Det svarta som omslutit mig skingras långsamt. Återigen har jag rest mig för att ta itu med livet. Att jag skulle ha gjort det utan vänner, familj och kära, vore en omöjlighet. Så mycket kärlek och omtanke det finns som motpol till de oförstående och de kränkande.
Jag tror att konstant sömnbrist och pressen att ha fullständig kontroll på sonens ”aktiviteter”, samt planeringen av sommaren, vilket fallerade totalt, blev mig övermäktigt! Jag är fortfarande själsligt trött men har samtidigt fått en ny insikt och en annan trygghet i tillvaron.
Ett tag kändes det som om någon kastat mig i ett svart, iskallt hav. Allt var bottenlöst och jag var skräckslagen. Det var samma känsla som jag hade när jag och mitt ex separerade i juli förra året. Under en helg, flyttade jag och barnen ut ur huset. Jag höll enbart ihop för att barnen skulle vara trygga, men inom mig var det svart. Var skulle vi bo? Hur skulle vi klara oss ekonomiskt? Vilken skola skulle barnen gå i när vi inte ens har en bostad?
Förra sommaren överlevde vi! Vi klarade oss utmärkt och vi gick vidare. Men aldrig, aldrig kommer vi att lita på någon så blint igen! Och aldrig kommer jag och barnen ha kontakt med den före detta.... Efter nio år tillsammans kunde vi lämnas åt vårt öde, utan en krona och utan vårt hem … det skar sönder alla trådar som höll oss samman.
Samma känsla hade jag nu. Förutsägbarheten och planeringen för min familj var beroende av någon annans humör och beslut. Barnen blev oroliga och besvikna då jag gav nya löften om och om igen, eftersom jag själv blev lovad om och om igen. Nu har jag lessnat, barnen också. Vi har gjort upp nya planer och vänt oss till dem vi känner oss trygga med. Med en vardag som vår, kan man inte införa ytterligare ambivalens.
Den 30: e åker vi till min vän ”Kakan” (kallas så för att hon är så go!) i Östersund! Det ska bli underbart! Då ”Kakan” förstod hur vi hade det, öppnade hon och hennes familj dörren för oss och vi tog tacksamt emot deras omtanke. Vi måste vila från vår tillvaro. Samla kraft och få vara utan skuld och kritik. Trivs vi, kan hända att vi ser oss om efter ett nytt hem.
Tillvaron runt oss är på många sätt ohållbar. Självklart kan det bli så vart vi än flyttar men får man lite mer utrymme och kan välja sitt umgänge så tror jag att det skulle vara lugnare. Som vi bor nu, måste sonen klara av att umgås med gårdens barn på deras villkor. Trots min information till omgivningen tycks det ha inte fastnat ett ord. Jag skulle önska att jag fick tala med barnen, förklara att min son inte är elak men att han inte klarar av, eller förstår, vissa lekar, skämt eller ironi. Jag tillskriver barnen betydligt mer empati och anpassningsförmåga än vad jag tror deras föräldrar besitter!
Häromdagen, var gården full av främmande barn. De var på besök hos den familj vilken upprättat ”vaktstyrkan” mot min son. Barnen lekte någon form av jagelek. Sonen som blir utom kontroll av lycka när han får jaga någon kastade sin in i leken. Han blev för jobbig för de andra och en pojke puttade bort honom. Fullt förståligt för oss, men sonen blev arg och ledsen, så han slog till killen. Sedan sprang han hem till mig och låste in sig på rummet.
Efter en stund ringer det på dörren. Jag frågade sonen om han gjort något. Han svarade att han slagit till en kille. Bra att veta innan jag öppnar dörren, tänkte jag, eftersom det säkert är en arg förälder utanför!
Jag tror att konstant sömnbrist och pressen att ha fullständig kontroll på sonens ”aktiviteter”, samt planeringen av sommaren, vilket fallerade totalt, blev mig övermäktigt! Jag är fortfarande själsligt trött men har samtidigt fått en ny insikt och en annan trygghet i tillvaron.
