En händelserik dag eller suck

Dottern hade som vanligt ont i halsen. Verkar ha suttit i under nästan hela hösten. Jag upplevde henne inte som speciellt sjuk men eftersom det var gymnastik på morgonen lät jag henne vara hemma. Min mor som haft en syster med återkommande halsinfektioner blev däremot orolig. Nu var det dags att ta en odling på dottern. Min moster dog faktiskt, eftersom hon fick hjärtproblem efter obehandlade infektioner.

Vi gick till doktorn. Hade turen att få ”min” doktor. Jag vet att hon är noggrann och tar patienterna på allvar. Medan vi är där ringer en av sonens lärare. Sonen beter sig helt obstinat. Han har slagit andra barn. Han växlar mellan att vara arg, ledsen eller irriterad. Han har isolerats med en lärare under dagen. (suck) Taxiresorna fungerar inte tillsammans med andra barn. (suck, suck) De ska tala med skolans rektor och se om hon kan få kommunen att låta sonen åka taxi ensam. Det är inte lätt att samla ihop flera neuropsykiatriskt funktionshindrade barn och stoppa in dem i en taxi! Men vad händer om kommunen inte har pengar till taxi? Vad händer med mitt jobb som börjar nästa vecka? (massor av suckar)

Hos familjerätten, i förrgår, kritiserade min fd mig, som vanligt, över att jag inte arbetade. Jag kände en ljuv känsla över att jag snart skulle komma ut i arbete igen. Jag ville inte ens säga det, eftersom allting är så skört och så beroende av sonens dagsform. Om jag berättar innan det är verklighet blir förnedringen bara ännu större under nästa samtal. Det är ju trots allt bara arbetsprövning.

Dottern tog sina prover och det visade att hon var kärnfrisk! Skönt, nu blir mormor lugn. Vi åkte hem igen och dottern lämnades hos mor och far så att jag skulle få tid att pejla sonens humör innan jag släpper ihop dem. Jag hann bara hem så ringde fritids och berättade att sonen fallit i gymnastiksalen. Han blöder och gråter. Egentligen så hämtar hans assistent honom på torsdagar men i dag fick även jag rusa dit. Något som absolut inte får hända är att sonen slår i sina tänder. Han har inte utvecklat emalj och eventuellt har han inte heller utvecklat rötter nog på de nya tänderna. De är väldigt lösa redan utan att han stött till dem eller ätit något hårt.

Givetvis hade sonen dunkat i munnen. Tänder och läppar! Jag har ännu inte fått kontrollera hans tänder men läpparna är spruckna. Som vanligt får jag göra allt sådant när han somnat.

Nej, nu ska jag mysa med mina ljuva barn sedan ska jag sova, sova och sova. Jag är så trött efter denna hemska vecka…

Is, allt känns som is

Jag är helt stel av skräck för de beslut socialnämnden kan ta angående umgänge. Allt kommer att spåra ur om barnen tvingas vara där, enligt lagen. Hur kan de strunta i alla de utredningar som gjorts på min son? Om jag nu kämpar för att vardagen skall fungera. Om jag lägger hela min kraft på att barnen ska klara av sin skola, sina läxor, socialt samspel, aktiviteter, få i sig näring och ha varma kläder. Men även att de ska må bra, vara lyckliga, känna sig älskade och utvecklas till självständiga människor… Hur kan då lagen säga att någon annan har rätt till dem. Någon som inte försökt stötta oss under de senaste åren, någon som varit så arg och irriterad och tyckt att grymma straffmetoder är en acceptabel konsekvens av ett litet barns utbrott.

Jag är så rädd och så full av ångest att jag har svårt att andas. Kommer på mig själv med att hålla andan emellanåt medan jag andra stunder hyperventilerar. Kära Gud. Nu behöver jag all styrka jag kan få. Jag tror inte jag kommer att klara den här tiden? Jag vet att andra kommer att säga: - självklart klarar du det! Men ser jag inte en ljus framtid utan jag istället måste slåss mot väderkvarnar och krymper till en liten oansenlig bisak i det stora regelverket, så finns det ju inget att säga…

KASAM…

Jag ser inte sammanhanget. Jag känner inte mitt värde och allt jag säger framstår som oviktigt och som min uppfattning tagen direkt ur luften och utan grund. Nej, nu har jag stått upp för mina barn i de mest bisarra, förnedrande och skrämmande situationer men nu är jag maktlös mot en lag som är ”till för barnens bästa”.

Jag vill skrika högt! Men vad hjälper det?

Ledsen M

- Mamma, MAMMA! Hämta mig nu!

- Jag vill hem. KOM NU MAMMA!

