Hur kan han då lyckas försvinna så? Ja, svaret är att det finns lika många svar som det finns olika situationer. Allt hemma är låsbart. Överlåset är nästan alltid låst, samma sak med balkongdörren och alla fönster. Så här kan det vara:
- Plötsligt ringer det på dörren…besök…sonen kastar sig ut samtidigt som gästen kommer in…
- Jag är upptagen med hans syster… balkongdörren är på glänt eftersom hemmet är kokhett…. sonen kastar sig förbi oss ut på balkongen och hoppar…
- Systerns kompisar ska gå hem…. sonen ställer till sådana scener att barnen knappt kommer ut…. jag ger mig eftersom jag inte får tag i sonen för att hålla fast honom…han flyger ut ihop med kompisarna…
- Eller som i dag. Mina nycklar är spårlöst borta? Är det en liten kille som planerar att rymma? Bäst att vara på sin vakt…
Nu är inte rymningarna det enda stressande, men för tillfället det mest oroande. I går låste han in systern och en kompis på rummet och stack ut… med den enda nyckeln till dörren! Jag kämpade med låset länge och fick till sist upp dörren med hjälp av strängarna i ett trasigt paraply. Herre min skapare! Inte konstigt att det kan bli inbrott.
Utöver dessa nästan komiska situationer har det varit svåra utbrott och mycket smärta. Min sorg känns så tung och skrämmande. Jag har tappat orken. Vill bara vara ifred. När jag inte kan känna någon glädje, bara en darrande skräck för framtiden och en rastlös trötthet som inte går att vila bort, vet jag inte hur jag ska orka vara mamma?
Jag vill sova men det kryper i kroppen, jag vill springa mig utmattad men orkar knappt gå dagar som dessa. Ångest, panikångest, depression. Önskar jag vågade lite på någon. Jag tror att en relation kan fungera ett tag under förhållande som dessa, men jag tror inte att någon skulle orka på sikt. Jag vet att det finns kärlek som överbrygger allt men den är nog mer sällsynt än fyrklöver. Om jag, som biologisk mamma, nästan vill lägga mig ner och ge upp, hur skulle då någon, utan den starka kärlek jag känner för barnen, stå ut?
När mitt ex förklarade att det var svårt att förhålla sig till sonens handikapp men mer än gärna ville ha umgänge med dottern, försvann mycket av min tillit. Även om vi inte kom överens borde vi kunnat skiljas respektfullt och på det mest praktiska och trygga sätt för barnens skull. Så var det inte. Inte alls! Jag och barnen fullkomligt kastades ut ur huset, vilket skulle säljas så fort som möjligt. Exet gjorde så, behöll alla pengarna och flyttade ihop med sin nya.
Jag och barnen fick en fristad hos mina föräldrar eftersom vi inte hade något hem längre. Vi bodde i deras sovrum i tre månader. Vi anpassade oss men det kommer alltid att finnas en rädsla för att bli utlämnad åt andras vilja. Kontrollbehovet har blivit stort hos oss alla tre. Nu har det snart gått ett år sedan separationen och förlusten av vårt hem, vänner, klasskompisar, arbete mm. Ändå känns det som om det nu först börjar kännas. Jag tror att medan vi har försökt att ordna en tillvaro som ska fungera har sorgen inte fått plats. Nu börjar vi kunna se tillbaka på senaste året, på den kamp vi haft med alla nya kontakter inom sjukvård, habilitering, försäkringskassan, skolan, pedagoger och specialpedagoger osv osv… Det är ett stort kugghjul som ska driva alla instanser en familj med funktionshinder i måste sätta fart på.
Jag tror att vi trivs? Ibland gör jag det. Det är underbart att slippa alla gräl vi vuxna hade, det är underbart att kunna skapa egna rutiner och kunna utgå ifrån barnens behov utan att ha dåligt samvete för att inte ha ork kvar för sambon. Men det är tungt att inte ha någon som står fast när man själv faller och det är inte stort utbyte jag får av mig själv när jag ältar frågor och problem med just, mig själv. Fördelarna med att relationen tog slut är ändå mycket större än nackdelarna. Jag är gladare, tryggare och mycket mer positiv. Trots att det är svårt att klara dagarna emellanåt är det ändå mycket lättare utan kritiken och irritationen från exet.
Sista tiden har varit så svår för sonen, vilket har drabbat oss alla, att min dotter tvingats bo hos mina föräldrar. Jag känner mig så ledsen när det begränsar min dotter, den raraste mest omtänksamma flicka jag vet. Självklart vill hon ha utrymme, testa gränser, vara ifred och bli självständig, som alla andra barn. Så givetvis har vi också konflikter, men på en helt annan nivå. Hon reagerar med trots och tårar med ilska och slamrande i dörrar. Men det är rationellt och inom gränsen aldrig utom eller oprovocerat. Man kan förstå henne och förutse nästan varje reaktion. Med hennes bror är det nästan omöjligt att förutse något. Minsta motgång eller missförstånd kan ödelägga flera timmar av dagen men kan även vara över på någon minut.
Ja, kanske finns det skäl nog att ångesten inte vill låta mig vara i fred. Ovisshet både vad gäller; ekonomi, relationer, tillit och uppfostran blandat med sömnbrist och ständig oro men även en smärtsam insikt om hur man efter att levt ihop i nio år kan bli totala främlingar.
Tro nu inte att det inte finns ljusglimtar i mitt och barnens liv, för det finns det! Vi är omgivna av nya vänner. Kärleksfulla människor som ger av sig själva. Jag skulle kunna skriva lika mycket om omtanke som jag skrivit om ångest. För er som orkar läsa mer (ni tålmodiga :-) vill jag berätta om en av mina näras engagemang.
En underbar kvinna samt fotbollstränare, tog sig an min son och bjöd honom på fotbollsskola. Varje morgon hämtade hon honom, hjälpte honom med de sociala kontakterna, uppmuntrade honom på alla sätt och körde honom hem! Jag, som sett hur illa det kunnat gå under sammanhang som dessa med krav, socialt umgänge och lagspel (det svåraste för autistiska människor) var livrädd! Till råga på allt hittade jag sonens medicin, väl gömd under matbordet, första dagen. Hur skulle detta gå? Sonen är som en "Duracellkanin", utan medicin! Men det gick. Denna kvinna har ett tålamod och en vilja att förstå min son som överbrygger hans svårigheter.
Veckan blev bara bättre och bättre. Sonen blev trygg med lagkompisarna, uppskattad och lycklig. Fotbollsskolan är slut nu men den har stärkt honom och gett honom ett fint minne och en positiv erfarenhet! Tack sötaste fotbollstränaren och sociala coachen!
En tacksam mamma som tack vare kärleken runt oss orkar allt!
