söndag 7 december 2008

En tung och tom andra advent




Jag behöver verkligen skriva nu. Både för att få någon form av sinnesfrid men även för att skriva överklagan till Försäkringskassan. De har återigen ryck undan marken för oss. Precis nu innan jul kom de på att de egentligen aldrig skulle ha beviljat tillfällig föräldrapenning. Vi är återigen utan inkomst och för att riktigt förstöra allt så är vi egentligen återbetalningsskyldiga pengarna vi fått sedan juni.

Kvinnan jag talade med ville helst att jag skulle slippa betala åter, eftersom det var de som gjorde fel. Jag kan bara hoppas o be att hon lyckas få det att gå så lätt.

Mitt liv börjar kännas som en patetisk repetition av problem och misslyckanden. Vi får förlita oss till snälla människor som ger barnen julklappar och oss mat på bordet. Vi är varje dag tacksamma för att vi har väggar och tak kvar men återigen vet vi inte för hur länge. Min depression kantas av att jag plötsligt har fått lösa benflisor i axeln och nu varken kan måla, skala en banan eller skriva med annat än fel hand. Jag måste skriva, måla och inte minst kunna hålla min son då hans utbrott är som svårast.

Jag skriver nu eftersom jag nyss var tvungen att hålla fast honom runt vristen med mina egna vrister. Han ville både förstöra allt men bad mig samtidigt göra slut på honom genom att sticka en kniv i hans mage. Han grät och ville bli fri. Jag gråter också av skräck och ångest för snart allting. Jag har så fruktansvärt ont och är rädd för hur jag ska klara vardagen innan och efter operationen. Hur ska vi klara oss nu?

Jag ska söka hjälp igen, både hos socialtjänsten och genom kyrkan. Jag ska också skicka in flera överklaganden på de beslut vi utsatts för. Men jag har ingen kraft. Det är andra advent men vi känner varken julfrid eller glädje här hemma. Min son ber mig om och om att få dö. Jag är så rädd att han ska lyckas, samtidigt känner jag mig så kraftlös att jag inte vet hur jag ska orka förhindra det.

Vi är en familj i kris


fredag 31 oktober 2008

Bipolär sjukdom



Kristallklart med klingande toner. Skrattet som bubblar blandat med jubeltjut! Min son är oövervinnelig och lycklig. Han är så kärleksfull och kramig och mycket intensiv. Så intensiv att jag inte hinner njuta av hans goda humör förrän han försvunnit iväg . Men mitt hjärta sjunger!

På sekunden kan allt ändras…

… han blir för glad, för intensiv och tar till sist för hårt i ett annat barn. Rycker till sig saker för att visa något eller skoja. Han menar inget illa men allt blir fel. När han var riktigt liten kramade han de andra barnen för hårt. Någon säger kanske då något elakt, eller förnedrande (det händer alldeles för ofta).

Ilskan, förödmjukelsen och känslan av att inte ha förstått varför någon är arg, sopar bort lyckan och vänder den glittrande kristallpojken, först till ett flammande inferno, som ibland slår och ibland raserar sin omgivning utan insikt, men till sist till en mörk, sorglig ton av ogenomtränglig ångest.


Från ytterlighet till ytterlighet

Från pol till pol

Från + till -…

… men i samma lilla kropp.


Min son har fått diagnosen Bipolär sjukdom.


Jag vet inte om de prickat rätt den här gången, men kanske? Vi prövar ny medicin igen. Nu mot symptomen av den nya diagnosen och inte mot ADHD som han medicinerades mot tidigare. Innan han fick den här medicinen ”Risperdal” hade vi en upptrappningstid av ”Strattera”. Det skulle ta upp till sex veckor innan den skulle få full effekt. Allt var kaos. Min son mådde dåligt. Han var arg men även mycket ledsen och ville helst dö. Hur kunde vi låta honom leva? Någon som han? Så hemsk och elak.

Vi hade börjat gå hos en specialist som ville ha detaljerade upplysningar om hur glad och hur ledsen min son blev. Han frågade och frågade. Jag förstod att hans frågor lutade åt något men jag trodde att det var graden av ADHD eller graden av Autism. Aldrig att det skulle finnas ytterligare ett särdrag hos min son. Ett som egentligen är mycket svårare.

Mina dagar gick åt till att få sonen att behålla en gnutta självkänsla mitt i kaoset med ”Strattera” samtidigt som jag fick värja mig emot grannar som tydligt berättade att de inte klarar sex veckor med min son. Jag orkar inte längre prata med någon, bara mina närmaste.

Vi "glömde" ta tabletten i några dagar, och höll oss inne. När läkaren sedan ringde (eftersom jag insett att vi aldrig skulle klara av att komma till honom på det inbokade besöket), och berättade vad han hade misstänkt, förstod vi att medicinen sonen ätit snarare skapat mer kaos än vad det skulle varit utan. Medicinen skulle omgående sättas ut och vi skulle i stället pröva en annan medicin (Risperdal) i fyra veckor.

Vi hade precis stått ut i fem veckor med den tidigare.

Nu svepte sorgen igenom mig som en kall dimma. Min son, mitt vackra inferno av känslor. Kommer han att orka vara inlåst, avskiljd från andra i en hel månad till? Att jag orkar det vet jag, men jag vill ha facit. Jag vill ha en garanti på att det är värt det!

Vi blev hämtade av min vän. Vi lämnade grannar och pappershögar, disk och smutstvätt. Vi flöt igenom mörkret till paradiset i skogen. Här skulle vi testa den nya medicinen. Endast tjurarna, grisarna, katten och den tjuvaktiga räven skulle protestera om det blev kaos.

Sist vi var här hade vi också flytt från grannarnas ilska. Då tog sonen ”Strattera” och mådde så dåligt. Inte ens lugnet här kunde hjälpa honom ur sina utbrott. Jag hade kvar oron och rädslan av det minnet då sonen satt i bilen och ville dö för att han blivit ovän med vår vän, kvinnan i huset, som aldrig blir arg eller irriterad.

Min ångest efter allt som hänt och det nya beskedet, gjorde mig till en passiv åskådare. Min hjärna snurrade på högvarv hela tiden. Jag studerade sonens reaktioner och var på helspänn inuti men orkade knappt resa mig fysiskt. Jag ville inte träffa någon, inte gå utanför dörren, inte till stallet eller affären. Jag brukar vara alert, sugen på att diskutera och bjuda andra på nykomponerade maträtter. Men nu var inspirationen som bortblåst. Jag förstod inte varför… men så märkte jag hur lugnt det var…

… sonen hade inga utbrott. Det var inte konflikter som avlöste varandra. Inte mer än vad syskon har normalt. Han åt bra och somnade ganska tidigt. Vi hade kommit in i ett stadium då jag kunde koppla av. Jag hade fått tid att tänka.

Om man hela dagarna möter konflikter, om man måste ligga steget före det hemska och farliga som ska hända och om man varje kväll är så slut att sömnen bara sveper bort allt, så finns det ju inte tid till ångest och rädsla. Det är bara flykt och kamp för att överleva stunden eller se till så att omgivningen överlever stunden. Men nu tog mina minnen, tankar och min oro över. Jag blev paralyserad. Det kanske inte syns för jag rör på mig och pratar men jag är långt inne i min egen grå zon.

Sonen blev förkyld i Paradiset. Kallt och dragit i stallet. Dottern ville hem till en fest, så vi fick lämna vår nu nästan tama räv, vännen, katten, tjurarna och grisarna för att åka hem.

Sonen har hög feber och ligger sedan ett dygn. Hans assistent var hos oss till midnatt för att hjälpa och finnas. Får sonen en ny diagnos så försvinner assistenten/avlösaren. Bipolär sjukdom går inte under LSS.

Är diagnosen rätt? Eller kom lugnet endast av den infektion som nu brutit ut till fullo?

Jag följer dig från sydpolen
via ekvatorn
till nordpolen dygnet runt, livet ut.
Mamma

tisdag 16 september 2008

Vi väger själens vikt



Man kan inte väga själen, men på detta gossebarn kan vi det. All oro, sorg och misslyckande svälter honom, så att vi kan se hur han krymper och magrar. Om vi inte hjälper, svälter vi ihjäl honom.

Ungefär så här uttryckte sig, min sons fantastiska läkare.

Vi hade återigen ett av de Västbusmöten, vilket det kallas, när alla instanser runt en funktionshindrad människa samlas. Det är även något som alltid ska prioriteras.

Runda bordet var fyllt till sista stol. Det var representanter från LSS (Lagen om Stöd och Service), AFF (Arbets- & Familjestöds- Förvaltningen), psykologen inom Habiliteringen, rektorn på skolan, rektorn på fritids, skolpsykologen, skolsköterskan, lärare från skolan, psykologen från BUP(Barn och Ungdoms Psykiatri), ST läkare från BUP, sonens elevassistent på fritids, sonens läkare och jag själv.

Skolans rektor hade kallat till detta akuta möte. Sonen kan inte gå kvar i skolan. Han är för svår. Han kommer inte överrens med de andra barnen. Han är inte längre undervisningsbar.

Nej, det har inte undgått mig att skolan inte fungerar. Men är det mitt barn som ska flytta? Är det överhuvudtaget barnen som är för svåra i en specialklass, där personalen är specialutbildad på just deras funktionshinder. I huvudsak ADHD men samtliga har ju även tilläggsdiagnoser så som Tourettes, aspergers, olika tvångssyndrom osv.

Som jag skrivit tidigare så är den här gruppen, om fem barn, en specialklass för barn med just de funktionshindren. Vad finns då kvar när detta inte fungerar?

Mötet var mycket bra. Alla fick komma till tals och sonens läkare förde i huvudsak min talan, eller sonens talan. En överraskning var att en kvinna från AFF var med. Min handläggare, vilken jag sökt mina ekonomiska bistånd hos, kom givetvis inte. Istället kom denna kvinna som egentligen är ansvarig för Öppenvårdssektionen. Varför blev det hon som kom hit? Vad gör öppenvården inom socialtjänsten? Jo detta:

Öppenvårdssektionen
Sektionen arbetar med familjearbete i olika former och efter enskildas behov. Flera socialarbetare är uppdelade i olika grupper med olika uppdrag för att vägleda och hjälpa enskilda eller familjer som av olika anledningar behöver stöd. Sektionen erbjuder bland annat familjebehandling och kurativa tjänster, gruppverksamhet för föräldrar i syfte att stärka föräldrarollen, kartläggning och behandling för unga missbrukare, programverksamhet för unga lagöverträdare.


Ja, det kanske är rätt person från socialtjänsten. Jag frågade hur insatt hon var i alla turer runt vår ekonomi med alla de avslag AFF:s biståndsavdelning gett, trots all information de fått? Hon var inte alls insatt, hade bara ögnat igenom sista avslaget precis innan mötet. Jag framförde trots det mina klagomål över de resultat ansökningarna fått. Sonens läkare framförde även hon sin kritik. Kvinnan hade inga svar men hon skulle ta med sig kritiken och frågorna tillbaka till kontoret. Undrar i vilken papperskorg de kommer hamna?

Det olika ”problemen” spaltades upp för att bearbetas och betas av i tur och ordning. Sonen måste byta skola igen. Vilka alternativ finns det?

När jag satt på ett liknande möte, förra året, så var denna skola med sin lilla specialgrupp alternativet till den dåvarande skolan. Jag fick lovord om hur fantastiskt det skulle bli för sonen och hur bra det hade varit för de tidigare eleverna. Vad hade vi att förlora?

