Is, allt känns som is

Jag är helt stel av skräck för de beslut socialnämnden kan ta angående umgänge. Allt kommer att spåra ur om barnen tvingas vara där, enligt lagen. Hur kan de strunta i alla de utredningar som gjorts på min son? Om jag nu kämpar för att vardagen skall fungera. Om jag lägger hela min kraft på att barnen ska klara av sin skola, sina läxor, socialt samspel, aktiviteter, få i sig näring och ha varma kläder. Men även att de ska må bra, vara lyckliga, känna sig älskade och utvecklas till självständiga människor… Hur kan då lagen säga att någon annan har rätt till dem. Någon som inte försökt stötta oss under de senaste åren, någon som varit så arg och irriterad och tyckt att grymma straffmetoder är en acceptabel konsekvens av ett litet barns utbrott.

Jag är så rädd och så full av ångest att jag har svårt att andas. Kommer på mig själv med att hålla andan emellanåt medan jag andra stunder hyperventilerar. Kära Gud. Nu behöver jag all styrka jag kan få. Jag tror inte jag kommer att klara den här tiden? Jag vet att andra kommer att säga: - självklart klarar du det! Men ser jag inte en ljus framtid utan jag istället måste slåss mot väderkvarnar och krymper till en liten oansenlig bisak i det stora regelverket, så finns det ju inget att säga…

KASAM…

Jag ser inte sammanhanget. Jag känner inte mitt värde och allt jag säger framstår som oviktigt och som min uppfattning tagen direkt ur luften och utan grund. Nej, nu har jag stått upp för mina barn i de mest bisarra, förnedrande och skrämmande situationer men nu är jag maktlös mot en lag som är ”till för barnens bästa”.

Jag vill skrika högt! Men vad hjälper det?

Ledsen M