Glada barn är i skolan. Dödstrött mamma ska städa. Men först koppla av med lite kaffe och några hundra ord i bloggen.
I natt blev det ingen sömn för mig. Båda de små hade mardrömmar. De grät och var rädda. Själv hade jag så ont i lederna och huvudet att jag försökte ligga på en halvuppblåst luftmadrass. Tänkte att den skulle forma sig lite fint runt mig… Det fungerade inte alls. Det blev bara gungigt och kallt. Emellertid hann jag knappt ligga där för barnen ropade med jämna mellanrum hela natten, så jag tror jag bytte mellan deras sängar fem gånger i natt. Båda tänkte på döden och andra hemska saker. Jag börja tänka på andra osynliga saker som datavirus, trojaner osv. (Kommer att sammanfatta det sen.) Ofta blir nätterna så här om dagen varit intensiv.
Och gårdagen var intensiv. Jag hade planerat den perfekt. Ordnade med papper till F-kassan, vilka jag lämnade i deras brevlåda, medan barnen var i skolan. Skulle sedan fixa maten så de hann äta innan sonen skulle till tandläkaren. Men då dök oväntat besök upp. Inget Gevalia här inte. Han fick följa med till skolan och hämta barn i stället. Attans, nu missade jag planeringen med maten! Problemen är många när det gäller min son. Inte alltid kopplade till funktionshindren men i slutändan blir det ändå relaterat till dem, eller försvåras av dem.
Min son har inte utvecklat emalj på sina nya tänder, det innebär att han lätt får hål. Han har fått tänderna plastade för att skydda dem så gott det går. Givetvis är det extra viktigt för honom att borsta ofta och noga. Men… hur? På morgonen är det omöjligt. Ingen skulle ens försöka borsta tänderna på en Duracellkanin. Han får ett fluortuggummi. På kvällen går det bra INNAN medicinen går ur kroppen men… han äter ju inte förrän medicinen har gått ur kroppen och sen är det svårt att borsta tänderna. Det är som att jaga en ål. Han slinker hit och dit, har man tur så nuddar tandborsten vid tänderna. Det slutar ofta med att jag ger upp. Han borstade ju i alla fall INNAN han åt. Han får ett fluortuggummi igen.
Har man nu så ömtåliga tänder, får man ju absolut INTE småäta mellan målen. Men… min son ska ju ha extra näringsdryck sex gånger om dagen, utöver de ordinarie mål han får. Tandläkaren som äntligen börjar förstå att det är en ganska knepig situation och att vi faktiskt försöker så gott det går, föreslog att jag kan skicka med sonen V6 tuggummi till skolan. Hade det nu inte varit tuggummiförbud i skolorna så hade detta varit utmärkt. Men jag garderade mig med att kräva ”intyg på ordinerade tuggummi”, i fall i fall.
Jag minns med glädje den sociala samordnare jag hade genom barnmedicin där de först utredde min son. Hon var ett otroligt stöd. Hon fanns för mig och barnen i alla situationer. I kontakten med Försäkringskassan, förskolan, läkare med utredare på BNK osv. Hon följde oss t.o.m. till vårt nya hem och hjälpte till med kontakter och information på den nya skolan. Hon var en kvinna med pondus! Underbart för en trött mamma.
En gång rekommenderade tandläkaren stark att sonen måste sluta med napp. Jag försökte tvinga sonen att ge upp dem. Han grät, sov inte och var orolig hela tiden. Hans liv kretsade runt napparna. Han hade inte en utan snarare 10 st och hade otrolig ordning på dem och bytte systematiskt napp i den följd han tyckte om dem. Detta var sonens kvällsprocedur och hans sätt att koppla av.
Min sociala samordnare sa då: - Man kan fixa till tänder men inte trasiga själar!
Tack och lov för dessa ord! De har följt mig i alla mina beslut. Man måste se vad som är viktigt och vad man måste värna om. Ibland är det inte rätt tid för förändring och ibland kanske man ska låta händelser och beslut utvecklas av sig självt. Har man då fått två underbara barn. En stabil, klok och glad flicka och en hoppig, smart, glad pojke men med mycket grav ADHD och autismspektrumstörning som lutar åt både Asbergers men med verbala tics som Tourettes, så kanske man skall sålla bland krav och förändringar.
Mina barn är kärleksfulla, omtänksamma, lyhörda och busiga men tänderna kunde ha varit jämnare, när de ler sina glada leenden.
Nu ska jag släpa mig härifrån för att julstäda… suck… de små kommer att le stort (och lite ojämnt) när de ser adventsljusstakarna, julgardinerna och de vackra ljusen.
