Mycket snart skall jag och de små besöka min far för att fira honom. Vi kommer att ge honom en "immsvamp" så att han kan torka bort imman på bilrutan, eftersom fläkten är sönder. Ingen dyr present (5 kr i Ullared) inte heller någon spännande, men en mycket nödvändig och pappa kommer att bli glad. Fars egen dag ligger för nära jul. Lovar att du får roligare saker i julklapp istället, pappa.
Tidigare i dag var vi på gudstjänst. Min dotter vägrade gå men sonen älskar det och sprang nästan hela vägen. Det var speciellt för barnen idag. Barnkör, barndop och lille Skutt! Predikan var så härlig! Visste prästen att vi skulle komma?
Hon talade om Emil i Lönneberga och hans tappra försök att göra sin far glad, göra sin syster glad och att göra sin mor glad men hur alla hans försök resulterade i hyss. Hur hans goda uppsåt misstolkades och straffades. Och hur hela byn till sist samlade pengar för att skicka iväg honom.
Stackars mamman! Vilken smärta att möta de andras önskningar om sitt eget kött och blod. Stackars mamman, som måste ha sörjt alla de gånger pappan lyfte upp hennes lilla barn i öronen. Stackars mamma, medveten om sonens oskuld men ändå tvungen att låta honom sitta av sitt straff i snickarboden.
Nu var det inte alls mamman det handlade om. Inte om Emil heller, utan om förlåtelsen. Att det finns förlåtelse för de hyss Emil gjorde, de synder, utan ont uppsåt. Men att det även finns förlåtelse för de synder man gör med brått mod. Det kändes fint att sonen lyssnade och jag förstod att han blev lugnad över syndernas förlåtelse eftersom han dagligen säger förlåt för allt som händer. Men faktum är att det bara händer! Som att; han råkar tappa saker eller snubblar. Det händer och ingen kan hjälpa det.
Problemet är att många blir så hemskt irriterade. Det skriker på honom och skäller onödigt hårt. Gör de så även mot vuxna? Mot sin chef, lärare eller mot sina kollegor? Skulle de göra så mot chefens son? Jag tror faktiskt INTE det. Jag tror att många tillåter sig att köra över barns rättigheter. De anser att lite kränkande utskällningar är nyttigt i uppfostran. Beter sig barnen bättre då? Inte mina i alla fall… det är då det blir riktigt fel. När barnen förnedras eller kränks. Då släpper spärrarna och det blir rundgång. Jag kan förstå det. Om någon blir arg på mig för att jag snubblar eller "råkar" något annat, så finns det ju inget jag kan försvara mig med. Bara en känsla av orättvisa.
Så nu kommer vi till min förlåtelse… hjälp oss att förlåta dem oss skyldiga äro… Det vill säga de människor som tar i alldeles för hårt mot min son, ibland även mot min dotter. De som anser sig ha rätten att sätta vissa barn på plats.
Jag kan känna att min styrka ofta ligger i min förlåtande natur. Jag är inte långsint, inte lättirriterad eller otålig mot andra. Men det är när det gäller mig själv! Gäller det mina barn så är min styrka och min vrede lika stark och stor som min kärlek och omtanke. Jag är inte ett dugg förlåtande. Tvärt om. Jag glömmer inte och jag är mycket lyhörd för att kränkningar skall upprepas. Jag kan aldrig koppla av tillsammans med dem som en gång visat att de kan behandla mina barn på ett oacceptabelt sätt. Jag menar absolut inte att de bara blir arga eller skäller till, utan när de väljer att såra eller hota. Till och med om de väljer att nonchalera på ett kränkande sätt, så har de för alltid fått en stämpel i mitt hjärta! Oförlåtligt och oåterkalleligt!