Då, för ett år sedan, resignerade jag och gick med på att låta sonen börja i den lilla gruppen. Nu, idag, sitter jag med facit i hand. Det var inte så fantastiskt bra. Nu berättar alla i stället om hur fantastisk den andra skolan är. Internatskolan. Tyvärr, men jag går inte på det igen! Jag kan tänka mig att han får gå under dagtid men han ska bo kvar hemma!

Utav alla, som satt vid det runda bordet, verkade det bara finnas en, som förstod varför jag ville ha min son hemma. Det var sonens läkare. Tack och lov för hennes inlevelseförmåga och hennes förståelse för hur min son känner. Hon förklarade hur viktigt det var för min son att få ha kvar sin samtalspartner, det vill säga mig.

Under kvällarna, när hans ångest och oro är som störst, så berättar han och går igenom händelser i detalj. Så har det alltid varit. Kanske han en dag öppnar sig för en kurator eller psykolog som han kommer att få på BUP, men som det är idag, så skulle han inte göra det. Hur ska jag då få veta om det händer något eller om han planerar att skada sig eller rymma? Vem kommer att lyssna?

Om man ser till de få timmar, ca 4,5 tim, hans lärare har honom under dagen och ändå inte orkar med eller klarar av honom. Om man sedan ser till hur ännu färre timmar, 1,15 tim, hans fritidspersonal har honom och verkar vara helt slut eller klagar på hur dåligt det gått under den korta tid de haft honom, så kan jag ju inte säga att jag litar på att någon kommer att finnas i längden. Än mindre, ifall de till och med ska ansvara för honom då han är utan sin medicin på kvällen, under natten och på morgonen.

Jag är så trött på att höra alla pedagogers gnäll om min son och jag är trött på att de lovar oss så mycket som de sedan inte håller! Jag vill inte se deras trötta ansikten eller deras sökande efter förståelse i mina ögon. Jag har ingen förståelse längre och jag kommer inte att köpa fler lögner för min son!

Jag hade som vanligt föreslagit att jag ställer upp under dagen. Jag kan sitta utanför klassrummet och läsa en bok. Jag ska inte lägga mig i undervisningen eller vara i vägen. Jag ska bara finnas till hands ifall det behövs och det verkar det ju göra. Men nej, de bad mig istället att ta hem honom. Varför?

I går kväll ringde en av sonens klasskompisar och ville leka med honom. Sonen blev jätte glad. Mamman är mysig, så vi bestämde oss för att träffas allihop och prata. Det visade sig att även hon blir uppringd, om inte dagligen, så ändå flera gånger i veckan, då lärarna vill att hon genast ska hämta hem sin son. De har även meddelat henne att hennes son kanske inte kan få gå kvar i klassen. Han är för svår.

Vad menar de???

"Fem små barn skulle gå i skolan, men en var för svår, så det är bäst att han går…
Fyra små barn skulle gå i skolan, men en var till besvär, bäst han inte stannar här…
Tre små barn skulle gå i skolan, men…"


Vilka barn passar in?
Om klassen nu inte är till för dessa barn. Var ska de då vara? Och vilka andra barn vill pedagogerna ha i sin klass. Medelfunktionshindrade? Lätt funktionshindrade? Äh, pedagogerna kanske vill jobba med O-jobbiga barn?

Jag undrar även om de brukar ringa till alla barnens föräldrar? De kanske inte har några elever i skolan under dagen? Är det därför de är så rädda för att vi föräldrar ska vara med och få en inblick?

Jag kommer att återkomma till mötet, vilket ju faktiskt var det jag ursprungligen skulle ha skrivit om, men jag känner mig för arg för att kunna formulera mig mer idag.

En arg mamma, en Amazon mamma, en mammazon!

lördag 13 september 2008

Kärlek, värme och omtanke från medmänniskor


Tänk att de finns, de barmhärtiga samariterna! De som orkar engagera sig i andra, trots att vissa av dem har sina egna motgångar och sorger. De ger av sin tid och de finns på det unika sättet, just de kan finnas. Föräldrar till min dotters vänner är helt fantastiska! De ställer upp och bjuder med henne på olika evenemang och engagerar sig i hennes liv. Utan att ens blinka, tar de med henne i sina planer, likt sitt eget barn. Hon är så omgiven av omtänksamhet och vänskap. Vilken styrka hela familjen får av dessa människor! Tack!

Vi har även de viktiga, fantastiska människorna, runt sonen. De ger allt för att vi ska klara av vår vardag, för att det en dag ska bli bra och för att han ska få tillgång till de rättigheter andra har. Hans läkare är en fantastisk människa, som verkligen ser till att ta tag i rätt problem, att se till en helhet på både mikro och makronivå. Allt hör samman och alla ansvariga delegeras uppgifter inom sitt område! Vilket engagemang. Man borde skriva det tredje testamentet om hur de tio budorden appliceras på problem utifrån dagens svårigheter. Hur de barmhärtiga samariterna hjälper den drabbade efter att ha överfallits av en annan sorts rövare, samhällets beslutsfattare!

Återigen har vi fått avslag från socialförvaltningen. Inga pengar, förutom lånet vi inte vågar riskera att ta. Speciellt inte eftersom ett av kraven är att jag måste gå en ”arbetssökarkurs” för att få låna pengarna. Hur ska jag göra det? Får man ta med sig barnet då? Man kan välja att gå under förmiddagen eller under eftermiddagen. Tja, har de förstått varför jag inte kan arbeta? Eller glömde de av vad sonens läkare informerade om? Vad psykologen på habiliteringen sa eller vad alla utredningar visat. Jag skulle gärna jobba och jag har inga problem att få vikariat varken inom skola eller inom barnomsorgen men jag har ett barn som just nu behöver mig mer. Det kan ingen kurs i världen ändra på!

Sonen har ju, som jag tidigare skrev, haft hemundervisning av mig. Sonen går i en specialklass, där alla barnen har olika neuropsykiatriska funktionshinder. Vissa är utredda med diagnos medan vissa är under utredning. Om det visar sig att autismen är mest utmärkande flyttas de över till en annan skola, där de har fokus på det området. Barnen i sonens klass har mer markerad ADHD problematik men även tourettes syndrom, aspergers syndrom och mer generell autismspektrumstörning.

Om man sätter ihop fem barn med dessa diagnoser kan summan bli kaos! Och det är det i det här fallet! Sonen som tidigare inte klarat av svärord, har fullkomligt gått i taket av att ha en klasskompis som givetvis har verbala tics, och måste svära men även använda de mest brutala könsord. Till detta gör han grimaser, vilket sonen tar högst personligt. Även om det inte har med honom att göra ett dugg. Kanske känns det för honom, som om vi skulle tvingas sitta bredvid någon som stinker vidrigt. Det är inte personligt riktat mot någon, men det går inte att ”stänga av”. Irritationen bara är där och växer.

Emellertid var det inte irritationen som fick bägaren att rinna över för sonen. Det var något mycket allvarligare.

En dag ringde sonens fröken. Detta är inte alls ovanligt eftersom sonen ofta rymmer. Men denna gång sa hon att det var allvarligt. Tre av pojkarna hade varit inlåsta på toaletten och det hade förekommit sexlekar!? När de hade brutit upp dörren hade en av pojkarna varit utan byxor och sonen hade rymt!

Vad menade hon? Hade min son varit utsatt? Eller hade han utsatt någon? Jag kastade på luren och sprang ut för att leta! Jag fann sonen halvvägs hem från skolan. Han var arg och vägrade säga ett ord. Jag frågade och frågade men en massiv tystnad mötte mig. Jag lovade att sonen skulle slippa tala om han kunde tänka sig att rita i stället. Han nickade.

Väl hemma började han rita streckgubbar men han ritade dem med kläder på, tröja och byxor. Han ritade dem inne på en toalett. En pytteliten toalett. Han ritade som en bildserie. Själv stod han i ena hörnet hela tiden medan de två andra förflyttade sig i det minimala rummet. På sista bilden låg den ena sträckgubben ner på golvet och slog huvudet i väggen medan den andra satt på honom. På denna bild hade streckgubben som satt upp inga byxor längre.

Trots att jag förstod hur illa det var, så var jag ändå så tacksam för att min son inte var direkt utsatt. Som tur är, trots att jag varit hemskt irriterad över det, är sonen fruktansvärt blyg. Han byter inte ens kläder inför mig, så jag visste redan innan att han inte skulle vara naken på en toalett med andra. Men han kunde ju ha blivit tvingad? Kan man lita på ett barns teckningar? Har jag något val? Nej, jag måste lita på honom. Det är nu, i detta läge som jag skapar grunden för att han kommer vara ärlig i fortsättningen. Jag får vänta tills orden kommer.

På kvällen kom orden. Och ilskan. Han frågade om allt och han svor. Han kallade mig för första gången för hora! Jag lyssnade och lyssnade men sa att han aldrig får använda sådana ord. Han frågade varför och vad de betydde? Jag gick inte in på det svaret men han kommer nog aldrig att använda ordet igen. Däremot frågade han vad hångla betyder och varför den ena pojken ville hångla med den andra, hans kompis?

Han var arg, väldigt arg och han hatade både pojken som gjort ”det” och kompisen som blivit utsatt för ”det”.

Det var som om allt blivit vänt upp och ner. Han var otrygg.

Under veckan som kom fungerade ingenting i skolan. Lärarna sa att de andra barnen verkade ha glömt alltihop och fungerade som vanligt men att min son inte kunde släppa händelsen, utan var väldigt utåtagerande mot de andra två. Han ville också veta varför! Han frågade pojken hela tiden; varför han ville hångla med hans kompis?

Han var arg över bristen på svar och rymde. Ingen pratade med sonen om det på ett vettigt sätt och ingen garanterade att det inte skulle hända igen. Sonen rymde till sist igen. Jag erbjöd skolan att jag kunde vara med sonen i skolan. Jag kunde sitta utanför och läsa en bok om de ville, bara så att sonen stannade i skolan. Jag ordnade med taxin för oss båda och tänkte verkligen få ordning på allt, för sonens skull.

Men då ringde rektorn upp mig och tyckte att jag skulle hålla sonen hemma tills vidare. Vi ska ha ett stort möte nästa vecka. Okej vad har vi för val? Inget…


Är det verkligen min son som ska vara hemma?
Ska han få ta konsekvenserna för vad som hände runt honom? Ja, tydligen så är det bättre att sakna empati och samvete. Något som jag alltid känt är en av hans absoluta fördelar. Hade han varit som många andra med samma funktionshinder så hade han kunnat släppa händelsen och kallt gått vidare. Kanske tagit med sig känslan och använt den på fel sätt i en annan situation utan att ens då bry sig…

Ja nu har vi haft hemundervisning i en vecka. Det har gått fint. Mycket fint. Han har haft ”skola” mellan klockan 09 00 och 13 30 varje dag utan problem. Vi har gjort alla uppgifter och lite till. Sista dagen fick han ett prov på allt han tränat under veckan och klarade det galant! Roligast av allt var religion. Berättelsen om den barmhärtige samariten.

Mamman

lördag 6 september 2008

Ska det aldrig ta slut?