Detta skrek min son i luren då han lyckats få tag i en telefon i skolan. Något var fel. Jag svarade att jag kommer med en gång, jag ville bara prata med fröken först. Det var en vikarie som förklarade att min son blivit orolig och ledsen för att de bröt en rutin. Han avbröt sin förklaring och sa att han trodde min son precis sprang iväg. Vi lade snabbt på luren. Min oro för sonen och vad som egentligen hänt och vad som nu skulle hända var som vanligt helt kvävande. Det är alltid som att dyka ner i iskallt vatten. Allt avstannar och jag minns inte att jag andas förrän jag har honom hos mig igen.

Efter en stund ringer den ordinarie fröken. – Vi hittar honom inte! Han har inga skor och ingen jacka. Det är iskallt och spöregn, sonen går på en skola en bra bit hemifrån och trafiken är livsfarlig. Hittar han ens hem?

Fröken ska ta bilen och leta genom ett område. Jag larmar mina föräldrar och springer sedan ut för att leta. Vi har mobilkontakt allihop. Det känns som om mitt hjärta ska sprängas eller stanna.

Jag finner min son på en gata nära hans mormor och morfar. Han skakar av köld och av gråt. – Mamma, jag letade efter dig, säger han och faller mot mig. Jag andas igen, bär in honom till mina föräldrar och lägger honom i ett varmt bad. Han hade inte hittat hem. Han hade varit tvungen att springa till centrum för att därifrån kunna lokalisera sig. Han berättade att flera bilar hade stannat för att stoppa honom. Denna lilla kille utan skor och ytterkläder, genomvåt, iskall och förtvivlad bland alla bilar. Tack min gud för din försyn...

Hela helgen får vi bo hos mina föräldrar. Min son vägrar gå utanför dörren, inte ens för att gå hem. Min dotter bor gärna här. Hon blir ompysslad och får mycket uppmärksamhet. Hon delar upp dagarna i tre delar så hon hinner leka ett par timmar var med alla kompisar. Sonen säger nästan ingenting, bara att han var ensam i omklädningsrummet med vikarien och att han var dum. I övrigt är han nedstämd, arg och vill bara vara runt mig, nästan på mig.

Jag vet inte vad som hände och jag tror inte någon med vilje är elak mot min son. Men jag blir rädd när jag känner hur bräckligt livet är, hur någon kan, antagligen av misstag, få min son så förtvivlad att han riskerar sitt liv bland trafik och i kyla. Hur kan jag skydda honom från det? Jag känner mig maktlös…

Frågan har blivit mycket aktuell sista veckorna.

Jag är kallad till Familjerätten eftersom min tidigare sambo ”önskar” umgänge. Åtminstone var annan helg. Jag blir kall då jag tänker på det. Det fungerade inte alls då vi bodde tillsammans. Nu har det även gått ett och ett halvt år sedan vi flyttade. Barnen och jag har ett fungerande schema, tydlig struktur och ett säkert, bostadsanpassat hem. Här kan jag skydda både min son och min dotter. Fönstren är låsta, dörrarna är låsta. Till och med min dotters dörr har kodlås, så hon kan dra sig undan då sonen blir för intensiv eller rasande. Lådorna har lås, skåpen har lås. Inga vassa föremål är framme och de mest utsatta rutorna är av plexiglas. Här kan vi alla tre koppla av och fokusera på att vara och umgås utan att jag behöver kontrollera allt hela tiden. Detta är en frihet inom de ramar hans handikapp kräver.

Till saken hör även att Min före detta var mycket otålig mot min son, ofta anklagande, aggressiv och hotfull. Som jag skrivit tidigare fick jag skydda honom flera gånger då min sambo skrek vad som skulle hända sonen. Kastas in i en iskall dusch, kastas ut i snön osv. Klart att det var bra vissa dagar annars hade jag rymt med barnen. Men då vi bodde tillsammans hade jag kontroll över situationen, det kommer jag inte att ha nu. Ibland var min son så ledsen att han ville ta livet av sig. Jag fick bära ut honom på gräsmattan för att det inte skulle vara möjligt för honom att slå huvudet i något eller försöka skära sig på något. Han kunde ta legobitar eller stenar för att slå sig själv i huvudet tills han blödde. Jag höll honom i timmar.

Jag är säker på att han skulle lyckats lemlästa sig själv fullständigt, om jag inte varit som en barriär mot allt. Jag fick nonchalera grannars oförstående blickar utanför vårt hem. Jag fick värja oss mot irriterade föräldrar i skolan då jag satt och lugnade min son. Jag fick lyssna på en mobb av föräldrar som ringde på kvällarna för att tala om att de ville att jag skulle flytta sonen till en annan förskola. Jag fick vara med på alla aktiviteter för att snabbt komma till undsättning om det gick fel.

