Ja, vad ska jag säga? Vad, ska jag göra? Kan inte ens skriva trots att det brukar vara en lisa för själen. Jag är så förtvivlad, men vet inte vilken händelse som skurit av mitt hopp. Tror att alla de vassa kanter, man stöter emot, till sist tränger igenom. Hinner man inte läka emellan skadorna, blöder man kanske sakta ut sin livskraft. Det är nu jag behöver den läkande, den seende och den starka, den älskade. Det är nu jag faller av kraftlöshet. Vad är jag då? Jobbig?
Ja, säkert. Jag har förstått det. Att försöka finnas för alla andra som mår dåligt, eller gång på gång känna sig som en svikare, då man försöker samla kraft i sin nästan outhärdliga vardag. Jag kan inte veta vad som är bäst för alla. Mycket sällan lyckas jag göra min omgivning nöjd. Det fattas engagemang nog för min partner, för mina barn, för att strida mot försäkringskassan, a-kassan och alla andra instanser min ekonomiska tillvaro vilar på. Det saknas så mycket av mig.
Vad ska jag göra? Jag vill ju inte dö, men jag vill ju inte heller leva? Om jag reser mig upp efter detta så har jag åtminstone fått en insikt. Vilka de läkande, de starka och de, som alltid kommer att finnas i mitt hjärta, är!
Pratade med en god vän. Hon sa att min styrka ligger i min mjukhet, men jag känner att min mjukhet är en svår belastning eftersom jag låter andra passera mina gränser. Inte kan jag klandra dem när jag inte håller bättre reda på var jag börjar eller slutar. Alltid kan man lägga in ett frö av skuld i min mjukhet. Det växer sedan med full kraft ut till grenar av ursäkter och förklaringar. Vill inte såra någon men vill inte heller vara det kärl som ska bära frukten av andras tidigare erfarenheter.
Min vän sa även att jag är så följsam. Att också det är en fantastisk styrka jag äger. Ja, min följsamhet har fått mig att nudda djupet men även att åter resa mig för att se ljuset. Varje gång jag reser mig har nya vägar lagts ut men andra har i sin tur suddats ut. Det är mitt hjärtas landskap jag ser och det är svek, som låter vägen försvinna. Till den erfarenheten och till den människan kommer jag ändå aldrig mer att vilja gå. De nya vägarna leder till omtanke, till den varma kärlek jag under min tid i djupet fann. Inte alltid visste jag innan, att det kunde leda en väg i den riktningen och utan sorgen hade jag heller aldrig fått veta.
Emellanåt känns det som om jag är så böjlig för andras önskemål, att jag blivit formad till den mest defekta varelse jag mött. Nu är det tid att räta upp sig, lyfta huvudet högt och gå vidare på en ny, vacker stig. Ska bara samla kraft, när det är gjort, tar jag första steget.
M
Ja, säkert. Jag har förstått det. Att försöka finnas för alla andra som mår dåligt, eller gång på gång känna sig som en svikare, då man försöker samla kraft i sin nästan outhärdliga vardag. Jag kan inte veta vad som är bäst för alla. Mycket sällan lyckas jag göra min omgivning nöjd. Det fattas engagemang nog för min partner, för mina barn, för att strida mot försäkringskassan, a-kassan och alla andra instanser min ekonomiska tillvaro vilar på. Det saknas så mycket av mig.
Vad ska jag göra? Jag vill ju inte dö, men jag vill ju inte heller leva? Om jag reser mig upp efter detta så har jag åtminstone fått en insikt. Vilka de läkande, de starka och de, som alltid kommer att finnas i mitt hjärta, är!
Pratade med en god vän. Hon sa att min styrka ligger i min mjukhet, men jag känner att min mjukhet är en svår belastning eftersom jag låter andra passera mina gränser. Inte kan jag klandra dem när jag inte håller bättre reda på var jag börjar eller slutar. Alltid kan man lägga in ett frö av skuld i min mjukhet. Det växer sedan med full kraft ut till grenar av ursäkter och förklaringar. Vill inte såra någon men vill inte heller vara det kärl som ska bära frukten av andras tidigare erfarenheter.
Min vän sa även att jag är så följsam. Att också det är en fantastisk styrka jag äger. Ja, min följsamhet har fått mig att nudda djupet men även att åter resa mig för att se ljuset. Varje gång jag reser mig har nya vägar lagts ut men andra har i sin tur suddats ut. Det är mitt hjärtas landskap jag ser och det är svek, som låter vägen försvinna. Till den erfarenheten och till den människan kommer jag ändå aldrig mer att vilja gå. De nya vägarna leder till omtanke, till den varma kärlek jag under min tid i djupet fann. Inte alltid visste jag innan, att det kunde leda en väg i den riktningen och utan sorgen hade jag heller aldrig fått veta.
Emellanåt känns det som om jag är så böjlig för andras önskemål, att jag blivit formad till den mest defekta varelse jag mött. Nu är det tid att räta upp sig, lyfta huvudet högt och gå vidare på en ny, vacker stig. Ska bara samla kraft, när det är gjort, tar jag första steget.
M
