Vi är tillbaka från en härlig tid hos en av mina äldsta vänner! Här njöt vi av storslagen natur, ljuvlig mat och omtänksamma människor! Vi börjar äntligen må bra igen.
Dagarna, i norr, bestämdes utefter vädrets nycker. Vid varma, solfyllda dagar var älven en lisa för både kropp och själ. Barnen gick med håvar och fångade små babyfiskar. De skulle med all säkerhet växa upp till lika stora och vackra abborrar som vi fiskade senare på kvällen. Under regniga dagar fanns utrymme för att tova ull, renovera en antik gammal soffa, sköta djur och bara mysa.
Min väns gård ligger vid Indalsälven. Bryggan är belägen ett stenkast från husen. Rallarrosor och björnlokor kantar den dolda stigen ner mot älven. Hela vägen skymtar man glittrande vatten och en hög ås (Sveriges bästa klätterberg!) genom växtligheten. Kan man bo bättre? Jag tror inte det.
Barnen är som förbytta. Glada, nyfikna och de är vänner! Aldrig är min son så ”normal” som då han är omgiven av toleranta, kloka människor och öppna ytor. Min vän och hennes familj bemötte barnen på det sätt man önskar andra orkade göra. Alltså reducerades, till och med avstyrdes konflikterna innan de ens uppstod. Jag är inte så naiv att jag tror allt skulle vara lättare här, men här finns syre, utrymme och en möjlighet att välja närvaro av andra.
Kanhända blir den sociala träningen lidande vilket i sin tur påverkar förmågan att som vuxen uppnått en optimal förmåga. Emellertid kan mitt barn säkert få bättre självförtroende om han slipper dessa otaliga konflikter som utlöses av det ”påtvingade sociala” boende vi har idag. Jag tror ändå att med den styrka ett gott självförtroende och en trygghet i sin egen person, i de val man gör men även hur man bemöter andra, kommer att utgöra en betydligt mer stabil grund i framtiden än ett inövat socialt mönster för att blidka omgivningen.
Vi hade även semester vilket innebar att vi levde utifrån vår inre ”klocka”. Tyvärr har vi insett att vi enligt vår ”klocka” utan tvekan är nattmänniskor. Inte ens kvällsmänniskor kan vi på ett rättvist sätt benämnas som. Nej, vi är kreativa och sprudlande på kvällen och långt in på natten. Även här skulle vardagen så småningom styras av skola, arbete, möten och beslut tagna andra. Men det skulle ändå vara annorlunda. Det skulle vara en frizon runt hemmet och ett avstånd emellan hemma och borta. En plats där barn får låta, röra sig och utforska sin omgivning.
Här i norr har vi kelat med kattungar, busat med härliga hundar, varit på kaninutställning, klappat praktfulla hästar. Djur, djur och åter djur. Så milda varelser som helar oss människor från stress och svåra tankar. Man får vara och man är… vilka människor erbjuder dig den friheten?
Jag vill avsluta med att tacka min vän och hennes fantastiskt fina familj för att de tog sig an oss och gav oss en fristad där vi kunde skapa en ny plattform inför hösten. Jag vill även ge yngsta sonen en särskild eloge för sitt enorma tålamod med min lyckliga sons otaliga frågor! Och Kakan, jag säger bara; - Har du sett lille balle kalle kobra? Lång som en sladd med sin lilla, lilla gadd….
