Kan de tillskriva sig impulskontroll? Eller en diplomatisk lösning på konflikter?
Jag är idag, mycket tveksam! Likt barn bildar gäng, skapar även vuxna ett samhälle utifrån VI & DEM.
Vi bor i ett område, vilket räknas som trevligt. De boende är hederliga medborgare. Här har det aldrig varit utmärkande konflikter eller bråkigt. Ingen vandalism, inte heller ungdomsgäng. Lugnt, trevligt med flera äldre och många barnfamiljer. En liten idyll.
Flera av mina grannar är mycket noga med att hålla de regler man bör tex. vara tyst vid kl 22 00 och städa tvättstugan ordentligt efter sig. För så står det skrivet och så skall det vara. Barnen är väluppfostrade och snälla.
Sedan en tid tillbaka har området övergått till att bli bostadsrätter. Detta innebär att folk som aldrig skulle talat med varandra tidigare nu blivit allierade genom gemensamma frågor och ställningstagande. Kanhända tycker jag, som egentligen är en inbiten Majbo (dvs. har bott i Majorna mitt vuxna liv) att denna nya sociala sida är mer charmerande än min tidigare undran, om hur grannarna egentligen ser ut? Om de överhuvudtaget lever någon bakom gardinerna?
Nackdelen med denna nya sociala tillställning är att flera tycks behöva något eller någon att alliera sig emot! De som vill köpa och får lån mot dem som är oroliga eller känner sig för gamla för att ändra sin tillvaro. Men även mot dem vars situation präglas av för låg inkomst. I mitt fall eftersom mitt liv inte ger utrymme för mycket mer arbete än ett heltidjobb med min son. Alltså inget lån.
Grupper som bildas snabbt på så flyktiga grunder måste genomgå flera stadier innan det är förankrade i en fast gemenskap. Det innebär att de går igenom en ”smekmånad” då de flesta känner sig glada över den nya bekantskapen och de finner en identitet i gruppen. Visar det sig sedan att det gemensamma fundamentet börjar gunga och det finns risk för att man hamnar utanför, måste genast en yttre faktor tillsättas för att stärka gruppen. Det skapas då VI & DEM. ”Vi-gruppen” har genast fått en ny grund att enas på.
Jag har endast en teori, men jag tror att den kan stämma. Eftersom jag både studerat gruppdynamik och konflikthantering tidigare finns det många igenkännande faktorer i vad som händer runt min familj idag.
Jag ska försöka redogöra på ett tydligt sätt:
1. Jag är, vad jag vet, en av endast tre ensamstående föräldrar på gården.
2. Jag har ett av, vad jag kan se, de två funktionshindrade barnen på gården.
3. Hittills verkar jag även vara den enda ganska unga personen som inte kommer att kunna köpa min bostad.
Ja, givetvis förhåller det sig då tvärt om med de andra. Utifrån detta är det inte svårt att se att min familj inte kommer att tillhöra ”Vi-gruppen”, eftersom det inte på någon punkt finns en gemensam grund.
Det som nu har hänt är att några av de mest aktiva (i den nya gemenskapen) familjerna, bestämt sig för att vara gårdsvakter så fort min son är ute. Anledningen, enligt dem är: Att det alltid händer något när han är ute!
Jag ska inte säga emot dem. Det finns sanning i deras uttalande. Men det finns också en annan sanning…
… De snälla barnen kanske inte är så snälla? Kanske har min son tröttnat på att flera säger: -Åh, nu kommer han igen! Sedan går de. Sonen springer efter, varv efter varv och tigger om att få vara med. Kan det vara så att han också tröttnat på att öppna dörren för alla barn som bara frågar efter hans syster? Här hon inte hemma, säger de: - Äsch, då var det inget. Sonen mutar och ber om att få vara med. Ibland har han fått bjuda på glass eller kakor för att få leka, men emellanåt är jag så arg att jag inte vill att han ska förnedra sig!
Häromdagen blev sonen arg när en av de snälla pojkarna blev ovän med en flicka. Flickan var grov i munnen och den snälla pojken svarade att hon var dum i huvudet. Min son blev då så arg att han kastade en sten mot pojken. Tack gode gud, så träffade den inte!
