Kan det vara mer turbulent? Kan grannarna bli argare? Kan hemmet bli mer vandaliserat av min lille son. Tja det kan ju alltid bli värre… men jag är tveksam, detta har varit en prövningarnas vecka.
En morgon vaknade båda kl 05 30. En vardag som tur var. Jag gav de små raringarna mat men fortsatte sedan att vila en stund. När jag tittade upp nästa gång såg hela vardagsrummet ut som Kinas infrastruktur! Oj då! Hur gick detta till? Barnen hade byggt in varenda möbel med ramper i vilka man kan rulla kulor. Intressant men mycket opraktiskt, för att inte tala om alla kulor som forsade fram i rasande fart för att sedan studsa ner i parketten. Inte bra!
Morgonen efter vaknade de nästan lika tidigt men då var det istället jag som råkade ge medicinen för tidigt. Allt gick fint tills sonen skulle in i taxin. Han lade sig på marken och höll fast i en bom. Inte en möjlighet att få honom till skolan den dagen. Taxichauffören såg inte glad ut och grannarna stirrade beklagande på oss. Oj då. Bara att ta med sonen för att springa till dotterns skola så hon kom i tid. Vi tog en heldag i skogen den dagen. Upptäckte att sonen var fantastisk på att hitta trattkantareller! Hela köksbordet är fullt av svamp som ligger på tork! Härligt!
Helg! Härligt, harmoniskt och hopplöst! Dottern har så många vänner som hon vill leka med att hon har svårt att hinna med alla… vilket känns underbart. Hon är en så rolig liten tjej, uppfinningsrik och busig men samtidigt omtänksam och lyhörd. Sonen letar och letar efter någon att leka med. Helst vill han bara vara med sin favoritkompis (har ju inte så många att välja mellan) men han är sällan hemma och när han är det har de ofta möte med andra i Jehovas vittnen.
Idag skulle emellertid min vän och hennes son komma på kvällen. Sonen såg fram emot detta som vanligt. Han älskar båda två och vill alltid vara med dem. Dottern gick till sin övernattningskompis. Där skulle de mysa hela kvällen. Min och sonens vänner kom. Vi hade det trevligt och alla var glada, dagen efter skulle vi åka iväg tillsammans, så vi bestämde att de skulle sova över. Luftmadrassen blåstes upp och det var läggdax. Två nöjda, glada små pojkar skulle nattas men då… ringde telefonen. Dottern kräks för fullt! Oj då, iväg allihop för att hämta lillan. Min vän körde oss dit för att hämta henne. Då vi var hemma skulle de åka vidare till sig. Ingen bra idé men övernattning eftersom ingen vill ha magsjuka! Fullt förståligt!
Nu är det ju inte bara att ändra sig så. Hur starka skäl man än har. Sonen blev helt förtvivlad. Det blev kaos! Han var övertrött, besviken, ledsen och arg på mig som tog bort hans vänner så abrupt. Hemmet förvandlades till ett slagfält. Han grät, bönade och bad att jag skulle få dem att komma tillbaka. Han försökte slå sig igenom ytterdörren med klädstången som delats i något oreparerbart plockepinn för jättar. Jag fick låsa allt. Min vän försökte lugna honom genom brevlådan men grannen kom ut och skällde om att: - Bli väckt mitt i natten! Oj då, när blev kl 21 30 på en lördagskväll ”mitt i natten”? Grannen över mig brukar börja sina fester då!
Till min fasa upptäckte jag att de glömt sin stora ryggsäck! Herre min skapare. Hur ska jag lyckas få ut den nu då? Slutligen fick jag kastat ut den genom balkongen och vännen fick plocka upp den ur rabatten. Dottern satt och grät av vanmakt medan resten av möblerna flög runt. Jag var arg på alla men mest på mig själv eftersom jag känner att jag inte hanterar situationer som dessa på ett bra sätt. Vad gör man när allt går runt? Finns det något bra sätt? Av erfarenhet vet jag att allt har sin tid och om jag bara lyckas hålla honom hemma (inlåst) så kommer han att varva ner och bli hanterbar. Han blir ångerfull och ledsen men ändå lugn. Visst vill jag att det ska gå över fort och gärna tyst med tanke på hur grannarna reagerar, men det är omöjligt. Istället försöker jag rädda så många saker som möjligt samt lugna dottern så gott det går.
Ja, till sist blir kvällen i alla fall lugn och sonen somnar med tårarna rinnande utefter kinderna. Dottern får höra sin godnattsaga om hästen: ”Pojken” Och jag kan börja plocka upp bland kaoset. Dottern verkar förresten må bra, inte ett dugg magsjuk. Tack och lov. Det är bara jag som mår som en överkörd trasa. Struntar i att plocka upp. Umgås lite genom msn och stupar sedan i säng.
Drömmer att jag sätter äggkartonger på alla väggar och i taket så att jag skapar ett ljudisolerat hem. Oj då, vilken tråkig dröm, börjar jag bli så fantasilös att jag inte kommer på något trevligare?
