Ett högt råmande hörs i stillheten. Snart svarar de övriga tjurarna på det ensamma ropet. Utanför hagen står som vanligt den frihetstörstande tjuren. Utanför, men ändå bredvid sin flock. Skillnaden är, att här växer gräset högt och frodigt. Där inne är det lerigt och stenigt. Inte ett ätbart strå finns kvar. Om han kan gå ut ur hagen, till denna saftiga måltid, varför går inte bara de andra ut?
Flugor surrar. Getingar surrar ännu värre. Det kryllar av dem både i luften men även på väggar, i tak och på golvet. Inomhus hör jag sonen slå omkring sig med både precision och inlevelse. Han har en av alla flugsmällor och gör sitt jobb mycket grundligt. Kvinnan vi bor hos brukar säga ”gdisch”, ett slags piskande läte. Barnen låter nu likadant i tid och otid. Så för varje fluga, geting eller myra som plattas till, låter de ”GDISCH!”.
Varenda dörr och fönster på första våningen är inklädda med fiberduk. Ett utmärkt insektsskydd, om man ser till att det är stängt. Mycket billigare än myggnät och lika effektivt. Mot flygande fän. Men mot myror hjälper inte mycket.
Vi har besökt denna idyll tre gånger i sommar. Det har varit vårt paradis och vår räddning. Andra gången, vi kom hit i sommar, hade emellertid små rödsvarta gäster tagit upp konkurrensen om badrummet. Genom träpanelen i bastun, marscherade dessa små men hundratals myror in. De tog över hela badrummet och började sprida sig in i köket. Utanför huset såg man deras upptrampade stigar. Målmedvetna och pigga forcerade de alla hinder mot guldgruvan. ”Hej hå, hej hå, vi nu mot gruvan gå…”
Vad gör man? Vi gjorde tappra försök med bakpulver, ättika, vitpeppar mm. Mums, sa hyresgästerna och gick igenom pulvermaten. Vi fick ta till det tunga artilleriet. Min vän tog med barnen och införskaffade Myrr, ett reellt bekämpningsmedel. Sedan klippte hon och sonen ner all växtlighet runt huset. Eller plöjde ner det. Huset ligger i skogen så här talar vi inte om små fjuttiga tagetes och petunior i rader, utan om brännässlor, tistlar, ormbunkar, sly och buskar. Det var ett hårt jobb för min vän. När marken var fri, spreds ett lager av Myrr ut, i en bred sträng runt huset. Vips så upphörde invasionen. Vi gick loss på de små ettriga, som redan bosatt sig inne, sedan fanns det inte en myra i sikte under resten av vårt sommarlov.
Nu kom i stället getingarna! Det surrade överallt. Jag kokade klister av socker, sirap och saft. Hällde det i en gammal glasslåda och ställde det på trappan. Lådan blev svart av alla getingar som kastade sig i min fälla. Det blev lite bättre inomhus ett tag. Men, när lådan var full sökte sig de nya ändå in, genom varenda springa i huset. Jag tror att min enastående getingmat fick hela skogens kryp att söka sig till just denna plats. Som en susning genljöd ”Strunta i blommorna och sätt fart, här finns mat på silverfat” Jag hade ställt till med denna invasion. Nu fick vi stå ut. Attans, jag som är allergisk mot getingstick.
Det finns få ställen där vi har mått så bra. Jag kände en fantastisk harmoni. Barnen var lyckligare än någonsin. De var snälla mot varandra, harmoniska och trygga. Kvinnan vi bodde hos var otrolig! Hon engagerade sig i de små på ett sätt som fick mitt hjärta att flöda över av glädje. Jag hade plötsligt tid för mig själv. Tid att tänka och känna. Fortfarande var jag tvungen att ringa alla olika instanser för att försöka reda ut vår ekonomiska situation. Inte lätt när det knappt finns någon teckning i skogen, på landet. Vissa samtal kunde bara utföras uppe på en sten medan vissa gick fint om jag stod på trappan med telefonen riktad mot tjurarna. Borde nog byta mobilleverantör om jag ska vistas utanför staden.