Det var värt allt! För nu har vi kommit så långt. Hans självdestruktiva beteende är nästan borta. Han följer sitt schema så gott det går. Han har blivit en trygg och glad pojke, men det är skört. Det krävs att man är väl förberedd, att det inte sker några oförutsedda förändringar eller att kraven inte blir för stora. Min dotter är glad. Hon har sina rutiner, sitt liv med alla vänner och sitt skapande i fred på sitt rum.

Sonen har kortidshem en helg i månaden, då har jag och dottern mamma/dotter helg. Mina föräldrar är stödfamilj en helg i månaden, då kan dottern och hennes kompisar rumstera fritt hemma. En helg försöker vi åka bort eller göra något mysigt tillsammans. Vår vardag är så styrd av schema och planering att vi behöver de två helger vi har fria för att hinna njuta av varandra och samla kraft inför veckorna.

Kan verkligen en människa kräva umgängesrätt, när det inte funnits något engagemang i den svåra vardagen? Inte har barnen fått en krona i underhåll. Relationen till sonen har inte fungerat, tvärt om. Den var förödande och destruktiv många gånger. Vet min före dettas nya sambo om vad som kommer att krävas av dem? Vill hon verkligen att hon och hennes lille son skall vara tvungna att anpassa sitt hem och sin planering helt efter mina barns behov? Eller har de inte fått veta hela sanningen?

Jag skall åka till familjerätten för att lyssna. Jag vill höra på vilka grunder och enligt vilken paragraf umgänget önskas. Är umgänget till för barnens bästa eller är det till för oss vuxna?

Om de hävdar att det är till för barnens bästa, så undrar jag hur många barn som far illa med lagens hjälp.


Orolig M

Osynliga saker.

En natt var mina barn rädda, mörkrädda. Min dotter var rädd för ett monster som hon faktiskt själv hittat på men, som nu i mörkret, var skrämmande påtagligt. Min son var rädd för något odefinierbart, han visste inte själv för vad. Själv hade jag ångest, troligen av trötthet samt oro för beslut som kommer att tas angående vår ekonomi och oro för min arbetssituation, barnen och framtiden. Ingen av oss kunde påverka rädslan eller riktigt begripa den.

Tidigare hade barnen hört på TV, att man kan vara brottsling utan att ens veta om det. Någon har helt enkelt kapat datorn och gör div. olagligheter genom din dator och genom ditt hem. Detta var något som berörde dem djupt. Är man bara åtta år så är sanning och ärlighet fortfarande något primärt och livsviktigt. Barnen oroade sig för att jag, deras mamma, kanske skulle kunna vara en brottsling. Vad händer då? Vad skulle du säga mamma? Om de bara kom hit och ville ta dig?

Nu är det ju så, då man är förälder, att man faktiskt inte kan säga: - Bra fråga, jag återkommer med svaret. Eller: - Jag vet inte? Barn blir oroliga och kräver att de lugnas med ett begripligt svar NU, även om det är en lögn.

Jag svarade som så många gånger att vi tillsammans ska ta reda på vad som händer. Och om det kan hända, då vi har en brandvägg samt att jag nekar nästan all åtkomst. Eftersom barnen är väl bevandrade inom Internet och litar fullt på min kunskap inom området, blev de lugnade.

Om detta är en påtaglig, konkret rädsla vet jag inte med säkerhet. Själva rädslan är ju givetvis konkret men det vi är rädda för är ju inte ens synbart för oss. Hur förklarar man den sortens osynliga terrorister? Hur förklarar man; HIV? Spöken? Ir? Blue tooth? GUD?

Jag kan känna att min ångest ökar i proportion till det jag inte har kontroll över eller förstår. Jag tror att tillit till sig själv och sin omgivning är grunden för att må bra. Men om man ser världen ur ett globalt och historiskt perspektiv, vad händer då? Är det konstigt att allt fler har ångest, får fler neuropsykiatriska diagnoser? Har vi kontroll över vår tillvaro? Är våra pengar säkra i den fonden? Kommer mitt hem behålla sitt värde? Är min brandvägg säker nog? Har mitt konto tömts eftersom jag inte skyddade koden sist jag tog ut pengar? Är min identitet stulen? .Det är många, många fler obegripliga situationer som kan hända oss i dag än det var för 100 år sedan. Enkelhet, funktion och förståelse är begrepp som suddats ut.

I slutet av 1800-talet kom telefonen. Sensation, men för många säkert skrämmande och obegripligt.

TV uppfanns 1920. Ännu en förändring som ifrågasatte begreppen närhet och påtaglighet.