Hur kan min före detta vara så grym? Så beräknande och taktiskt. Som en politiker och socialtjänsteman. Lustigt att de som inte skulle sitta på tjänster där empati, inlevelseförmåga och ödmjukhet är avgörande, ofta besitter just de tjänsterna. Mitt X är beslutsfattande i frågor ang. omvårdnad mm. Läser man artiklar skrivna av min f.d. sambo eller nya regeringsförslag, så verkar det vara en människa som är otroligt human och rättrådig. Myntets polerande framsida.

Jag och barnen levde med baksidan. Den blygrå, manipulativa baksidan. Den sidan som ville skada min son. Den sidan som jag med all min kraft skyddade mitt ena barn ifrån. Den hatade sidan som fick mig att gråta varje dag under flera år. Men det var myntets båda sidor, som tog mitt och barnens hem ifrån oss, för två år sedan.

Idag är det den polerade framsidan som, med hjälp av sitt ämbete, ska förstöra resterna av min familj. Min före detta har anmält mig till socialtjänsten (sin egen arbetsplats) och påstår att det finns oro för att mina barn far illa hemma! Att jag inte kan tillgodose deras behov.

Hur är det möjligt att en människa som vet med sig själv att inte klara av båda barnen, kan vara så falsk och elak att ens överväga en sådan anmälan. Jag kämpar med alla medel för att barnen ska få alla sina behov tillgodosedda. Att ekonomin varit svår har givetvis inneburit att vi inte levt i lyx. Att sonens funktionshinder gör vardagen till ett rutmönster av schema, är något som alla får acceptera. Inte så roligt för systern men ändå inget problem eftersom hon har många vänner runt sig, och då kan styra sina tider och intressen. Från och med måndag kommer jag även att få stå för min sons undervisning i hemmet (förklaring till det kommer senare…). Utan lön! Skulle min f.d. ens tänka tanken att lägga sin ekonomi, sina intressen, sin karriär åt sidan för att min son ska få sin utbildning mot alla odds. Ja, kanske en tid, tills det blev tråkigt och andra klättrade om på karriärstegen!

Jag undrar om det finns familjer, i vilka myndigheterna, har större inblick i än i vår och andra familjers, som har en funktionshindrad familjemedlem. Vi har arbetspedagoger som kommer hem för att se över miljön. Vi har möten med läkare, psykologer, terapeuter mm ca en gång i månaden. Vi har avlösarservice som är hemma hos oss minst en gång i veckan. Alla, allt från lärare till sjukvård, har full koll på oss. Vårt liv är ju faktiskt till och med inrutat efter hur arbets- och specialpedagoger har bestämt att vårt schema ska se ut. Och hemmet specialanpassat genom kommunens beviljande. Med vårt samtycke givetvis!

Hur vill då denna människa, denna manipulativa socionom, att kollegerna på socialtjänsten ska utreda om barnen far illa? ( När inträder en jävsituation?) Ska vi ha ytterligare människor i vår vardag? Är det som att få hem folk från programmet ”Rent hus”? Har vi det för stökigt? Har vi inte vänner nog på besök? Umgås vi med fel människor? Är jag för slapp eller för hård i min uppfostran? Är jag en dålig mamma? Jag har många gånger känt att jag är det. Jag har faktiskt till och med anförtrott min f.d. att jag inte räcker till. Att jag är ledsen och trött. Att jag skulle vilja vara så glad och fri som förut. Men allt det sa jag i förtroende och när både relationen och barnen var för krävande och kvävande. Jag menade aldrig att jag vill vara utan barnen men jag hade gärna sovit en hel natt eller kommit utanför dörren.

Men saken är den, att det egentligen inte var barnen som hindrade mig att komma ut, inte var det min sambo heller, inte direkt. Men de kommentarer som alltid kom efter att jag lärt känna någon eller pratat gott om någon, fick mig alltid att välja bort min nya vän. Många frågade hur länge jag skulle få fortsätta umgås med dem eftersom min f.d. gjorde allt för att de skulle känna sig obekväma.

Ibland råkade en vän ringa under en fredags- eller lördagskväll, då brukade sambon bli vansinnigt arg och fråga om mina vänner inte hade något liv? Till sist ville jag inte ens prata med någon i telefon. Det blev alldeles för jobbigt. Jag levde med skuld, med ångest och ilska. Vår relation och den förnedrande situation vi levde under, påverkade barnen oerhört negativt. Jag tror inte att vi någonsin glömmer känslan. Att sonen blev slagen minns han inte, inte heller de hot om avkylning, han utsattes för. Men han har gråtit både innan och efter de gånger han tvingats till mitt X. Dottern klarar det betydligt bättre, men så var hon heller inte utsatt för varken hot eller aga av sambon. Trots det så verkar hon ha ett minne av obehag. Hon kan säga att; Min bror blev slagen…

Ja, vad ska hända nu? Min f.d. har även meddelat att umgängesrätten som närstående nu kommer att drivas vidare. Går socialtjänstens utredning också till Tingsrätten liksom umgängestvisten kommer att göra, eftersom jag vägrar att låta min f.d. ens umgås med dem. Kommer jag och barnen orka med alla frågor? Kommer jag att vara tvungen att anmäla min f.d. för att vi ska bli fria? Hjälper det?

Vem var det som sa att en olycka sällan kommer ensam?

Ordspråket känns faktiskt som ironi just nu. I dag fick jag äntligen beviljat tillfällig vård av barn men vad händer? Jo allt betalas ut till socialtjänsten! Samtidigt får jag ett brev från dem där de ger avslag på allt jag sökt men att jag kan få låna pengar om jag kommer dit och skriver på ett återbetalningskvitto. Jag åkte dit men skrev istället ett brev att jag tackade nej till deras hjälp. De får reglera resterande skuld på 600kr och sedan meddela F-kassan att de ska betala ut pengarna till mig.

Tyvärr är det barnens födelsedag i morgon och nu finns det inte en krona till varken tårta eller paket. Inte ifrån mig i alla fall. Nu kan man tänka att så är det för många och ja, det är det säkert. Det finns till och med betydligt värre situationer och öden. Jag skäms när jag går förbi dem som säljer faktum och inte köper ett ex. Jag skäms när barnen ber att få ett fadderbarn och jag måste säga; senare, inte nu… men jag tror att alla föräldrar vi ge sina barn åtminstone en speciell dag om året oavsett vilken situation man lever i.

Jag finner inga svar på alla mina frågor. Vissa säger att det ligger i Guds händer och vissa säger att man lär av sina misstag, andra kan säga att vi ska vara tacksamma för de prövningar vi får och som stärker oss. Jag är tacksam och jag tackar Gud för mina barn, varje dag. Jag är tacksam för mina fantastiska föräldrar och för mina underbara vänner som ger oss så mycket kärlek och stöd. Men jag vill gärna bli den som kan hjälpa andra. Den som är stark och trygg och kan dela mitt dagliga bröd med dem som vill. Mina barn är på flera sätt som barn är, ibland gnälliga, emellanåt tjuriga och bråkiga men med handikapp eller ej så är de omtänksamma och givmilda, kärleksfulla och tacksamma!

Det är en gåva att vara tacksam för!

Mamman



tisdag 2 september 2008

Liten…

mindre…

minst …

...ingenting


Tänker andra barn på att de vill dö? Eller att deras föräldrar skulle vara lyckigare om de inte fanns? Hur känner andra barn när de inte har mer än en eller två kompisar att bjuda på sitt kalas? Och när en av religiösa skäl (Jehova) tackar nej. Vad känner andra barn när deras sykon och grannbarn har mängder av vänner och får mängder av presenter och inbjudningar till deras kalas?

Hur känner det lilla barnet som är minst av alla, för att tillväxten är för låg. Hur känner det lilla barnet när det vet att medicinen för att bli snäll samtidigt gör att det inte växer? Vill de då vara snälla och små eller långa och jobbiga? Gömmer andra barn också sin medicin? Eller kämpar emot in i det sista.

Hur mycket hör små barn? Hur mycket lägger de i sin ryggsäck? När blir ryggsäcken full? Är det då de vill dö? Eller när mamma inte vill prata med arga grannar längre? Eller emellanåt skäms när ens lilla barn beter sig illa? När man inte orkar försvara eller stå upp för barnet då det gör elaka saker eller kommer i rundgång på grund av sitt särdrag.

Eller är det när vi vuxna själva börjar fundera i samma banor som de små? När man inte ser ett enda skäl till att stiga upp längre för att allt kommer att vara lika jobbigt idag som de andra dagarna och nu är till och med maten slut och inga räkningar är betalda . Vänner och familj ställer upp med hjälp på alla sätt men det fungerar ju inte i längden. Är det då, när vi alla är så fyllda av oro för morgondagen som det lilla barnet vill dö?

Det är lätt att bli liten i världen. Det är lätt att krympa till ingenting medan vreden växer sig större och orättvisan sliter i kroppen. Ilskan och frustrationen får inte plats in en så obetydlig varelse. Allt blir fel.
I skolan. Med den enda vännen. Med omgivningen och med nära. Vad ska det lilla barnet göra då? När ingenting fungerar och otryggheten bor överallt utom hemma i sitt rum, i sin säng, hos sin familj.

För barn som vill dö finns det inget att göra. Ingen kommer att lugna barnet genom att hjälpa familjen att behålla sin trygga famn för barnet. Ingen kommer att hjälpa barnet att få behålla sitt rum och sin säng. Ingen kommer att lova barnet att det får stanna kvar hos sin familj. För barn som vill dö finns det internat. För familjer som vill hålla kvar sitt barn finns det en gata och en bänk. För familjer som vill dö, finns det ingenting.

Mamma efter svåra dagar
Läs Föräldrakraft - om barn och unga med behov av särskilt stöd


torsdag 28 augusti 2008

ETT FÖRSÖK TILL.....


Ännu en gång har jag tampats med dessa oändliga kopior, intyg och sammanställningar till socialtjänsten. Under sommaren har vi som sagt inte haft någon inkomst. Men hoppet har stått till Försäkringskassan och att de ska bevilja Tillfällig vård av barn, vilket jag sökte i Juli. Då jag fick ytterligare papper att fylla i i augusti förstod jag att inget beslut var taget. I telefon fick jag veta att beslutet inte kommer förrän i slutet av september.

Det innebär nu att jag återigen måste låna pengar från sociatjänsten. Jag hade planerat att betala min försenade elräkning med sonens vårdbidrag. Eftersom jag fått en betalningsanmodan på den räkningen samt besked om att det efter ett visst datum skulle gå vidare till inkasso, var det verkligen av vikt att den betalades.

Men inga pengar kom in! Efter att återigen suttit en förmiddag i telefon får jag beskedet att pengarna krävts in av socialtjänsten! Hur är detta möjligt? Hur kan de kräva in pengar innan jag fått den inkomst återbetalningsplanen grundade sig på?

Under augusti såg våra inkomster ut så här:


_

Alltså Bad jag återigen om hjälp:


_________________________________
MOMO
Adress | telefonnummer | e-post


_________________
Socialsekreterare
Arbets- och familjestödsförvaltningen
_________________
_________________


Till:____________

Enligt vårt samtal ang. ekonomiskt bistånd för augusti samt september bifogar jag underlag för beslut. Eftersom jag är osäker på vad som ingår i riksnormen väljer jag att söka extra försörjningsstöd för följande utgifter.

• Jag ansöker återigen om extra bistånd för de näringsdrycker min son är i behov av. Se specifikation samt läkarintyg i den förra ansökan.

• Jag ansöker även om extra bistånd för att betala studieskulderna under augusti, eftersom jag inte kunnat få reducerad återbetalning, då intyget jag begärde av er den 9/7-08 ännu inte kommit.
• Jag bifogar kopia på inbetalningsavier.

