dvs. mindre konfliktfyllt än vad det brukar vara runt oss) har vi nu återvänt hem. Skönt att vara hemma igen men samtidigt kommer rädslan för kontakten med grannar, konflikter på skolan och skräcken för att glömma något viktigt möte.
Denna vecka är det två möten varje dag i fem dagar. Läkare, dietist, tandläkare, pedagoger som skall studera min son på skolan, habiliteringen osv osv. Utöver det skall vi hinna följa de nya matordinationerna, vilket innebär nya listor att fylla i.
Missade ett möte redan måndag morgon…
Har jag begärt ledigt den tid jag måste för lillen? Eller har jag bett om för mycket ledigt? Oj oj om arbetsförmedlingen kommer på att jag inte hinner söka ett enda fast arbete denna vecka, inte hinner jag ta några vikariat heller, som alla andra veckor…
Fördelen med alla möten och sjukhusvisiter är att min son inte är i skolan. Alltså kan han inte rymma! Inte heller kan hans resurs titta trött och uppgivet på mig när jag ska hämta honom på eftermiddagen. Rena lyxen för en trött mamma!
Tyvärr har sonen inte uppfört sig exemplariskt om kvällarna. Oron är allt för stor. Han är både arg och ledsen. Han vill ut! Ut på kvällen när alla andra barn gått in. Vet inte varför han är så arg. Att medicinen går ur kroppen vid 20 00 är givetvis en orsak men hans tilltagande rastlöshet verkar öka i takt med hans isolering. Tidigare gick han i vanlig klass, spelade fotboll och hade åtminstone ett par kompisar. Nu tillbringar han skoltiden mestadels i korridoren, iklädd hörlurar (!)för att inte bli störd av allt spring. Helt galet!
Han har lyfts ur sitt sammanhang och avgränsats från jämnåriga kamrater. Inte heller finns det resurs nog för att han skall få mer än två timmar fritids.
Hur kan han utvecklas till att bli mer och mer handikappad ju fler insatser som sätts in?
Jag har mina funderingar men finner inget gehör!
Emellertid har jag ju gett upp nu. Sonen får byta skola, för att där gå i en liten klass med liknande barn. Detta kan säkert vara bra om än ett stort nederlag för oss båda. Att det känns så beror på att jag tycker att pengar lagts på fel hjälp. Resurserna har inte utformats enligt den handlingsplan man sätter upp ca en gång/månaden. Inte heller har pedagoger och resurser varit överens om hur de ska agera.
Min son är för svår för dem. Jag kan hantera honom och har viss pedagogisk utbildning men inget jobb. Alltså kan jag placeras på tjänsten som resurs åt min son! Han skulle då klara skolan fint, vara med på lektionerna i klassrummet och inte behöva mer än två timmar fritids eftersom min arbetstid då skulle vara slut. Han skulle ha ett normalt umgänge med jämnåriga och må bättre. Jag skulle ha ett jobb och få ekonomin att gå ihop.
Svaret på mitt förslag var att det inte finns en sådan tjänst att söka!
Men varför sitter då någon annan på just den tjänsten? Som inte klarar av den? Något som innebär att sonen måste byta skola på dagarna men sedan ta taxi tillbaka till denna skola eftersom det inte finns något fritids på nya skolan. Fungerar inte detta så kan jag fortfarande inte arbeta och vi har prövat i onödan på hans bekostnad.
En positiv sak mitt i allt är att min sons nya bästis, som han avgudar och alltid längtar efter, finns kvar. Trots våra religiösa olikheter vill även pojkens föräldrar att barnen skall fortsätta umgås. Skönt! Jag var så rädd att han skulle motas bort.
Ytterligare en härlig erfarenhet fick jag i dag när jag mötte en fantastisk läkare. Hon var lyhörd, klok och kunnig. Hon lotsade mig vidare i djungeln av försäkringskassa, arbetsförmedling och habilitering, så att vi tillsammans skall ha ett rehabiliteringsmöte för att livet skall bli lite mindre komplicerat! Tack ljuva kvinna!
Måste även berätta vilken tur vi hade hos sonens dietist. Alla hennes produkter, vilket sonen ska komplettera sin kost med, hade precis gått ur datumet! Vi fick en hel bärkasse! GRATIS! Det behövde vi verkligen nu när sonen slagit sönder ytterligare en innedörr, ett par garderobsdörrar och ett fönster…
Money, money, money most be funny ….