Datorerna introducerades i mitt liv genom serierna ”Star Treck” och ”Månbas Alfa”. Det var en skrämmande framtidsvision om hur datorer fick eget liv och tog över mänskligheten. Är inte det en sanning i dag? Trots att människan ligger bakom talar vi om virus, trojaner och maskar vilka äter upp vårt arbete eller stjäl våra filer.

Vi ser inte Gud, så vi ifrågasätter om Gud finns? Vi ser inte heller strålningen från vår TV men vi vet att den finns eftersom forskare kan förklara en för oss, till och med mäta den. Den blir synlig och begriplig.

Vi ser inte andar. Finns de bland oss? Inte heller ser vi Blue tooth men vi ser effekten av det.

Kan positiva tankar i kombination med sockerpiller läka kroppen? Vet inte? Men jag ser att UV-ljus färgar min hud.

Det finns så många skäl till mardrömmar och oro men så få begripliga förklaringar. Jag tänker på KASAM - Känsla Av SAMmanhang

"Begreppet KASAM omfattar tre delkomponenter. En grundläggande upplevelse av att det som sker i och utanför individen är förutsägbara, begripliga och strukturerade (begriplighet) och att de resurser dessa skeenden kräver finns tillgängliga (hanterbarhet) samt att livets utmaningar är värda att investera sitt engagemang i (meningsfullhet)." Se länk.



Jag hoppas och önskar att jag som förälder kan ge mina barn ett liv där de utvecklas utifrån dessa tre fundament.

Framtiden åt barnen!

Vilka hemska dagar!

Några gånger om året men främst runt nov – dec får jag migrän utom all kontroll. Denna gång varade det i endast 7 dagar men jag är inte säker på att det upphört ännu. Senaste veckan har det pulserat, dunkat och skurit i mitt bakhuvud. Synen har varit dimmig och ibland så dålig att jag inte kunnat urskilja något. Det konstiga med denna periodiska huvudvärk är att det kan vara lite bättre på kvällen men sedan under natten/morgonen starta med fyrverkerier av smärta. Det kommer som kramper i huvudet och jag kan bara följa smärtan in i mig själv. Outhärdligt. En annan konstig sak är att det låter som när man går på is, inuti mitt huvud. Kras, kras låter det. Och näsan rinner hela tiden. Helt tokigt!

Som ensamstående var det omöjligt att klara dagarna. Vi fick flytta hem till mina föräldrar. Jag levde på treo comp. Tog jag två stycken, så försvann den värsta krampen och jag kunde sova. Tack och lov! Mina föräldrar gjorde allt med barnen, julmarknad, god mat, lekte och pratade med dem. Hur skulle denna tid fungerat utan mina föräldrar?

Frågan är verkligen aktuell. Mina föräldrar är gamla, de har båda haft stroke och varit mycket dåliga. Vad händer nästa år när jag blir så dålig? Hade jag nu inte haft ett funktionshindrat barn, vilket kräver tillsyn 24 timmar/dygnet, så hade de säkert klarat sig själva redan nu men så är det ju inte. Vem går in då? Är det under LSS? Lagen om stöd och service… eller kan man kontakta försäkringskassan för att få hemtjänst i några dagar? Finns det fortfarande sådant? Om de gamla får duscha en gång i veckan eller varannan vecka så finns det knappast tid för att ta hand om mig.

Kommunen? Socialtjänsten? Sjukvården?

Jag är ju inte den enda ensamstående med ett krävande barn. Det finns de som har både bebisar, funktionshindrade barn eller bara barn som behöver tillsyn om den ensamstående blir sjuk. Hur fungerar det? Har alla andra vänner eller släkt som kan rycka in? Jag tror inte det. Det är mer ett utopiskt samhälle där hela byn uppfostrar ett barn.

Jag har underbara vänner och jag vet att flera med glädje skulle bo hos oss och hjälpa till men jag skulle känna att jag gick över gränsen för vad man kräver av vänner. Hur skulle jag finansiera deras arbetsfrånvaro? Visst kan jag flytta över föräldrapenningen men hur mycket är det? Inte mycket alls. Täcker knappast ett par dagars löneavdrag.

I situationer som detta funderar jag på de invandrarkvinnor, vilka inte har någon familj här. Ännu inte hunnit skaffa sig vänner eller ens bekanta. Vem hjälper dem? Hur utsatta är vi egentligen som individer i vårt kollektiv?

Jag måste ändå tillstå att vi har det bra, jag och mina barn. Som det är nu har jag sjukpenning. Vi är långt ifrån stor konsumenter, knappast medelkonsumenter heller. Barnen har aldrig tjatat om godis i affären eftersom de aldrig fått lördagsgodis eller annat. De verkar inte sakna det heller. Sonen ärver nästan alla sina kläder och är det dyrare plagg har de fått dem i present av familjen. Det går ingen nöd på oss vi har ju varandra.

December 2007