Ett tag kändes det som om någon kastat mig i ett svart, iskallt hav. Allt var bottenlöst och jag var skräckslagen. Det var samma känsla som jag hade när jag och mitt ex separerade i juli förra året. Under en helg, flyttade jag och barnen ut ur huset. Jag höll enbart ihop för att barnen skulle vara trygga, men inom mig var det svart. Var skulle vi bo? Hur skulle vi klara oss ekonomiskt? Vilken skola skulle barnen gå i när vi inte ens har en bostad?
Förra sommaren överlevde vi! Vi klarade oss utmärkt och vi gick vidare. Men aldrig, aldrig kommer vi att lita på någon så blint igen! Och aldrig kommer jag och barnen ha kontakt med den före detta.... Efter nio år tillsammans kunde vi lämnas åt vårt öde, utan en krona och utan vårt hem … det skar sönder alla trådar som höll oss samman.
Samma känsla hade jag nu. Förutsägbarheten och planeringen för min familj var beroende av någon annans humör och beslut. Barnen blev oroliga och besvikna då jag gav nya löften om och om igen, eftersom jag själv blev lovad om och om igen. Nu har jag lessnat, barnen också. Vi har gjort upp nya planer och vänt oss till dem vi känner oss trygga med. Med en vardag som vår, kan man inte införa ytterligare ambivalens.
Den 30: e åker vi till min vän ”Kakan” (kallas så för att hon är så go!) i Östersund! Det ska bli underbart! Då ”Kakan” förstod hur vi hade det, öppnade hon och hennes familj dörren för oss och vi tog tacksamt emot deras omtanke. Vi måste vila från vår tillvaro. Samla kraft och få vara utan skuld och kritik. Trivs vi, kan hända att vi ser oss om efter ett nytt hem.
Tillvaron runt oss är på många sätt ohållbar. Självklart kan det bli så vart vi än flyttar men får man lite mer utrymme och kan välja sitt umgänge så tror jag att det skulle vara lugnare. Som vi bor nu, måste sonen klara av att umgås med gårdens barn på deras villkor. Trots min information till omgivningen tycks det ha inte fastnat ett ord. Jag skulle önska att jag fick tala med barnen, förklara att min son inte är elak men att han inte klarar av, eller förstår, vissa lekar, skämt eller ironi. Jag tillskriver barnen betydligt mer empati och anpassningsförmåga än vad jag tror deras föräldrar besitter!
Häromdagen, var gården full av främmande barn. De var på besök hos den familj vilken upprättat ”vaktstyrkan” mot min son. Barnen lekte någon form av jagelek. Sonen som blir utom kontroll av lycka när han får jaga någon kastade sin in i leken. Han blev för jobbig för de andra och en pojke puttade bort honom. Fullt förståligt för oss, men sonen blev arg och ledsen, så han slog till killen. Sedan sprang han hem till mig och låste in sig på rummet.
Efter en stund ringer det på dörren. Jag frågade sonen om han gjort något. Han svarade att han slagit till en kille. Bra att veta innan jag öppnar dörren, tänkte jag, eftersom det säkert är en arg förälder utanför!
När jag öppnar dörren står där tre vuxna män och alla barnen som varit ute på gården! Barnen stirrar nyfiket och de tre männen ser arga ut. Pappan till pojken berättar att min son har slagit till hans son och att de vill reda ut det. Jag tänker; Hur skall de reda ut det? Genom att komma hem till oss i massiv styrka för att få sonen att be om ursäkt inför alla dessa människor? Aldrig att jag tvingar honom att ens möta dessa galningar!
Om det var ett av deras barn, skulle de då utsätta barnet för den hotfulla situation de nu kräver att jag ska finna mig i? Tror inte det.
Jag tittade på alla och frågade:
- Finns det något skäl till att hela gården måste stå utanför min dörr?
- Nej, svarade pojkens pappa och skickade ut de övriga sju (!) barnen. Emellertid stannade de två männen kvar? Varför? Behövde pojkens pappa stöd i sin roll inför mig?
Jag förklarade för pojken, att min son har ett autistiskt handikapp samt grav ADHD, vilket gör att han inte kan tolka andra barn så lätt. Jag förklarade även att han slog för att han kände sig sårad över att bli bortknuffad, men att han säkert gärna säger förlåt till pojken, om han vill komma in i hallen.