I dag har jag och sonen redan hunnit med två ”förlåtturer” efter kyrkan. Först fick vi lämna tillbaka en studsboll som sonen kastat iväg för en liten kille. Sedan ville han gå till sin älskade bästis för att säga förlåt. Kompisen hade blivit arg när sonen kastat i väg bollen för den lille killen, så han ville inte vara min sons bästis längre. Sonen sa: - Förlåt, kompisen sa: - Ingen fara. Så nu är de bästa vänner igen. Jag å andra sidan såg papporna, till killarna, i ögonen och tänkte som vanligt… ”…oj, oj, oj, oj…vad enformigt detta börjar kännas…”
Emils mamma hade en hyssbok? Varför det? Skrattade hon när hon såg tillbaka och läste i den? Analyserade hon runt hyssen? Kanske skrev hon av sig likt jag gör här?
Jag är så glad att aga är förbjudet. Jag är också så glad att jag inte har en förälder runt mina barn som straffar dem. Jag hade inte stått ut! Jag tror jag hade dödat. Sonen fick straff tidigare, slag och hot. Om jag inte hade skyddat honom med min kropp och styrka vet jag inte vad som hänt. Mitt ex sa att det aldrig skulle ha hänt något. Att det bara var tomma ord sprungna ur ilska. Jag som låg där på golvet runt min son för att han inte skulle kastas ut i snön eller in i en iskall dusch, jag vet inte. Men jag hatade! Jag hatade så mycket att allt var svart. Kunde jag, skulle jag tagit barnen och flyttat då men vart och med vilka pengar?
Hur kunde Emils mamma älska och försvara Emils pappa? Är det för att det låg i tidens anda? Om Bobby som blev dödad av sin styvpappa och mamman, hade blivit dödad under den tiden, hade det då legat i tidens anda. När blir rätt fel? När jag skrek år min sambo att det som skedde sonen var likt vad Bobbys styvfar gjorde mot honom, fick jag förakt till svar, ingen ånger och ingen insikt. Jag insåg att detta är utan slut och utan kontroll.
Sonen har glömt detta idag, dottern också. Eller kanske har dottern inte glömt? En dag, då vi bodde i vårt nya, egna hem, sa min dotter: -Vilken tur mamma, att ni flyttat isär annars kanske du skulle fått det så här. Min flicka såg ett avsnitt av skärgårdsdoktorn där en man misshandlade sin fru något fruktansvärt! Är detta vad mina barn väntade på? Att jag inte förstod... Det gör jag nu och jag glömmer aldrig! Inte heller kommer jag någonsin att låta någon vara delaktig i vårdnaden av barnen. Hur tungt det än är att vara ensamstående till dem vissa dagar så är det lätt jämfört med hur tungt det var att leva i en så förödande relation.
Kanske barnen en dag får följa mig på en ”jag förlåter dig tur” men jag tvivlar…Speciellt då jag upplever min son som mycket mer harmonisk och stabil sedan separationen.
I dag hade de gjort om Fader vår till Bamses egen bön. Lille Skutt hoppade runt i kyrkan för att dela ut små lappar till alla barn. Sonen tog givetvis två så han syster inte skulle bli utan. Så här löd bönen:
GUD DU ÄR VÅR FAR
VI VILL ATT DU SKALL BESTÄMMA PÅ JORDEN
PRECIS SOM DU GÖR I HIMMELEN
FÖRLÅT OSS ALLT DUMT SOM VI GJORT
OCH HJÄLP OSS ATT FÖRLÅTA
GE OSS VAD VI BEHÖVER I DAG
OCH SKYDDA OSS FRÅN DET SOM GÖR OSS ILLA
AMEN
Oj, jag höll alldeles på att glömma sonens förtjusning över det fina barndopet. Alla barn fick komma fram för att närvara under dopet. Så vackert och så roligt!... Babyn tappade nappen i dopfunten vände sig sedan mot prästen och rapade högt. Sonen skrattade så han vek sig! Väl hemma berättade han för alla men skrattade, så ännu har ingen förstått det roliga med barndopet.
En annan sak som förbryllat sonen resten av dagen är att Dinosaurierna levde innan Jesus. Detta kan han inte komma över! I morgon skall jag göra en tidslinje, tror jag får börja med THE BIG BANG!