• Jag söker även bidrag för entréavgiften till simhallen 300 kr/mån, eftersom jag redan i våras betalade in avgifterna för mina barns simskola. Det är inte möjligt att byta grupp eller avbryta denna aktivitet eftersom det är en del i min sons vardag.

• Mobilräkning, vilken jag ansöker om bistånd utöver normen (om detta inte ingår?) eftersom jag är helt beroende av att alltid kunna hålla kontakt med skola eller fritids m fl. ang. min sons situation.Jag bifogar:


  • 1. Underlag för min ekonomi under juli

  • 2. Underlag för min ekonomi under augusti

  • 3. a, b De registerutdrag för läkemedel ni bad om vid förra ansökan.

  • 4. Kopia på delbetalningen till apoteket för läkemedel inom högkostnadsskyddet.

  • 5. a, b Kopia på inbetalningsavi till CSN

  • 6. Kopia på mobilräkningen

  • 7. Kopia på inbetalningen till bredbandsbolaget för bredband/telefon.

  • 8. Kopia på hyresavier

  • 9. Kopia på inbetalningsavi för lån på bostaden

  • 10. Kopia på inbetalning för barnomsorg

  • 11. a, b, c Kontoutdrag för juli/augusti

  • 12. Kopia på avslag om underhållsstöd från Försäkringskassan




Slutligen vill jag kommentera/dementera delar av den utredning som gjordes den 9/7-08

Först vill jag ifrågasätta om vi inte skulle blivit berättigade till bistånd utöver normen då min son har starka medicinska/sociala skäl att få en aktiv fritid, kompletterande näring mm vilket ökar våra utgifter mycket. Jag menar då de summor ni kom fram till att vi hade utöver normen för de sökta månaderna och borde ha flyttat med till kommande månad. Sammantaget har vi betydligt högre utgifter än riksnormen vissa månader, eftersom min son har särskilda behov vilka inte täcks av ett 50 % vårdbidrag.

Även bedömningen/insatsplanen att jag ska kunna stå till arbetsmarknadens förfogande nu i augusti är helt utesluten. Det har inte blivit någon förändring i skola eller fritids för min son. Vi kommer att fortsätta arbeta för att få en fungerande undervisning och barnomsorg, men som det är nu finns inte det att tillgå.

Bedömning. Enligt beslut för det bistånd jag fick, för juli á 3 779,00 kr, mot återbetalning, skulle, av det belopp jag fick, om jag beviljades ”Tillfällig föräldrapenning” motsvarande summa betalas direkt tillbaka till er. Återbetalningen skulle således inte ske ifrån det vårdbidrag jag får för min son. På grund av att de pengarna inte fanns på kontot när elräkningen till Mölndals energi skulle betalas gick denna vidare till betalningsanmodan, därför blev beloppet nu högre. Se kontoutdrag eller ekonomisk uträkning.

SE FÖRSÄKRINGSKASSANS BESKED

Det står även under Arbete/Utbildning/Sysselsättning att vi har avlösarservice 3 dagar/veckan vilket är fel. Vi har avlösarservice 3 tim/veckan.

Under Ekonomi står det att jag vid flera tillfällen sökt underhållsstöd, hos Försäkringskassan, för mina barn, men att Försäkringskassan påstår att det inte finns någon ansökan hos dem. Därför bifogar jag ett av de avslag jag fått ifrån dem, för att visa på att det finns både ansökan och avslag registrerat hos Försäkringskassan!

Slutligen står det under Insatsplan, att jag sökt ”tillfällig sjukpenning” under sommaren, men jag förmodar att det ska stå ”tillfällig föräldrapenning”




Om du har några frågor eller behöver kompletterande uppgifter, kontakta mig på telefonnummer eller Mobil. Det går även bra att nå mig via e-post mammazon@live.se


Vänliga hälsningar,

MOMO

______________________________________

Det ska nu bli intressant om de tänker kasta ut livbojen till oss eller inte...



...simma lugnt...

torsdag 21 augusti 2008

En sommarsaga


Ett högt råmande hörs i stillheten. Snart svarar de övriga tjurarna på det ensamma ropet. Utanför hagen står som vanligt den frihetstörstande tjuren. Utanför, men ändå bredvid sin flock. Skillnaden är, att här växer gräset högt och frodigt. Där inne är det lerigt och stenigt. Inte ett ätbart strå finns kvar. Om han kan gå ut ur hagen, till denna saftiga måltid, varför går inte bara de andra ut?

Flugor surrar. Getingar surrar ännu värre. Det kryllar av dem både i luften men även på väggar, i tak och på golvet. Inomhus hör jag sonen slå omkring sig med både precision och inlevelse. Han har en av alla flugsmällor och gör sitt jobb mycket grundligt. Kvinnan vi bor hos brukar säga ”gdisch”, ett slags piskande läte. Barnen låter nu likadant i tid och otid. Så för varje fluga, geting eller myra som plattas till, låter de ”GDISCH!”.

Varenda dörr och fönster på första våningen är inklädda med fiberduk. Ett utmärkt insektsskydd, om man ser till att det är stängt. Mycket billigare än myggnät och lika effektivt. Mot flygande fän. Men mot myror hjälper inte mycket.

Vi har besökt denna idyll tre gånger i sommar. Det har varit vårt paradis och vår räddning. Andra gången, vi kom hit i sommar, hade emellertid små rödsvarta gäster tagit upp konkurrensen om badrummet. Genom träpanelen i bastun, marscherade dessa små men hundratals myror in. De tog över hela badrummet och började sprida sig in i köket. Utanför huset såg man deras upptrampade stigar. Målmedvetna och pigga forcerade de alla hinder mot guldgruvan. ”Hej hå, hej hå, vi nu mot gruvan gå…”

Vad gör man? Vi gjorde tappra försök med bakpulver, ättika, vitpeppar mm. Mums, sa hyresgästerna och gick igenom pulvermaten. Vi fick ta till det tunga artilleriet. Min vän tog med barnen och införskaffade Myrr, ett reellt bekämpningsmedel. Sedan klippte hon och sonen ner all växtlighet runt huset. Eller plöjde ner det. Huset ligger i skogen så här talar vi inte om små fjuttiga tagetes och petunior i rader, utan om brännässlor, tistlar, ormbunkar, sly och buskar. Det var ett hårt jobb för min vän. När marken var fri, spreds ett lager av Myrr ut, i en bred sträng runt huset. Vips så upphörde invasionen. Vi gick loss på de små ettriga, som redan bosatt sig inne, sedan fanns det inte en myra i sikte under resten av vårt sommarlov.

Nu kom i stället getingarna! Det surrade överallt. Jag kokade klister av socker, sirap och saft. Hällde det i en gammal glasslåda och ställde det på trappan. Lådan blev svart av alla getingar som kastade sig i min fälla. Det blev lite bättre inomhus ett tag. Men, när lådan var full sökte sig de nya ändå in, genom varenda springa i huset. Jag tror att min enastående getingmat fick hela skogens kryp att söka sig till just denna plats. Som en susning genljöd ”Strunta i blommorna och sätt fart, här finns mat på silverfat” Jag hade ställt till med denna invasion. Nu fick vi stå ut. Attans, jag som är allergisk mot getingstick.

Det finns få ställen där vi har mått så bra. Jag kände en fantastisk harmoni. Barnen var lyckligare än någonsin. De var snälla mot varandra, harmoniska och trygga. Kvinnan vi bodde hos var otrolig! Hon engagerade sig i de små på ett sätt som fick mitt hjärta att flöda över av glädje. Jag hade plötsligt tid för mig själv. Tid att tänka och känna. Fortfarande var jag tvungen att ringa alla olika instanser för att försöka reda ut vår ekonomiska situation. Inte lätt när det knappt finns någon teckning i skogen, på landet. Vissa samtal kunde bara utföras uppe på en sten medan vissa gick fint om jag stod på trappan med telefonen riktad mot tjurarna. Borde nog byta mobilleverantör om jag ska vistas utanför staden.

Jag är lugn och kan lägga vardagen och framtidens problem åt sidan. Barnen njuter av att klättra i träd, rida och prata med min vän. Dagarna i ända. Hon lyssnar på dem, leker med dem och lär dem roliga skämt och uttryck. De får spela Runescape (ett spel på internet). Det skapar varsin figur i spelet och diskuterar sedan livligt denna nya värld som öppnat sig. De har fått en idol! Snart låter barnen som min vän. De härmar uttryck, beteende och sätt. Hon skapar lugn runt mig och barnen.

Efter första besöket i paradiset längtar vi bara tillbaka. Barnen tjatar, ber och tigger om att få åka till min vän. Orkar hon ha oss där igen? Javisst blir svaret och hon bjuder inte bara in oss, utan hämtar oss också, igen. Sonen säger: - Äntligen är vi ”hemhemma!”, då vi kommer fram till det lilla huset bland träd och tjurar. Grannen är en grisfarm. Det stinker. Bonden har gödslat åkrarna nyss. Det stinker ännu värre. Vem bryr sig? Det är här vi ska vara. Barnen vill flytta hit, till skogen, krypen och min vän. Jag vill också flytta hit om jag tänker med hjärtat men inte om jag låter förnuftet bestämma. Jag har ingen bil, inget körkort och inget jobb. Tänk om det skulle bli samma problem med skolan här? Om sonen inte får resurs.

Om… Ja, jag vågar inte. Inte heller vill jag någonsin bli så beroende av någon igen som jag var innan vi blev ensamma, jag och barnen. Här känner jag knappt någon, så hur skulle det då bli, men sådana problem eller tankar passerar inte ens barnens lyckliga drömmar och framtidsplaner.

De har bestämt sig. De ska ha häst, hund och katt. Jag tycker att det räcker med den lilla skogsmusen Pip. Vilken kvinnans katt har släpat in, som jag helt fräckt tog och satte i en liten låda. Barnen har nu byggt ett fint hus med massor av rum till den, av en trälåda och kartonger. Pip äter linfrö, bär och mandel. Han har det perfekt. Bits lite men är söt som skam. Min vän tycker att barnen har helt rätt. Klart de ska ha häst, hund och katt samt att vi ska bo där, på landet. Ja, hyran på ett hus, med allt inkluderat är bara 2500kr/månaden! Helt ofattbart! Mina tvivel börjar ge vika.

När vi är hemma i staden, på besök, så gråter barnen och längtar tillbaka till vännen och hennes katt. Jag förstår dem. Här avlöser konflikterna varandra. Sonen kan knappt vara ute på gården. Hemmet känns instängt, tråkigt och isolerande. Är det detta jag kämpar för att behålla? Ett hem vi inte trivs i och en vardag som inte fungerar? Jag blir mer och mer övertygad om att barnen har rätt. Lånet kostar massor, hyran är hög och omkostnaderna för allt är enorma. Elen är inte betald och kommer snart att stängas av. Vi har ju ett val. Jag måste inte vara Miguel Cervantes, Don Quijote.

Vi blir hämtade igen. Tack vare min fantastiska vän. Att hon orkar! Det är en bra bit att åka och om barnen inte somnar så är ljudvolymen väldigt hög i bilen. Att komma fram kan bara beskrivas som när en värktablett äntligen tar bort värken eller när man känner ruset stiga av ett utsökt vin. Så fridfullt och skönt att vara hemhemma!