Jag är lugn och kan lägga vardagen och framtidens problem åt sidan. Barnen njuter av att klättra i träd, rida och prata med min vän. Dagarna i ända. Hon lyssnar på dem, leker med dem och lär dem roliga skämt och uttryck. De får spela Runescape (ett spel på internet). Det skapar varsin figur i spelet och diskuterar sedan livligt denna nya värld som öppnat sig. De har fått en idol! Snart låter barnen som min vän. De härmar uttryck, beteende och sätt. Hon skapar lugn runt mig och barnen.
Efter första besöket i paradiset längtar vi bara tillbaka. Barnen tjatar, ber och tigger om att få åka till min vän. Orkar hon ha oss där igen? Javisst blir svaret och hon bjuder inte bara in oss, utan hämtar oss också, igen. Sonen säger: - Äntligen är vi ”hemhemma!”, då vi kommer fram till det lilla huset bland träd och tjurar. Grannen är en grisfarm. Det stinker. Bonden har gödslat åkrarna nyss. Det stinker ännu värre. Vem bryr sig? Det är här vi ska vara. Barnen vill flytta hit, till skogen, krypen och min vän. Jag vill också flytta hit om jag tänker med hjärtat men inte om jag låter förnuftet bestämma. Jag har ingen bil, inget körkort och inget jobb. Tänk om det skulle bli samma problem med skolan här? Om sonen inte får resurs.
Om… Ja, jag vågar inte. Inte heller vill jag någonsin bli så beroende av någon igen som jag var innan vi blev ensamma, jag och barnen. Här känner jag knappt någon, så hur skulle det då bli, men sådana problem eller tankar passerar inte ens barnens lyckliga drömmar och framtidsplaner.
De har bestämt sig. De ska ha häst, hund och katt. Jag tycker att det räcker med den lilla skogsmusen Pip. Vilken kvinnans katt har släpat in, som jag helt fräckt tog och satte i en liten låda. Barnen har nu byggt ett fint hus med massor av rum till den, av en trälåda och kartonger. Pip äter linfrö, bär och mandel. Han har det perfekt. Bits lite men är söt som skam. Min vän tycker att barnen har helt rätt. Klart de ska ha häst, hund och katt samt att vi ska bo där, på landet. Ja, hyran på ett hus, med allt inkluderat är bara 2500kr/månaden! Helt ofattbart! Mina tvivel börjar ge vika.
När vi är hemma i staden, på besök, så gråter barnen och längtar tillbaka till vännen och hennes katt. Jag förstår dem. Här avlöser konflikterna varandra. Sonen kan knappt vara ute på gården. Hemmet känns instängt, tråkigt och isolerande. Är det detta jag kämpar för att behålla? Ett hem vi inte trivs i och en vardag som inte fungerar? Jag blir mer och mer övertygad om att barnen har rätt. Lånet kostar massor, hyran är hög och omkostnaderna för allt är enorma. Elen är inte betald och kommer snart att stängas av. Vi har ju ett val. Jag måste inte vara Miguel Cervantes, Don Quijote.
Vi blir hämtade igen. Tack vare min fantastiska vän. Att hon orkar! Det är en bra bit att åka och om barnen inte somnar så är ljudvolymen väldigt hög i bilen. Att komma fram kan bara beskrivas som när en värktablett äntligen tar bort värken eller när man känner ruset stiga av ett utsökt vin. Så fridfullt och skönt att vara hemhemma!
Tredje gången gillt. Tredje och sista gången, sedan är sommaren slut. Första gången vi var här, fick barnen ett eget litet trädgårdsland, som nu har blivit prunkande grönt. Kanske hinner vi aldrig se det färdiga resultatet av plantorn, gurka, zucchini, morötter, tomater, extra söta sockerärter och luktärter, men det gör inte så mycket. Jag vet att min vän inte är speciellt intresserad av landet. Inte ett dugg intresserad faktiskt. Det var bara för vår skull som vi fick skapa en liten täppa. Vi har njutit av känslan under sommaren och vill hon ta hand om frukten till hösten så är det bra men inte nödvändigt.