Slutligen intervjuade vi en trevlig kille som kommer att provjobba hos oss ett tag för att eventuellt bli min sons "ledsagare". Tre timmars avlastning i veckan!
En ganska nöjd mamma
Denna vecka är det två möten varje dag i fem dagar. Läkare, dietist, tandläkare, pedagoger som skall studera min son på skolan, habiliteringen osv osv. Utöver det skall vi hinna följa de nya matordinationerna, vilket innebär nya listor att fylla i.
Missade ett möte redan måndag morgon…
Har jag begärt ledigt den tid jag måste för lillen? Eller har jag bett om för mycket ledigt? Oj oj om arbetsförmedlingen kommer på att jag inte hinner söka ett enda fast arbete denna vecka, inte hinner jag ta några vikariat heller, som alla andra veckor…
Fördelen med alla möten och sjukhusvisiter är att min son inte är i skolan. Alltså kan han inte rymma! Inte heller kan hans resurs titta trött och uppgivet på mig när jag ska hämta honom på eftermiddagen. Rena lyxen för en trött mamma!
Tyvärr har sonen inte uppfört sig exemplariskt om kvällarna. Oron är allt för stor. Han är både arg och ledsen. Han vill ut! Ut på kvällen när alla andra barn gått in. Vet inte varför han är så arg. Att medicinen går ur kroppen vid 20 00 är givetvis en orsak men hans tilltagande rastlöshet verkar öka i takt med hans isolering. Tidigare gick han i vanlig klass, spelade fotboll och hade åtminstone ett par kompisar. Nu tillbringar han skoltiden mestadels i korridoren, iklädd hörlurar (!)för att inte bli störd av allt spring. Helt galet!
Han har lyfts ur sitt sammanhang och avgränsats från jämnåriga kamrater. Inte heller finns det resurs nog för att han skall få mer än två timmar fritids.
Hur kan han utvecklas till att bli mer och mer handikappad ju fler insatser som sätts in?
Jag har mina funderingar men finner inget gehör!
Emellertid har jag ju gett upp nu. Sonen får byta skola, för att där gå i en liten klass med liknande barn. Detta kan säkert vara bra om än ett stort nederlag för oss båda. Att det känns så beror på att jag tycker att pengar lagts på fel hjälp. Resurserna har inte utformats enligt den handlingsplan man sätter upp ca en gång/månaden. Inte heller har pedagoger och resurser varit överens om hur de ska agera.
Min son är för svår för dem. Jag kan hantera honom och har viss pedagogisk utbildning men inget jobb. Alltså kan jag placeras på tjänsten som resurs åt min son! Han skulle då klara skolan fint, vara med på lektionerna i klassrummet och inte behöva mer än två timmar fritids eftersom min arbetstid då skulle vara slut. Han skulle ha ett normalt umgänge med jämnåriga och må bättre. Jag skulle ha ett jobb och få ekonomin att gå ihop.
Svaret på mitt förslag var att det inte finns en sådan tjänst att söka!
Men varför sitter då någon annan på just den tjänsten? Som inte klarar av den? Något som innebär att sonen måste byta skola på dagarna men sedan ta taxi tillbaka till denna skola eftersom det inte finns något fritids på nya skolan. Fungerar inte detta så kan jag fortfarande inte arbeta och vi har prövat i onödan på hans bekostnad.
En positiv sak mitt i allt är att min sons nya bästis, som han avgudar och alltid längtar efter, finns kvar. Trots våra religiösa olikheter vill även pojkens föräldrar att barnen skall fortsätta umgås. Skönt! Jag var så rädd att han skulle motas bort.
Ytterligare en härlig erfarenhet fick jag i dag när jag mötte en fantastisk läkare. Hon var lyhörd, klok och kunnig. Hon lotsade mig vidare i djungeln av försäkringskassa, arbetsförmedling och habilitering, så att vi tillsammans skall ha ett rehabiliteringsmöte för att livet skall bli lite mindre komplicerat! Tack ljuva kvinna!
Måste även berätta vilken tur vi hade hos sonens dietist. Alla hennes produkter, vilket sonen ska komplettera sin kost med, hade precis gått ur datumet! Vi fick en hel bärkasse! GRATIS! Det behövde vi verkligen nu när sonen slagit sönder ytterligare en innedörr, ett par garderobsdörrar och ett fönster…
Money, money, money most be funny ….
Slutligen intervjuade vi en trevlig kille som kommer att provjobba hos oss ett tag för att eventuellt bli min sons "ledsagare". Tre timmars avlastning i veckan!
En ganska nöjd mamma