Tredje gången gillt. Tredje och sista gången, sedan är sommaren slut. Första gången vi var här, fick barnen ett eget litet trädgårdsland, som nu har blivit prunkande grönt. Kanske hinner vi aldrig se det färdiga resultatet av plantorn, gurka, zucchini, morötter, tomater, extra söta sockerärter och luktärter, men det gör inte så mycket. Jag vet att min vän inte är speciellt intresserad av landet. Inte ett dugg intresserad faktiskt. Det var bara för vår skull som vi fick skapa en liten täppa. Vi har njutit av känslan under sommaren och vill hon ta hand om frukten till hösten så är det bra men inte nödvändigt.

Pip, rymde då vi var hemma på besök. Han var bara borta en dag. Synd på ett så trevligt husdjur. Lättskött, gulligt och billigt. Sonen hittade en lurvig larv istället. Så, nu hade vi ett nytt husdjur. Han hittade även en förtjusande liten ödla. Men den dog ganska snart. Efter ett tag såg den inte lika förtjusande ut. Lite torr och stel. Jag kastade ut den i skogen. Men det skulle jag inte ha gjort. Död eller levande. Det var sonens. Medan jag såg bakterier framför mig, såg han fortfarande en liten gullig ödla, om än väldigt stillsam. Till sist hittade jag den. Resten av veckan fick den ligga på en bit toapapper och torka. Hoppsan, jag glömde ta med den när vi åkte hem. Larven Larry, glömde jag också, med öppen burk.

Barnen njöt av sista tiden. Det regnade och åskade med jämna mellanrum men det spelade ingen roll. Allt var perfekt. Huset, marken, doften, stallet med hästarna, den lilla svarta kattungen Myran, vilken jag nästan tog med mig hem. Mitt hjärta smälte fullkomligt när jag höll den i famnen. Jag tänkte på våra katter vi haft innan. Vi fick lämna dem. Då hade vi ingen egen stans att bo på flera månader och kunde inte kräva att någon skulle hysa både oss och våra katter. Lilla Myran, jag kände att alla hade rätt. Vi skulle bo här, på landet. Vi skulle ha katt, hund och häst. Vi skulle börja från början och bygga upp det liv vi ville ha. Min vän finns ju här. Barnen trivs och det finns hus att hyra.

Min vän väckte mig ur mitt impulsiva tillstånd. Tur det. Jag och barnen pussade lilla Myran adjö (under sura protester och med tårar i ögonen)och åkte vidare till middagen vi var bjudna på. Det var, för barnen, en härlig kväll. De lekte med dottern i huset, som tidigare under sommaren haft ridlektion för dem. Sonen fick i uppdrag att massera axlarna på tjejerna. De var vänner hela kvällen. Jag och min vän hade emellertid en konflikt som vi inte tog oss igenom. Först trodde jag att det bara berodde på min förhastade idé att ta med lilla Myran, men efter ett tag förstod jag att det gick djupare än så.

Jag insåg hur utsatta vi faktiskt var på ett ställe där de andra egentligen är de som är vänner. Där vi faktiskt är besökare, i deras liv. De har sin vardag här. Jag kunde inte bara säga att nu vill jag gå hem. Inte heller fanns det någon annan att prata med. Ingen som jag egentligen kände. Mina ögon öppnades drastiskt. Jag försökte komma igenom tystnaden hos min vän. Men jag vet att hon inte tala frivilligt, speciellt inte då det är jobbiga, känsliga ämnen. Det blev mer och mer obehagligt, för oss båda två. För min del blev det också för mycket vin den kvällen. Värdparet hade, även de, sina konflikter, så till sist åkte vi äntligen därifrån.

Dagen efter låtsades vi inte om problemet så mycket, även om vi visste att det fanns där. Att jag gjort något, var uppenbart. Jag ska villigt erkänna att jag tog fler klunkar vin än jag borde ha gjort så jag är inte säker på hur vår diskussion förlöpte. Självklart minns jag vad vi sa, men inte hur och det är ofta avgörande.

Nu var det dags att åka hem på riktigt. Sorgen var enorm hos barnen. Hos mig var det blandade känslor denna gång. Jag behövde tid att tänka nu. Tid att ta ställning till de beslut som grott under sommaren. Dagen innan hade jag övervägt att lämna allt för att börja ett nytt liv, här. Nu kändes det som om jag vaknat.

Jag var definitivt den enda som vaknade i vår familj. Det har gått några veckor sedan vi kom hem men barnen gråter fortfarande och vill åka tillbaka till ”hemhemma”. De pratar om allt som om vi nyss kom hem. Jag tror att de fann så mycket trygghet i att ha en närvarande vuxen. En kärleksfull människa som tog vid, då jag tog slut. Jag kände ju själv, hur pulsen sjönk, hur jag slapp ångest och oro. Det var fantastiskt att dela föräldraansvaret med någon som jag litade på till hundra procent.

Nu står jag här, idag, hemma och ser hur allt faller samman. Ser hur sonen konfronteras med vår vardag, känner hur mitt hjärta håller på att slå sig ur kroppen av oro. Nu gäller det att tänka rationellt och långsiktigt. Vi har en liten tid på oss att lösa detta ekonomiska och praktiska helvete annars måste vi flytta i november. Dags att agera.

En sak vet jag nu, och det är att vårt sommarparadis var en skänk från ovan. Jag vet också vad som var fel, den där sista kvällen. Jag fick förklaringar och ord på alla de tankar som vännen haft under vår tid tillsammans. Jag ska inte säga att kritiken var obefogad. Vi tar plats, vi kan säkert få den lugnaste att få ett nervsammanbrott. Jag är långt ifrån en ängel och får jag avlastning i min situation så tar jag den. Jag kan babbla och vara egoistisk. Jag kan kasta ur mig ogenomtänkta saker. Ja, det finns många sidor som jag inte är stolt över. Men jag försökte ge allt jag kunde för att alla skulle må bra. Och jag försökte få alla att känna sig delaktiga i relationen till varandra. Slutligen försökte jag att vara en god vän som faktiskt ville lyssna och förstå. Men om jag inte får veta förrän efteråt så är det ju svårt att vara som jag borde varit.

Jag har ingen kritik att ge tillbaka. Inte mer än att jag skulle lyssnat och frågat mer, om jag förstått att jag borde ha gjort det. Min tanke är samtidigt att jag oförtjänt har fått äta upp all tidigare erfarenhet som min vän hade i sin ryggsäck. Att vissheten om att ingen tidigare lyssnat gjorde att jag inte heller förväntades lyssna. Att rollen som försynt och underkastad var lättare att glida in i än att chansa på en förändring. Kanske ser jag mig själv med nya ögon. Jag har levt så intensivt i min vardag, som mamma och som förälder inför alla instanser, läkare, skolor osv, att jag hade glömt hur det var att vara jag. Ska jag vara uppriktig så kanske jag faktiskt bara orkar vara mamma just nu. Jag har svårt att få ork över för ytterligare konflikter eller att försöka läsa av outtalade önskemål.

Trots att sagan inte slutade med hus på landet och en liten kattunge, där alla levde lyckliga i alla sina dagar så är slutet ändå lyckligt. Jag fick se vad rätt miljö kan göra. Jag fick vila, avlastning och många skratt. Barnen har fallit till ro med tanken på att vi måste flytta igen, även om det blir till ett annat paradis. Miljön spelar roll, den spelar en central roll i livet och hur man hanterar barnens behov och möter dem. I rätt miljö med styrka och harmoni i själen elimineras funktionshindret till det allra basalaste delarna. Är de grundläggande behoven tillgodosedda så som trygghet, mat, hem och ekonomi så finns kraften att vara pedagogisk, öppen och lyhörd hos alla. Oavsett funktionshinder.

Det går att slå ett rakt uppstigande rekord i Maslows behovshierarki. Ligger grunden solid är det lätt att visualisera toppen för att sedan gå vidare.

Jag har så mycket att tacka min kära vän för. Vi har fått ett fantastiskt sommarlov tillsammans. Vi har funnit så mycket glädje och kreativitet hos oss själva. Nu kan vi bara sätta oss ner och gemensamt ta fram alla soliga dagar i vårt minne. Alla roliga insekter, galna tjurar, enorma suggor och vackra hästar. Nu är vi redo för förändring även om det blir svårt vissa dagar.


Kram från en mycket tacksam familj
GGGDISCCCCHHHHH

Sommarlovet är slut


Pengarna är slut

Min framtidstro är slut, eller åtminstone på väg att ta slut.

Första veckan i skolan, för barnen, var både positiv och negativ. Olika taxichaufförer ringde dagarna innan och gav olika upplysningar angående sonens resor. Jag kände att det tog emot att ha helt nya chaufförer, när det varit så mycket problem tidigare, trots att sonen var van vid dem som körde då.

Mot alla odds, kom ändå sonens ordinarie taxi med ett känt ansikte i. Tack och lov. Även resan till fritids utfördes av en från det gamla goda gänget. Tänk vad fort man vänjer sig vid människor och rutiner. Man behöver inte ens tycka om dem, det är tryggt i alla fall.

Dottern kom också i tid första dagen på terminen. Fint. Nu har kanske allt vänt och kommer att ordna sig. Dagen förlöpte lugnt och fint. Både på skolan och på fritids. Härligt. Jag hämtade en glad son som berättade om sin nya klasskompis. En rolig tjej. Hon hade Nintendo DS och skulle få massor av nya spel fast hon redan hade jättemånga! Ja, alltid finns det någon gemensam nämnare.

Dottern kom hem. Hon är ju stor nu, så hon vill helst gå själv. Det är jag som inte tycker att hon är trafikmogen nog än. Det är trots allt flera vägar att korsa. Men idag hann hon före mina försök att möta henne. Oj vad vuxen hon ser ut när hon kommer gående. Lång och ståtlig och mycket lycklig över att vara tillbaka i skolan igen. Hon är så otroligt socialbegåvad. Betydligt mer än vad jag någonsin har varit. Ett fint arv efter sin far.

Dag två på terminen gick desto sämre. När jag hämtade sonen på fritids, fick han ett utbrott för att jag gav honom ryggsäcken på fel sätt. Han hällde ut trälim över golvet i träslöjden. Sprang runt och sprutade ut limmet. Suck… Utbrottet fortsatte sedan med sparkar på både mig, resursen och på saker. Det var bara att försöka ta oss hem. Utbrottet fortsatte hemma. Där också alla obetalda räkningar låg och stirrade på mig. … Kom, kom ta mig härifrån om du kan…

Senare blev det lite mer fridfullt, så vi passade på att sortera i sonens rum. Nu borde jag väl säga fortsätta sortera, för vi har försökt i flera dagar. Sonen har som vanligt ett mindre vanligt sätt att se på sortering och arkivering mm. Han ställde först in olika grupper av plastdjur i de olika facken. Meningen var sedan att böckerna skulle sorteras in efter djurens namn eller deras beteende. Te x. Om boken heter ”Grodan Boll” så ska den stå under bokstaven G, vilken representeras av Gräsätande dinosaurier! Ja, logiskt och enkelt. Böcker som börjar på bokstaven B skall alltså stå tillsammans med Bondgårdsdjur.

Ska man gå med på detta? Eller ska man helt enkelt vägra? Jag vägrade stenhårt. Detta går ju inte. Jag har förklarat för sonen att när det är så komplicerade lösningar och idéer som han har, så måste han sköta det själv. Jag kommer att göra fel och då kommer vi att ha otaliga konflikter. Han gav sig.