Pojken hinner inte svara innan en av männen (vem det nu är?) Säger:
- Vadå, ska man vänta sig att han slår till barn då eller?
Nu tar mitt tålamod slut, och jag svarar att:
- Ja, det kan man vänta sig om man förutsätter att han skall fortsätta bli lurad, utnyttjad och avvisad av de flesta andra barn! Och JA, det kan man vänta sig om föräldrar fortsätter att vägra förstå och respektera hans funktionshinder.
Jag fortsätter min monolog med att fråga vilka de hälsar på? De svarar då att de bor hos ”vaktstyrkegrannen”. Just vad jag kunde tänka mig. Jag säger:
- Vad bra att ni kom hit då, för jag har information till dem eftersom jag förstått att de inte har klart för sig hur situationen är!
Jag hör nu hur en av männen i trappan säger:
- Va fan är nu detta? Jag nonchalerar honom helt, hämtar informationen om ADHD och Aspergers syndrom samt brevet jag kopierat upp till min oförstående omgivning.
Jag överlämnar informationen till pojkens pappa, som faktiskt verkar vara både trevlig och klok. Sedan ber jag pojken komma in. Min son ser ledsen ut och säger: - Förlåt. Pojken tittar blygt på sonen och säger förlåt han också. Barnen har funnit en väg att samsas och ler stort mot varandra.
Männen och pojken går och jag hör den ena mannen gnälla över mig, den jobbiga mamman. Jag skrattar inombords. Tänk att jag ensam kan stå upp inför pöbeln gång på gång medan de aldrig vågar konfrontera mig ensamma. Vad har jag som inte de har?
Ja inte vet jag men … reta inte en LEJONMAMMA!
Om det var ett av deras barn, skulle de då utsätta barnet för den hotfulla situation de nu kräver att jag ska finna mig i? Tror inte det.
Jag tittade på alla och frågade:
- Finns det något skäl till att hela gården måste stå utanför min dörr?
- Nej, svarade pojkens pappa och skickade ut de övriga sju (!) barnen. Emellertid stannade de två männen kvar? Varför? Behövde pojkens pappa stöd i sin roll inför mig?
Jag förklarade för pojken, att min son har ett autistiskt handikapp samt grav ADHD, vilket gör att han inte kan tolka andra barn så lätt. Jag förklarade även att han slog för att han kände sig sårad över att bli bortknuffad, men att han säkert gärna säger förlåt till pojken, om han vill komma in i hallen.
Pojken hinner inte svara innan en av männen (vem det nu är?) Säger:
- Vadå, ska man vänta sig att han slår till barn då eller?
Nu tar mitt tålamod slut, och jag svarar att:
- Ja, det kan man vänta sig om man förutsätter att han skall fortsätta bli lurad, utnyttjad och avvisad av de flesta andra barn! Och JA, det kan man vänta sig om föräldrar fortsätter att vägra förstå och respektera hans funktionshinder.
Jag fortsätter min monolog med att fråga vilka de hälsar på? De svarar då att de bor hos ”vaktstyrkegrannen”. Just vad jag kunde tänka mig. Jag säger:
- Vad bra att ni kom hit då, för jag har information till dem eftersom jag förstått att de inte har klart för sig hur situationen är!
Jag hör nu hur en av männen i trappan säger:
- Va fan är nu detta? Jag nonchalerar honom helt, hämtar informationen om ADHD och Aspergers syndrom samt brevet jag kopierat upp till min oförstående omgivning.
Jag överlämnar informationen till pojkens pappa, som faktiskt verkar vara både trevlig och klok. Sedan ber jag pojken komma in. Min son ser ledsen ut och säger: - Förlåt. Pojken tittar blygt på sonen och säger förlåt han också. Barnen har funnit en väg att samsas och ler stort mot varandra.
Männen och pojken går och jag hör den ena mannen gnälla över mig, den jobbiga mamman. Jag skrattar inombords. Tänk att jag ensam kan stå upp inför pöbeln gång på gång medan de aldrig vågar konfrontera mig ensamma. Vad har jag som inte de har?
Ja inte vet jag men … reta inte en LEJONMAMMA!