Pojkens pappa blev givetvis ursinnig. Det förstår jag. Man skyddar ju sina barn. Det han sedan säger och gör förstår jag däremot inte. Han säger att han ska kasta en sten i huvudet på min son. Efter det så svär han. Min son svarar (utifrån de autistiska störningar han har) att: - Det är inte bra att svära när det är småbarn med. Pappan tolkar detta som trots, och svarar att: - Ett ord till från dig, så slår jag till dig. Min son räcker då ut tungan. En annan man skriker då åt min son: - Jag såg allt det där!
Två vuxna män står nu, över min son, med all sin ilska och styrka. Var detta rätt sätt att agera? Vad blir resultatet av dessa hot? Vilka värderingar och vilket sätt kommer min son och de övriga barnen runt dessa vuxna att anamma under nästa konflikt?
Trots att pappan vid senare tillfälle nekar till att ha hotat min son, fanns det flera andra som gett exakt samma version av händelsen, vilket innebär att jag tror att det som sades faktiskt är vad som hände.
Som vanligt berättar inte min son detta för mig. Däremot sover han inte på flera nätter, han har ångest och beter sig helt obegripligt. En dag hittar hans mormor honom i buskarna, där han gömt sig eftersom han inte vågar gå hem, då pappan är på gården. Han är rädd för att bli slagen. Hans mormor säger då att. - Här ska ingen slå någon! Barnen, vilka står runt sonen, berättar då för pojkens pappa vad som sagts.
Pappan beger sig till mina föräldrar. Pratar om att anmäla min son och skäller ut sin ilska hos de gamla morföräldrarna. Han talar även om hur snäll hans pojke är, som aldrig bråkar. (Nej, men han allierar gårdens alla barn, mot ett enda barn) Pappan kommer senare till mig och vi har ett, faktiskt(!) positivt samtal. Det slutar med att han och min son sluter fred! Nu, när allt lugnat sig, berättar han att det är flera familjer som allierat sig som vakter på gården… mot min son.
Detta har resulterat i att jag nu skrivit ett brev till dessa ”vakter”. Brevet kommer att lämnas tillsammans med information angående sonens funktionshinder dvs. ADHD, Autismspektrumstörning och delvis Tourette syndrom.
Jag har valt att formulera brevet utan att låtsas om att de egentligen bestämt sig för frysa ut min son, eller se honom som ett hot. Inte heller vill jag förnedra mig eller mina barn genom att ”be” dem acceptera oss.
Här följer brevet till mina grannar:
Hej grannar.
Jag blivit informerad om att ni är ett antal familjer, vilka beslutat er för att vara ”närvarande” vuxna på gården. Ett mycket viktigt agerande, oavsett upprinnelsen till beslutet. Desto fler vuxna ju tryggare miljö för alla barn. Förhoppningsvis ligger intresset hos samtliga föräldrar i att just alla barn skall känna sig trygga, bli sedda samt vara delaktiga i gårdens gemenskap. För att göra det lättare för dem som inte är insatta i min sons funktionshinder vill jag gärna lämna väsentlig information angående hans svårigheter.
Jag är medveten att det finns familjer som har synpunkter samt klagomål på hans beteende. Emellertid, eftersom de flesta tillskriver sig sunda egenskaper som föräldrar samt värnar om den goda grannsämjan, antar jag att ni är intresserade av att förstå och bistå även min son i barnens umgänge.
Med vänlig hälsning
…………………
…………………
Att jag engagerar mig i omgivningens förståelse är enbart för att min son och andra barn i hans situation skall få en möjlighet i samhället. En ärlig chans att kunna leva som alla andra. Studier har visat att de kan ha fullvärdiga liv, med både familj, vänner och ofta med mycket bra jobb (då vissa likt min son har en intelligens utöver de normalbegåvade) om de får det stöd och den respekt de förtjänar. Kunde jag skulle jag givetvis ”sudda ut” de människor som väljer att se honom och liknande barn som ett problem.
Av de föräldrar jag tvingas möta, undrar jag hur många som vissa kvällar måste förklara för sina barn varför de är tvungna att leva!
Min son frågade mig häromdagen: -Mamma, när får jag dö?
Jag svarade: -Men lilla gubben. Du ska leva tills du är en gammal gubbe!
Han svarade då: - Det var inte det jag frågade, utan; när FÅR jag dö. Det vore nog bäst så.
Så här får det inte vara för något litet barn!