Nu är böckerna sorterade som djurböcker, kapitelböcker, faktaböcker och skolböcker. Däremellan bor det massor av trevliga plastdjur. V i är båda mycket nöjda. Givetvis står böckerna i storleksordning. Något annat skulle inte ens jag stå ut med.

Ja, fortsättningen på veckan har varit kantad av misslyckanden. Sonen har rymt från skolan och han har varit mycket arg både hemma och i skolan. Han somnar inte heller förrän vid tre på natten och kan inte koppla av eller varva ner mer än dessa timmar under natten.

Jag känner mig helt utslagen, redan efter halva första veckan. När barnen är i skolan försöker jag reda ut vår ekonomiska situation på olika sätt. Det blir många samtal. I går var jag placerad i F-kassans telefonkö som nummer 147! Vid nr 130 gav jag upp. I dag fick jag ett meddelande att de kunde ha problem med att ta emot samtal men att självbetjäningen fungerade. Men, jag kom fram. När jag ställde min fråga: - Varför har ni inte betalat ut min sons vårdbidrag? Fick jag svaret att deras datasystem hade havererat, så de kunde inte se en enda utbetalning. Kan det aldrig vara nog?

Jag krävde att någon skulle ringa upp mig så fort de fått ordning på sina datorer igen. Och ja, de ringde senare på eftermiddagen för att berätta att mina pengar har betalats ut … men till soc.

Jag visste att soc. skulle kräva in de pengar jag fick ”låna” för att betala hyran förra månaden, när jag fått igenom rätten till föräldrapenning. Men jag trodde aldrig att de skulle begära in pengar innan vi fått någon annan hjälp. Nu måste jag ju gå till soc. igen för att låna tillbaka samma pengar eftersom jag inte fått igenom ”tillfällig föräldrapenning”. Vad ska jag göra? Hur ska jag kunna lösa situationen?

Min son frågade mig: - Mamma, ska vi ta livet av oss först eller är det bättre att svälta ihjäl?
Jag har inga svar just nu. Bara frågor.

söndag 27 juli 2008

AVSLAG PÅ ANSÖKAN

AVBROTT I LIVET
AVSTÅND TILL SAMHÄLLET
AVUND MOT ARBETANDE
AVBRUTEN
______

torsdag 10 juli 2008

LÄS INTE DETTA OM DU HAR RISK FÖR DEPRESSION!


10 dagar till domen



Jag har varit på mötet. Det där hemska mötet, då jag byter identitet. Från, en åtminstone godkänd, samhällsmedborgare till en klient. En klient inom socialtjänsten. Jag har sökt försörjningsstöd…

Jag har inte blivit beviljad hjälp än. Nästan tvärt om. Jag hade med mig samtliga kopior av det som stod uppräknat på baksidan av blanketten.

Hyreskontrakt
• Upplåtelseavtal för bostadsrätt
• Skuldebrev villkorsbilaga
• Hyresspecifikation
• Inbetalningskort (hyran)
• Avisering lånebetalning
• F-kassans besked om sjukpenninggrundande inkomst
• Faktura till AEA
• Inkomstdeklarationen
• Intyg från BUP ang. min sons svårigheter
• Samt en ekonomisk uträkning och sammanställning av våra inkomster och utgifter. Vi har minus 13 000 denna månad!
Nu kan man ju tro att det skulle räcka med de här kopiorna. Men inte alls! För att ärendet skulle behandlas överhuvudtaget skulle det kompletteras med ytterligare dokument, intyg och kvitton.
Hemförsäkringens försäkringsbrev
• Medicinskt underlag för min tidigare sjukskrivning.
De flesta jag känner tar inte kopior på allt utan skickar in sina papper till F-kassan, precis som man ska. Vad skulle de göra i detta läge?
Kopia på min kommande ansökan till F-kassan, då jag söker för tillfällig föräldrapenning, eftersom skolan inte kan ge min son barnomsorg under sommaren! Skulle jag mot all förmodan bli beviljad föräldrapenning, kommer jag att bli återbetalningsskyldig till Arbets- & Familjestödsförvaltningen för de dagarna. Vilket innebär att jag kommer att ha mycket svårt att beräkna hur mycket jag egentligen har.
• Jag måste också skaffa ett läkarintyg på att min son verkligen behöver ha den näringsdryck han får utskriven av sin läkare! Vad i hela friden??? Om han får den på recept så är det väl för att han ska ha den?!
• De kräver också kvitton på min sons mediciner. Spec. kvitton samt autogiro spec. Visst, varför förstår jag verkligen inte? Jag tar alltid på avbetalning, vilket innebär att jag betalar 160kr/månaden. Det kan jag skriva ut kvitto på, men för att få specificerade kvitton från apoteket med vilka mediciner sonen tar så måste dessa beställas. Jag har gjort det men det tar ca 3 dagar innan det kommer till apoteket. …
… I dag är det torsdag samt semester tider och allt ska vara inlämnat till min handläggare på måndag! Annars hinner hon inte få fram ett beslut!

Min underbara psykolog som jag har genom habiliteringen var med som stöd för mig under mötet. Hon var imponerad över att jag hade sådan koll på alla de papper och uppgifter som behövs . Men vår gemensamma stora fråga är. Hur fungerar det för dem som inte längre orkar ha koll? Hur går det för dem som inte har det fantastiska stöd som jag har från läkare, psykologer, psykoterapeuter, spec. pedagoger m.fl.?

Min sons läkare, har under hela sin semester ringt oss, fixat intyg, ringt till handläggaren på familjestödsförvaltningen osv. Hon har varit helt fantastisk!

Ja, nu är faktiskt det, jag kunde få tag i under gårdagen, också inlämnat till handläggaren. Jag kämpade till kl 00 00 med att få utskrifter från autogiro, logga in på försäkringsbolag för information samt ta dubbla kopior och utskrifter på allt. Tyvärr kan jag inte finna försäkringsbrevet och det tar tre arbetsdagar innan jag fått en ny kod för att kunna komma åt alla mina uppgifter så att jag kan lämna in dem.

Kan ett beslut verkligen falla i och med att de inte får specificerade kvitton på våra läkemedel? Extra läkarintyg för sonens näringsdrycker vilka är utskrivna av hans barnläkare samt hans dietist? Försäkringsbrevet? Så omänskliga krav att begära sådant som normalt sett kan ta minst en vecka för att ordna och som inte på något sätt är relevant för denna månads försörjningsstöd enligt riksnormen!

Tillbaka till mina tankar om hemlösa, uteliggare eller de av samhället för länge sedan utdömda! Det jag upplevde under mötet var både obehagligt och förnedrande. Det var ingen som var otrevlig, tvärt om. Handläggaren var mycket saklig på alla sätt. Välinstruerad i vad hon skulle säga. Likt en normal paragrafryttare. Då hon hela tiden talade om för mig att detta är sista livlinan och att jag måste försöka få hjälp på annat håll, kände jag att hon inte hade hört något av det vi sagt. Dvs. jag, psykologen och sonens läkare som tidigare ringt henne. Vi har sökt all hjälp vi kan. Ingenting ligger inom någons område. Inte inom LSS, inte inom skolan, inte inom barnomsorgen eller inom sjukvården. Men inte heller inom deras område, familjestödsförvaltningen!

Hur många har det så här? Hur många har liksom jag kämpat emot alla odds för att få hjälp men bara fått en förebrående blick och en helt omöjlig lista på kompletterande uppgifter som ska lämnas in innan det ens är möjligt att få tag i dem? Hur många har svårt för att förklara vad de är ute efter när de ska beställa intyg mm. Det blir lätt fel och tiden går.

Exempelvis sa de på apoteket att de har tystnadsplikt och sekretess ang. vilka läkemedel de lämnar ut till patienter. Jag kan således inte få specificerade kvitton utan att beställa dessa. Inte heller på autogiro spec. finns det några uppgifter om vilka läkemedel jag betalar för. Varför ska min handläggare ha den informationen om min familj? Är det relevant? Jag känner mig väldigt olustig över att lämna ut sådan information! Tänk på dem som inkontinens och får utskrivet skydd eller medicin emot något annat minde offentligt informativt, hemmorojder osv. De struntar kanske hellre i att få kostnad för medicin än lämnar specificerade kvitton på sådana läkemedel.

Om detta nu är sista utvägen, så är väl de som beställer tid här verkligen insatta i att det inte finns något annat? Att lämna ut sig så totalt kan inte vara något någon gör frivilligt!

Jag som, under flera år, hört och sett hur min f.d. sambo såg på dessa klienter. Med vilket förakt de omtalats hemma på kvällarna och under middagar med sambon kollegor. Jag vet hur många av handläggarna och utredarna irriterar sig på dessa patetiska samhällsparasiter som begär deras pengar! Min f.d. blev känd på socialförvaltningen, i vår kommun, som den som sparat in mest pengar genom att ge avslag på ansökan!!!? Vad är det för mål? Jag hatade min sambo då jag hörde vilken syn socialtjänsten har på sina klienter. Tänk om läkare strävade mot samma mål? Då hade man åtminstone fått dö.

Min sambo och dennes kollegor gjorde väldigt godtyckliga beslut i liknande situationer/fall. Hur kan det gå till? Kan lagen tolkas så olika och domarna falla så omotiverat? Jag mår illa vid tanken på hur de nu talar om mig och min familj och jag mår illa vid tanken på alla dem som får avslag trots att detta var sista utvägen på en svår, förnedrande kamp att överleva i vårt trygga samhälle. Vilket skitsnack! Det finns ingen trygghet alls, inte någonstans!

Jag har fått kontakt med redaktionen på tidningen Faktum. Som mamma till ett barn som ligger i den största riskgruppen för att bli en hemlös, missbrukande vuxen, känner jag att jag måste arbeta aktivt redan nu för att förändra hans framtidsutsikter. Förändra samhällets syn på neuropsykiatriska funktionshinder.

Vad grundar jag då denna skrämmande framtid på? Jo, enligt Riksförbundet Attentions yttrande angående Betänkandet Ingripanden mot ungas lagöverträdare (SOU 2004:122) där de påvisar hur stor del av de hemlösa och härbärgeboende som har ADHD. Nedan följer ett utdrag ur yttrandet.

"ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) är benämningen, enligt det internationellt mest använda diagnossystemet DSM - IV, när man från tidiga barndomen brottas med koncentrationssvårigheter, motorisk överaktivitet och impulsivitet. Funktionshindren för ofta med sig socialt utanförskap redan tidigt under skolåren.

I Västra Götaland har nyligen föreningen Dampens Hus genomfört en enkät bland 60 familjer med ADHD. 63 % upplever att BVC inte tagit de misstankar man som föräldrarna haft på allvar om att något inte står rätt till med sitt barn. Av dem som varit i kontakt med BUP angav 72 % att barnets situation inte förändrades och 14 % att det medfört en försämring för barnet. För 40 % av barnen saknades åtgärdsprogram i skolan och 12 % av barnen var helt avstängda från skolan då enkäten genomfördes, 78 % hade inte blivit informerade om vilket stöd man har möjlighet att erhålla då man har ett barn med funktionshinder. 83 % svarade att man inte har någon som samordnar verksamheterna/instanserna som finns inkopplade runt barnet.

Många misslyckas i skolan och finner därefter ingen plats i arbetslivet. Vanligast, bland dem med kvarstående svårigheter, är att man går in i vuxenlivet utan tillräckliga utbildningsmeriter, att man gör korta inhopp i okvalificerade arbeten och till sist resignerar eller blir utan erbjudanden om arbete. Övergripande innebär det att majoriteten av vuxna med ADHD i vårt samhälle står utanför arbetsmarknaden och ofta hamnar i socialbidragsberoende.