Pip, rymde då vi var hemma på besök. Han var bara borta en dag. Synd på ett så trevligt husdjur. Lättskött, gulligt och billigt. Sonen hittade en lurvig larv istället. Så, nu hade vi ett nytt husdjur. Han hittade även en förtjusande liten ödla. Men den dog ganska snart. Efter ett tag såg den inte lika förtjusande ut. Lite torr och stel. Jag kastade ut den i skogen. Men det skulle jag inte ha gjort. Död eller levande. Det var sonens. Medan jag såg bakterier framför mig, såg han fortfarande en liten gullig ödla, om än väldigt stillsam. Till sist hittade jag den. Resten av veckan fick den ligga på en bit toapapper och torka. Hoppsan, jag glömde ta med den när vi åkte hem. Larven Larry, glömde jag också, med öppen burk.
Barnen njöt av sista tiden. Det regnade och åskade med jämna mellanrum men det spelade ingen roll. Allt var perfekt. Huset, marken, doften, stallet med hästarna, den lilla svarta kattungen Myran, vilken jag nästan tog med mig hem. Mitt hjärta smälte fullkomligt när jag höll den i famnen. Jag tänkte på våra katter vi haft innan. Vi fick lämna dem. Då hade vi ingen egen stans att bo på flera månader och kunde inte kräva att någon skulle hysa både oss och våra katter. Lilla Myran, jag kände att alla hade rätt. Vi skulle bo här, på landet. Vi skulle ha katt, hund och häst. Vi skulle börja från början och bygga upp det liv vi ville ha. Min vän finns ju här. Barnen trivs och det finns hus att hyra.
Min vän väckte mig ur mitt impulsiva tillstånd. Tur det. Jag och barnen pussade lilla Myran adjö (under sura protester och med tårar i ögonen)och åkte vidare till middagen vi var bjudna på. Det var, för barnen, en härlig kväll. De lekte med dottern i huset, som tidigare under sommaren haft ridlektion för dem. Sonen fick i uppdrag att massera axlarna på tjejerna. De var vänner hela kvällen. Jag och min vän hade emellertid en konflikt som vi inte tog oss igenom. Först trodde jag att det bara berodde på min förhastade idé att ta med lilla Myran, men efter ett tag förstod jag att det gick djupare än så.
Jag insåg hur utsatta vi faktiskt var på ett ställe där de andra egentligen är de som är vänner. Där vi faktiskt är besökare, i deras liv. De har sin vardag här. Jag kunde inte bara säga att nu vill jag gå hem. Inte heller fanns det någon annan att prata med. Ingen som jag egentligen kände. Mina ögon öppnades drastiskt. Jag försökte komma igenom tystnaden hos min vän. Men jag vet att hon inte tala frivilligt, speciellt inte då det är jobbiga, känsliga ämnen. Det blev mer och mer obehagligt, för oss båda två. För min del blev det också för mycket vin den kvällen. Värdparet hade, även de, sina konflikter, så till sist åkte vi äntligen därifrån.
Dagen efter låtsades vi inte om problemet så mycket, även om vi visste att det fanns där. Att jag gjort något, var uppenbart. Jag ska villigt erkänna att jag tog fler klunkar vin än jag borde ha gjort så jag är inte säker på hur vår diskussion förlöpte. Självklart minns jag vad vi sa, men inte hur och det är ofta avgörande.
Nu var det dags att åka hem på riktigt. Sorgen var enorm hos barnen. Hos mig var det blandade känslor denna gång. Jag behövde tid att tänka nu. Tid att ta ställning till de beslut som grott under sommaren. Dagen innan hade jag övervägt att lämna allt för att börja ett nytt liv, här. Nu kändes det som om jag vaknat.
