Det är så sorgligt när murar reses mellan oss. När ett avstånd plötsligt tränger sig emellan människor, vilka skulle kunna haft ett gott och tillitsfullt utbyte av varandra.
Jag sörjer människor jag aldrig kommer att umgås med därför att vi står på olika plattformer omgivna av olika värderingar och har vitt skilda insikter.
Jag har alltid känt att de förutfattade meningar jag haft, om människor eller deras tro, har grusats av nya tankar och en ny förståelse om man bara ger andra tid och håller sitt hjärta öppet. Jag pratar ofta, med mina barn, om nyttan av att inte döma andra utifrån våra egna tankar och värderingar. Oavsett vad vi känner och har erfarit, så finns det alltid något att lära!
Med tanke på det sätt jag vill leva och på mitt ena barns handikapp, är detta troligen enda sättet för oss att se på världen. Så ofta som vi döms, avfärdas och utesluts ur ”normen”, framstår inte de rättfärdiga som särskilt heroiska!
Vi behöver en mix av människor och en aldrig sinande ström av nytt ställningstagande för att inte tro att vi är fulländade i tanken. Det är så lätt att fastna i rollen som färdig.
Om vi lät barnen lära oss genom det "nyvakna" sätt de ser världen, istället för ”illusionen” av att vi lär dem, hade nog samhället varit mer enat och inte så principfast. Kan man inte bara få tycka om? Strunta i söndrande religion, hinderbyggande politik eller farligt skrämmande familjekonstellationer?
Kunna vakna och se sig omkring utan rädsla eller förakt?
Skälet till dessa tankar är att min sons bästis visade sig vara medlem av Jehovas vittne. Jag lever inte enligt deras tro och kan inte tillskriva mig något moralisk leverne. Jag har ingen tro på äktenskapet som det enda riktiga. Jag blandar mig gärna med buddister, kristna och muslimer. Jag tar inte ställning för heterosexualitet som norm. Till råga på allt tycker jag mycket om ett glas rött vin! Jag har nog tyvärr ingen åsikt som kan förena mig med deras familj.
Jag sörjer människor jag aldrig kommer att umgås med därför att vi står på olika plattformer omgivna av olika värderingar och har vitt skilda insikter.
Jag har alltid känt att de förutfattade meningar jag haft, om människor eller deras tro, har grusats av nya tankar och en ny förståelse om man bara ger andra tid och håller sitt hjärta öppet. Jag pratar ofta, med mina barn, om nyttan av att inte döma andra utifrån våra egna tankar och värderingar. Oavsett vad vi känner och har erfarit, så finns det alltid något att lära!
Med tanke på det sätt jag vill leva och på mitt ena barns handikapp, är detta troligen enda sättet för oss att se på världen. Så ofta som vi döms, avfärdas och utesluts ur ”normen”, framstår inte de rättfärdiga som särskilt heroiska!
Vi behöver en mix av människor och en aldrig sinande ström av nytt ställningstagande för att inte tro att vi är fulländade i tanken. Det är så lätt att fastna i rollen som färdig.
Om vi lät barnen lära oss genom det "nyvakna" sätt de ser världen, istället för ”illusionen” av att vi lär dem, hade nog samhället varit mer enat och inte så principfast. Kan man inte bara få tycka om? Strunta i söndrande religion, hinderbyggande politik eller farligt skrämmande familjekonstellationer?
Kunna vakna och se sig omkring utan rädsla eller förakt?
Skälet till dessa tankar är att min sons bästis visade sig vara medlem av Jehovas vittne. Jag lever inte enligt deras tro och kan inte tillskriva mig något moralisk leverne. Jag har ingen tro på äktenskapet som det enda riktiga. Jag blandar mig gärna med buddister, kristna och muslimer. Jag tar inte ställning för heterosexualitet som norm. Till råga på allt tycker jag mycket om ett glas rött vin! Jag har nog tyvärr ingen åsikt som kan förena mig med deras familj.
Men den största skillnaden mellan oss är nog ändå att jag och barnen inte skulle ta avstånd. För barnens skull hoppas jag av hela mitt hjärta att de kommer låta min son leka med deras. Jag tror inte min lille gosse skulle klara att återigen bli avvisad och ratad.
Dagens läxa blir att fördjupa mig i den tro, vilken genomsyrar Jehovas vittnes religion. Kommer jag att vara öppen nog att inte döma?
M
Dagens läxa blir att fördjupa mig i den tro, vilken genomsyrar Jehovas vittnes religion. Kommer jag att vara öppen nog att inte döma?
M