Den sociala marginaliseringen blir än mer uttalad när, inte ovanligt, missbruk finns med i bilden. Forskningen om hemlöshetens upprinnelser har knappast ägnat någon uppmärksamhet åt ADHD och närbesläktade funktionshinder. Kunskaperna om de hemlösas missbruksproblem, att flertalet aldrig kommit in i arbetslivet och att de i besvikelse ofta vänder vården ryggen, ger grund för den kvalificerade gissningen att 30 – 40 % av uteliggarna och härbärgeboende har ADHD. Socialsekreterarna, som arbetar med de hemlösa i Stockholm, finner detta sannolikt.

Talrika studier från olika delar av världen visar samstämmigt att ADHD är förenat med en kraftigt förhöjd risk att hamna i missbruk och kriminalitet. Risken gäller främst, eller nästan enbart, de mest utagerande bland barnen och ungdomarna med ADHD."




För oss har det redan börjat åt fel håll. Med allt det jobbb som ligger till grund för att få min son att lyckas på olika nivåer som socialt, skolgång, självkänsla, i att undvika farliga situationer (vilka barn med brist på impulskontroll och hyperaktivitet, nästan kastar sig i flera gånger om dagen)så tar de på krafterna att vara just mamma. När man sedan måste ha ytterligare ett heltidsarbete med alla instanser vilka kräver att man har fullständig koll på minsta lilla kvitto så blir det för mycket.

Skulle vi inte få rätt till ekonomisk hjälp så vet jag inte längre om jag kommer att klara av min familj. När barnen ser hur vi kämpar för vår existens hela tiden så faller de ner i depression och ångest. De gråter ofta och frågar om vi kommer att dö nu när maten tar slut? Eller om sonen dör om vi inte har råd att lösa ut hans mediciner och näring.


Vi bor i trygga, välfärds Sverige eller?

Den på pengar fattiga men på kärlek rika M

tisdag 1 juli 2008

Behåll fotfästet och stå stark med högt buret huvud!

Jag får styrka av mina nära. Främst från mina underbara barn. Senaste tiden, då vi har fått vända på varenda krona och verkligen fått "uppfinna" billiga, näringsrika, kyskåpsrensar-(mindre goda)rätter, så har barnen verkligen fått bekänna färg. Inte heller har vi kunnat göra något som kostar.

En dag skulle vi till BUP, det ligger inte så långt bort, men det tar mig ca 30 minuter att gå. Är man då liten, väldigt liten, så är det jobbigt att traska den biten. Som läget är så hade vi givetvis inga pengar eller något busskort. Jag och sonen traskade dit. Han hade ont i benen och var trött när vi kom fram. Under en sådan promenad hamnar vi båda i någon form av meditativt tillstånd, som gör det svårt att sedan vara närvarande på ett möte. Allt som allt resulterade det i att sonen inte sa något alls, så när jag försökt beskriva dagsstatus och allt vad det innebar, fick vi traska hela vägen hem igen. Men inte ett ljud från min lille son, han kämpade på med ömma fötter och smärta i knät.

I vanliga fall brukar min pappa köra oss till de flesta möten och läkartider, dietister, psykologer eller habilitering, men nu har han opererat ena ögat och kan varken köra bil eller orkar passa barn, om jag ska iväg. Alltså blir det mycket promenerande och släpande fram och tillbaka.

Det fantastiska, med barn, är att de är så generösa och så omtänksamma oavsett vilka förhållanden de lever under. När vardagen är tuff, så är de modigare och mognare på alla sätt. De kivar inte om bagateller, som de kan göra annars. Inte heller ber de om att få något. De äter till och med (nästan) mina mat(?)rätter.

Finns det några som kan vända sorg till glädje, så är det barn.

Under sista tiden har min son sålt massor av Pokémonkort för en krona styck. Han har gått runt och sålt. Han har lastat sin lilla cykel och sålt. Hela tiden samanbiten och fokuserad.

I går morse smög barnen ut för att leka, sa de... Efter en stund kom de tillbaka med ett vackert paket, till mig! Sonen hade sparat alla sina pengar och köpt en underbart vacker bergskristall. Jag vet hur mycket han tyckte om den, då han såg den första gången. Han önskade sig verkligen en sådan. När solen lyser igenom den blir hela rummet reflekterat av solstrålar och regnbågens färger. Tänka att få vakna i detta spektra av toner.

Tack kära skapare för mitt nyanserade liv!

Jag vill att vi alla tänker på dem som inte får sådana gåvor och på dem som inte kan vakna med solens strålar glittrandes i hela rummet. Jag tänker på dem som inte klarade att stå starka inför alla motgångar och i alla förnedrande situationer.

Jag tänker på uteliggarna och jag vill att ni klickar vidare till faktum för att se hur systemet sviker de människor som böjer på nacken och tappar fotfästet.

Den 9:e juli skall jag se hur systemet kommer att möta oss. Jag kan bara hoppas och be om att vi får ett bättre stöd än vad Tage fick i "Fallet Tage" Läs gärna artikeln.

Allt gott till er
från en mycket lycklig och tacksam mamma!

torsdag 26 juni 2008

Nu är det nog!

Vet ni att det finns saker jag inte begriper. Jag förstår att ni blir häpna nu, men det är sant. Jag begriper inte A-kassans regler för avgiften. Som ”före detta” akademiker så tillhör jag givetvis akademikernas erkända a-kassa - AEA. Eftersom situationen är så katastrofal, så har jag med stor vånda ringt och beställt tid hos en socialsekreterare för att söka bistånd. Fy så hemskt det känns.

Jag fick redan i telefonen flera frågor som gjorde mig helt matt. När det sedan visade sig att tiden jag fick var hos en före detta gemensam bekant till mig och min f.d. gav jag nästan upp. Jag visste ju att det skulle bli så eftersom X arbetade med bidrag inom socialtjänsten tidigare, men jag hade hoppats att de bytt personal, men icke. Vi gjorde några fler försök tills det dök upp ett namn jag inte kände igen. Min före detta var, som jag nämnt tidigare, aktiv inom både det ena och det andra för att inte tala om sin politiska karriär. Vi måste flytta till ett annat län om vi ska komma undan alla jävsituationer i allt från socialkontor till tingsrätt. Jag känner mig så trängd och så maktlös, men…

…mat för dagen måste vi ha, så jag får som vanligt hålla huvudet högt. Nu till mina erfarenheter av A-kassan. Jag har valt att använda de sista pengarna till hyran, lånet, barnförsäkringen (upphör den får jag inte försäkra sonen igen) och mat. Det innebär att jag måste söka uppskov för de andra räkningarna bl.a. till CSN och A-kassan. Alltså ringde jag dit. Studielånet var inget problem men på AEA sa de att jag måste få utbetalt a-kassa av dem för att få reducerad avgift. Jag sa att som det är idag så är jag inte berättigad till A-kassa, just eftersom jag inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande förrän det fungerar för min son. De bad att få återkomma med svar då de kollat upp att det verkligen är så som de trodde, alltså att jag inte får reducerat om jag inte har någon som helst inkomst, men att jag får det om jag får ut min a-kassa. Då de återkom visade det sig att det är just så!

Japp, då vet vi det. Att bli utblottad sänker ingen avgift till dem i alla fall. Jag måste ändå tillstå att de var väldigt trevliga och hjälpsamma. Stor skillnad mot F-kassan!

Nu måste jag även ventilera en tanke som har gnagt i mig sedan jag var hos min doktor. Hon är en fantastisk människa och har verkligen lyssnat och försökt finna en lösning på allt, men något hon sa när jag var där sista gången, fick mig att fundera på samhället ser ut eller rättare sagt hur inställningen är till situationer som min familj lever under. Hon sa; - Nu kan vi inte utnyttja försäkringskassan mer (eller längre.) Jag blev faktiskt så paff över ordvalet att jag inte ens kom för mig att säga något. Är det så hon har sett på min sjukskrivning? Är det så försäkringskassan ser det. Att jag utnyttjar dem!?

Jag känner ingen som hittills har orkat byta en enda dag med mig. Skolan klarar inte av sina timmar, fritids klarar inte av sina timmar, vi har istället fått gå ner i tid. Taxin har ofta bett mig ordna uppgifter som barnen ska ha i taxin för att klara sin tid. Jag ansvarar för att allt ska fungera 24 timmar om dygnet. Även då andra har full lön för att ta hand om mitt barn! Jag hindras flera gånger i veckan från att utföra något som helst arbete som skulle ge oss en inkomst. Jag har inte betalt för att släppa allt och leta efter min son som rymt från skolan. Jag har inte betalt för att kasta mig iväg till fritids för att ta hem mitt barn, som de inte kan hantera! Jag har inte heller betalt för att skriva frågelekar till barnen under taxiresorna för att de överhuvudtaget ska köra min son till skolan!

Var är våra rättigheter? Vem ska ge oss mat och betala vår hyra när jag redan arbetar heltid som assistent åt min son men utan lön. Jag känner att jag äntligen börjar ilskna till. Det räcker nu! Jag ska börja protestera. Det måste finnas fler i vår situation, eller sover de redan på bänkarna där ute? Nej, mera troligt är nog att det är de som har neuropsykiatriska funktionshinder, som ligger där. De som samhället gett upp redan som barn. För vem ska hjälpa dem när inte ens föräldrarna orkar längre?

Arg och trött men, tack gode gud, mamma till mina underbara barn!

torsdag 19 juni 2008

Sommarlov

Jag njuter av att slippa ångesten för att min son ska rymma från skolan eller oron för att de när som helst ringer och säger att jag borde komma till skolan snabbt. Varje dag fallerade planeringen. När barnen väl var hemma och jag hade sonen i tryggt förvar från alla konflikter, så kunde jag göra vad som borde göras, det vill säga under sena kvällar och nätter.

Nu är ångesten istället enorm för framtiden och vår ekonomi. Vi kommer inte klara oss nu. Jag ska söka bidrag men mår illa vid tanken. Tänk om vi måste sälja vår lägenhet? Visst vill vi flytta men inte innan vi funnit något som vi kan kalla vårt hem. Vilka regler gäller för oss? Har vi rätt till hjälp?

Om samhället hjälper sina medborgare, varför har vi då så många uteliggare. Är det för att man till sist måste böja ner sitt huvud och be om ursäkt för sin situation och tigga om barmhärtighet, som gör att men hellre väljer att, med lite stolthet kvar, lägga sig på en bänk och sova?

Hade jag inte haft barn så hade jag inte haft den situation jag har, således hade jag kunnat försörja mig genom att gå till ett arbete och mina tankar skulle säkert kretsa runt en karriär som designer eller scenograf eller något inom mina andra konstnärliga utbildningar. Eller inte? Vem vet… När jag började på universitetet som 19 åring, trodde jag att livet skulle bli åtminstone ekonomiskt tryggt, men även intressant i form av ett arbete som jag verkligen ville engagera mig i och som gav utlopp för min personlighet.