I natt blev det ingen sömn för mig. Båda de små hade mardrömmar. De grät och var rädda. Själv hade jag så ont i lederna och huvudet att jag försökte ligga på en halvuppblåst luftmadrass. Tänkte att den skulle forma sig lite fint runt mig… Det fungerade inte alls. Det blev bara gungigt och kallt. Emellertid hann jag knappt ligga där för barnen ropade med jämna mellanrum hela natten, så jag tror jag bytte mellan deras sängar fem gånger i natt. Båda tänkte på döden och andra hemska saker. Jag börja tänka på andra osynliga saker som datavirus, trojaner osv. (Kommer att sammanfatta det sen.) Ofta blir nätterna så här om dagen varit intensiv.
Och gårdagen var intensiv. Jag hade planerat den perfekt. Ordnade med papper till F-kassan, vilka jag lämnade i deras brevlåda, medan barnen var i skolan. Skulle sedan fixa maten så de hann äta innan sonen skulle till tandläkaren. Men då dök oväntat besök upp. Inget Gevalia här inte. Han fick följa med till skolan och hämta barn i stället. Attans, nu missade jag planeringen med maten! Problemen är många när det gäller min son. Inte alltid kopplade till funktionshindren men i slutändan blir det ändå relaterat till dem, eller försvåras av dem.
Min son har inte utvecklat emalj på sina nya tänder, det innebär att han lätt får hål. Han har fått tänderna plastade för att skydda dem så gott det går. Givetvis är det extra viktigt för honom att borsta ofta och noga. Men… hur? På morgonen är det omöjligt. Ingen skulle ens försöka borsta tänderna på en Duracellkanin. Han får ett fluortuggummi. På kvällen går det bra INNAN medicinen går ur kroppen men… han äter ju inte förrän medicinen har gått ur kroppen och sen är det svårt att borsta tänderna. Det är som att jaga en ål. Han slinker hit och dit, har man tur så nuddar tandborsten vid tänderna. Det slutar ofta med att jag ger upp. Han borstade ju i alla fall INNAN han åt. Han får ett fluortuggummi igen.
Har man nu så ömtåliga tänder, får man ju absolut INTE småäta mellan målen. Men… min son ska ju ha extra näringsdryck sex gånger om dagen, utöver de ordinarie mål han får. Tandläkaren som äntligen börjar förstå att det är en ganska knepig situation och att vi faktiskt försöker så gott det går, föreslog att jag kan skicka med sonen V6 tuggummi till skolan. Hade det nu inte varit tuggummiförbud i skolorna så hade detta varit utmärkt. Men jag garderade mig med att kräva ”intyg på ordinerade tuggummi”, i fall i fall.
Jag minns med glädje den sociala samordnare jag hade genom barnmedicin där de först utredde min son. Hon var ett otroligt stöd. Hon fanns för mig och barnen i alla situationer. I kontakten med Försäkringskassan, förskolan, läkare med utredare på BNK osv. Hon följde oss t.o.m. till vårt nya hem och hjälpte till med kontakter och information på den nya skolan. Hon var en kvinna med pondus! Underbart för en trött mamma.
En gång rekommenderade tandläkaren stark att sonen måste sluta med napp. Jag försökte tvinga sonen att ge upp dem. Han grät, sov inte och var orolig hela tiden. Hans liv kretsade runt napparna. Han hade inte en utan snarare 10 st och hade otrolig ordning på dem och bytte systematiskt napp i den följd han tyckte om dem. Detta var sonens kvällsprocedur och hans sätt att koppla av.
Min sociala samordnare sa då: - Man kan fixa till tänder men inte trasiga själar!
Tack och lov för dessa ord! De har följt mig i alla mina beslut. Man måste se vad som är viktigt och vad man måste värna om. Ibland är det inte rätt tid för förändring och ibland kanske man ska låta händelser och beslut utvecklas av sig självt. Har man då fått två underbara barn. En stabil, klok och glad flicka och en hoppig, smart, glad pojke men med mycket grav ADHD och autismspektrumstörning som lutar åt både Asbergers men med verbala tics som Tourettes, så kanske man skall sålla bland krav och förändringar.
Mina barn är kärleksfulla, omtänksamma, lyhörda och busiga men tänderna kunde ha varit jämnare, när de ler sina glada leenden.
Nu ska jag släpa mig härifrån för att julstäda… suck… de små kommer att le stort (och lite ojämnt) när de ser adventsljusstakarna, julgardinerna och de vackra ljusen.
M