Jag var definitivt den enda som vaknade i vår familj. Det har gått några veckor sedan vi kom hem men barnen gråter fortfarande och vill åka tillbaka till ”hemhemma”. De pratar om allt som om vi nyss kom hem. Jag tror att de fann så mycket trygghet i att ha en närvarande vuxen. En kärleksfull människa som tog vid, då jag tog slut. Jag kände ju själv, hur pulsen sjönk, hur jag slapp ångest och oro. Det var fantastiskt att dela föräldraansvaret med någon som jag litade på till hundra procent.
Nu står jag här, idag, hemma och ser hur allt faller samman. Ser hur sonen konfronteras med vår vardag, känner hur mitt hjärta håller på att slå sig ur kroppen av oro. Nu gäller det att tänka rationellt och långsiktigt. Vi har en liten tid på oss att lösa detta ekonomiska och praktiska helvete annars måste vi flytta i november. Dags att agera.
En sak vet jag nu, och det är att vårt sommarparadis var en skänk från ovan. Jag vet också vad som var fel, den där sista kvällen. Jag fick förklaringar och ord på alla de tankar som vännen haft under vår tid tillsammans. Jag ska inte säga att kritiken var obefogad. Vi tar plats, vi kan säkert få den lugnaste att få ett nervsammanbrott. Jag är långt ifrån en ängel och får jag avlastning i min situation så tar jag den. Jag kan babbla och vara egoistisk. Jag kan kasta ur mig ogenomtänkta saker. Ja, det finns många sidor som jag inte är stolt över. Men jag försökte ge allt jag kunde för att alla skulle må bra. Och jag försökte få alla att känna sig delaktiga i relationen till varandra. Slutligen försökte jag att vara en god vän som faktiskt ville lyssna och förstå. Men om jag inte får veta förrän efteråt så är det ju svårt att vara som jag borde varit.
Jag har ingen kritik att ge tillbaka. Inte mer än att jag skulle lyssnat och frågat mer, om jag förstått att jag borde ha gjort det. Min tanke är samtidigt att jag oförtjänt har fått äta upp all tidigare erfarenhet som min vän hade i sin ryggsäck. Att vissheten om att ingen tidigare lyssnat gjorde att jag inte heller förväntades lyssna. Att rollen som försynt och underkastad var lättare att glida in i än att chansa på en förändring. Kanske ser jag mig själv med nya ögon. Jag har levt så intensivt i min vardag, som mamma och som förälder inför alla instanser, läkare, skolor osv, att jag hade glömt hur det var att vara jag. Ska jag vara uppriktig så kanske jag faktiskt bara orkar vara mamma just nu. Jag har svårt att få ork över för ytterligare konflikter eller att försöka läsa av outtalade önskemål.
Trots att sagan inte slutade med hus på landet och en liten kattunge, där alla levde lyckliga i alla sina dagar så är slutet ändå lyckligt. Jag fick se vad rätt miljö kan göra. Jag fick vila, avlastning och många skratt. Barnen har fallit till ro med tanken på att vi måste flytta igen, även om det blir till ett annat paradis. Miljön spelar roll, den spelar en central roll i livet och hur man hanterar barnens behov och möter dem. I rätt miljö med styrka och harmoni i själen elimineras funktionshindret till det allra basalaste delarna. Är de grundläggande behoven tillgodosedda så som trygghet, mat, hem och ekonomi så finns kraften att vara pedagogisk, öppen och lyhörd hos alla. Oavsett funktionshinder.
Det går att slå ett rakt uppstigande rekord i Maslows behovshierarki. Ligger grunden solid är det lätt att visualisera toppen för att sedan gå vidare.
Jag har så mycket att tacka min kära vän för. Vi har fått ett fantastiskt sommarlov tillsammans. Vi har funnit så mycket glädje och kreativitet hos oss själva. Nu kan vi bara sätta oss ner och gemensamt ta fram alla soliga dagar i vårt minne. Alla roliga insekter, galna tjurar, enorma suggor och vackra hästar. Nu är vi redo för förändring även om det blir svårt vissa dagar.
Kram från en mycket tacksam familj
GGGDISCCCCHHHHH