I dag, efter nästan 10 års isolering från varaktiga arbetsrelationer och trygg inkomst har fått mig att bli mer ödmjuk men även mycket osäker på mig själv i situationen med andra. Jag måste stålsätta mig för att ha ett normalt förhållande till det mesta. Jag är hela tiden på min vakt. Jag har nerverna utanför kroppen och mina tankar hänger inte med. Jag blir sönderstressad om jag ska ta fler än ett beslut bland människor. Det räcker att båda mina barn frågar något samtidigt och telefonen kanske ringer mitt upp i allt. Jag stänger av. Världen blir tyst och jag låter saker hända. Det tar ett bra tag innan jag kommer i balans så jag kan svara på barnens frågor och telefonen har slutat ringa för länge sedan.

Jag har blivit en virrhjärna! I morse bad min dotter om papper för att snyta sig och jag gav henne en banan! Hon tittade bara på mig och skakade på huvudet. Jag hade lyckats glömma vad hon bad om på väg från vardagsrummet in till köket. Finns det en Virrhjärnespekrum diagnos? Eller har jag fått alzheimer? Så länge som jag varit så här så har den nog utvecklats reellt vid det här laget.

Har varit med sonen på sommarfriidrottsskola den här veckan. Det var i alla fall en trevlig upplevelse. Han var så duktig och han älskade att pröva alla grenarna. Endast två incidenter inträffade. Det ena var att han smet från sin grupp medan jag tittade bort och låtsades att han tillhörde en annan grupp där de, enligt honom, gjorde något mycket roligare. Han och en annan liten pojke lyckades också bli ovänner och smocka till varandra men det gick snart över och de blev jätte fina kompisar.

När tränaren sa tack till alla barnen sista dagen, så sa han att de varit riktigt duktiga och att alla varit justa och inte bråkat. Min son satt och log som en sol hela tiden, sedan viskade han: - Hi hi, han missade att vi slogs.

Jag önskar er alla en fin midsommar
M

måndag 9 juni 2008

En dag kvar innan sommarlovet.

I morgon är det skolavslutning.

Eftersom barnen går på olika skolor, vilka ligger i samma stad men en bra bit ifrån varandra, så blir det en kamp att hinna vara med på bådas. Turligt nog börjar sonens avslutning något innan dotterns. Jag tror jag räknat ut hur vi ska hinna allt. Vi lämnar dottern tidigare på sin skola. Ber taxin hämta oss där. Åker till sonens skola, fikar och går till kyrkan. Efter en stund i kyrkan smiter vi och har förhoppningsvis fått sonens taxichaufför att gå med på att jag får åka med. Då hinner vi inte fika med dotterns klass men vi hinner förhoppningsvis se och höra henne sjunga! Ska snart ringa taxin och fråga om det går att få plats för en vuxen.

Hur gör andra föräldrar? Tar det vartannat år hos vartdera barnet? Eller vart femte år om man har fem barn?

Nu har jag precis fått svar från taxin. Det skulle gå fint att hämta oss båda lovade chauffören! Perfekt. Ibland är fru Fortuna på min sida.

Under sista tiden har jag faktiskt börjat tvivla på att något skulle kunna klaffa över huvud taget. Allt har blivit så svårt när ekonomin försvann. Jag är inte längre sjukskriven, eftersom jag inte är sjuk på rätt sätt. Min ångest kommer ju av alla svåra situationer som finns i min vardag. Att få ihop ett arbete med det behov min son har verkar helt omöjligt.

Nu pratar jag om arbeten ”utanför hemmet” under normal arbetstid. Hemifrån är det inga problem, inte heller om jag kan ta med barnen eller arbeta tider då de sover eller är upptagna av annat. Problemet är att sonen inte fungerar hela dagar i skolan och på fritids. Han rymmer och ställer till det. Jag tror att jag fick rycka ut tre gånger förra veckan, redan på förmiddagen och en gång på eftermiddagen. Sedan är det otaliga möten som denna vecka, BUP, tandläkare, läkare och hembesök av en special pedagog. Mitt i allt är det skolavslutningen och studiedag på fritids. Finns det arbeten som är anpassade till en sådan vardag?

Nu kommer vi till ett kapitel i min vardag som är öppen för kritik och komplikationer. Svartjobb! Jag kan ärligt säga att jag skulle vilja ha en trygg anställning. En som gynnade min pension. En som gav mig värdighet och tillhörighet i arbetslivet, men. . . . . Så fungerar det ju inte. Jag har idag som inkomst ca 3175 kr i vårdbidrag och 2200 kr i barnbidrag. Ingen sjukpenning, inget underhåll ingenting. Detta är stadiet innan allt faller i tusen bitar.

Jag jobbar hemifrån. Jag arbetar med att illustrera och göra presentationsskisser i olika sammanhang. Jag målar tavlor och jag hjälper till att styla lägenheter, då är barnen ofta med. Jag kan jobba hela nätterna och eftermiddagarna. Barnen hjälper till eller skapar sina egna små projekt. Men det går ändå inte ihop. Ett jobb gav inget! Vi missuppfattade tydligen varandra eftersom vi inte talar ett enda gemensamt språk. Men mina bilder tog de i alla fall. Ja, ja man ska inte gråta över spilld mjölk men jag har god lust.

Som tur är gjorde jag ett annat jobb parallellt med det och de, mina fina vänner, betalade mycket mer än jag kunnat ana. Tack! Mina räkningar är betalda ännu en månad. Får jag ingen sjukpenning eller alternativt att sonens vårdbidrag kan omprövas till ett helt dvs. ca 6000 kr/månaden så var det här faktiskt sista månaden vi kunde betala.

Tro nu inte att jag inte har koll på min ekonomi, för det är faktiskt det jag har mest koll på i min vardag men det hjälper inte. Hyran är vad den är, bostadslån, studielån, a-kassa, försäkringar, mediciner, bredband, telefon (ska säga upp det fasta abonnemanget), mobil (livsnödvändig med tanke på att jag alltid måste nås) Tv-licens (bläääää, känns helt onödig, men jag vill att barnen ska se på TV ibland, så det blir frid och fröjd), fritidskostnad, matkostnad på kortidsvistelse samt hos stödfamilj och mat. Inte mycket att spara in på. Ändå bor vi ganska trångt. Jag sover i vardagsrummet, där jag även har både ”ateljé och kontor”. Det är onekligen svårt att flytta till något mindre eller billigare boende.

Jag ska söka socialbidrag, men det tar emot. Jag mår illa vid tanken och jag känner mig fruktansvärt utlämnad. Hade jag kunnat jobba mer och tjänat bättre så hade jag så mycket hellre gjort det. Som räddaren i nöden ringde precis psykologen från BUP. Vi talade om problemet och hon sa att: - Som förälder, är det din skyldighet att söka hjälp så barnen har mat och tak över huvudet! Tack för de orden. Det gav mig kraft att både söka och att hålla huvudet högt under tiden.

Vardagen i övrigt är i gungning. Det finns och kommer att finnas vuxna som lider av en grav O- intelligens och brist på all pedagogik i världen. Jag talar om vissa föräldrar på vår gård. Speciellt den sedvanliga pappan som återigen har kränkt min son. Episoden gick till så här; En pojke svängde sitt styre så mycket att det fastnade. Min son skulle hjälpa till och råkade då vrida styret åt fel håll vilket resulterade i att en metalldel som håller vajern till handbromsen gick av. Barnen kom till mig och jag försökte fixa det men det gick inte. Jag sa till pojken att han får be sin pappa titta på det och sedan säga vad det kostar så kan jag antingen köpa delen eller betala den till dem. Jag gick in igen.

Efter en stund kommer sonen in gråtandes och gömmer sig på rummet. Han är helt knäckt. När jag frågar vad som hänt svarar han att jag ska titta ut så förstår jag. Jag ser pappan stå med sin sons cykel så jag går ut. Jag frågar om jag ska handla någon detalj eller om han vill ha pengar. Han tittar ner på cykeln hela tiden och mumlar till svar. Inte en enda gång tittar han på mig! Bara tar cykeln och går. Jag förstår ingenting. Speciellt med tanke på att deras dotter fick min dotters nästan nya cykel. Den var dyr och knappt använd. Den här lilla stålbiten kan knappt kosta mer än en 50 lapp.

Sonen är förtvivlad i flera dagar. Till sist får jag höra av en annan mamma. Hennes son hade kommit in då incidenten med cykeln hände, han var rädd och chockad av vad pappan skrikit till min son. Han hade svurit åt honom med alla möjliga ord, han hade skrikit åt sin son och frågar hur f.n han kunde låna ut saker till min son som bara förstör allt. Han hade fortsatt i samma takt med att ösa svordomar och förolämpningar över min son inför alla barnen på gården.
Nu förstår jag varför han aldrig tittade upp och mötte min blick. Han skämdes. Jag hatar sällan men mitt hjärta är svart när jag tänker på honom. Vänta bara tills lejoninnan får tag i honom. Ska jag behandla hans son likadant varje gång han smyger runt och skapar intriger mellan de andra barnen? Ja, jag börjar lära mig hur barn ska tas!

Tyvärr har det hänt så mycket mer sista tiden men jag orkar varken ta upp det eller ens tro att någon skulle orka läsa det så jag avslutar med att säga att: Jag har världens mest fantastiska vänner, barn och föräldrar. Ni tillsammans är ljuset i mitt liv. Tack!

tisdag 13 maj 2008

STRÅLANDE SOL OCH GÖTEBORGS VARVET!

Så härligt det ska bli

söndag 11 maj 2008

ADHD är så bra!


I boken ”Så lyfter du fram styrkorna hos barn med ADHD…” finns det övningar man kan göra med sitt barn. En sorts tanketräning för att lära sig tänka positivt runt begreppet och diagnosen ADHD. Detta givetvis utifrån att barnen ser sin ADHD som en negativ egenskap eller ett hinder (eller att föräldrarna gör det). En av övningarna är att man ska visa hur det känns i hjärtat när olika saker händer och för att ”få in ”frågan – Hur känns det när någon säger att du har ADHD? – eller hur känns det att ha ADHD? Osv. Är det ett negativt svar eller en svår känsla, ska man visa med handen hur det känns i hjärtat. Att handen är hårt knuten är samma som att hjärtat är slutet. Är det ett positivt svar så visar man att handen är öppen som en skål. Sonen tittade på mig som om jag var helt knäpp! – Fy så jobbigt, det där orkar jag verkligen inte komma ihåg! Jag gör tummen upp eller tummen ner om du vill leka det där med mig, sa sonen. Jaha tänkte jag, det är väl lika bra som något annat. Vad ska jag fråga nu då, tänkte jag sedan, jag vill ju inte att han ska förstå att jag är ute efter hur det känns att ha ADHD och lite till. Problemet löste sig lätt. Sonen började fråga mig istället. – Mamma, hur känns det när du får en puss av mig? Jag log och gjorde tummen upp. Han fortsatte fråga och jag svarade. Sedan var det min tur. På första frågorna blev det tummen upp, men när jag sedan förde över ämnet till kompisar, och hur det kändes att leka med dem, blev det tummen snett ner och lite snett upp. På frågor om hur han upplevde situationer tillsammans med sina vänner, vilket jag helhjärtat trodde var tummen upp i taket, var inte alls det. Han visade tydligt mellan vilka grader av upp och ner, känslorna rörde sig inom. Vi hade ett fantastiskt samtal om hur han egentligen känner i olika situationer och sammanhang. Jag blev förvånad över hur medveten han var över de situationer som bara ”händer” och hur realistiskt han såg på den vänskap han har med vissa barn. Stor självinsikt. Till sist kom då frågan. – Hur är det att ha ADHD? Tummen upp i taket och ett stort leende. – Det är såååå braaa