- Mamma, MAMMA! Hämta mig nu!

- Jag vill hem. KOM NU MAMMA!

Detta skrek min son i luren då han lyckats få tag i en telefon i skolan. Något var fel. Jag svarade att jag kommer med en gång, jag ville bara prata med fröken först. Det var en vikarie som förklarade att min son blivit orolig och ledsen för att de bröt en rutin. Han avbröt sin förklaring och sa att han trodde min son precis sprang iväg. Vi lade snabbt på luren. Min oro för sonen och vad som egentligen hänt och vad som nu skulle hända var som vanligt helt kvävande. Det är alltid som att dyka ner i iskallt vatten. Allt avstannar och jag minns inte att jag andas förrän jag har honom hos mig igen.

Efter en stund ringer den ordinarie fröken. – Vi hittar honom inte! Han har inga skor och ingen jacka. Det är iskallt och spöregn, sonen går på en skola en bra bit hemifrån och trafiken är livsfarlig. Hittar han ens hem?

Fröken ska ta bilen och leta genom ett område. Jag larmar mina föräldrar och springer sedan ut för att leta. Vi har mobilkontakt allihop. Det känns som om mitt hjärta ska sprängas eller stanna.

Jag finner min son på en gata nära hans mormor och morfar. Han skakar av köld och av gråt. – Mamma, jag letade efter dig, säger han och faller mot mig. Jag andas igen, bär in honom till mina föräldrar och lägger honom i ett varmt bad. Han hade inte hittat hem. Han hade varit tvungen att springa till centrum för att därifrån kunna lokalisera sig. Han berättade att flera bilar hade stannat för att stoppa honom. Denna lilla kille utan skor och ytterkläder, genomvåt, iskall och förtvivlad bland alla bilar. Tack min gud för din försyn...

Hela helgen får vi bo hos mina föräldrar. Min son vägrar gå utanför dörren, inte ens för att gå hem. Min dotter bor gärna här. Hon blir ompysslad och får mycket uppmärksamhet. Hon delar upp dagarna i tre delar så hon hinner leka ett par timmar var med alla kompisar. Sonen säger nästan ingenting, bara att han var ensam i omklädningsrummet med vikarien och att han var dum. I övrigt är han nedstämd, arg och vill bara vara runt mig, nästan på mig.

Jag vet inte vad som hände och jag tror inte någon med vilje är elak mot min son. Men jag blir rädd när jag känner hur bräckligt livet är, hur någon kan, antagligen av misstag, få min son så förtvivlad att han riskerar sitt liv bland trafik och i kyla. Hur kan jag skydda honom från det? Jag känner mig maktlös…

Frågan har blivit mycket aktuell sista veckorna.

Jag är kallad till Familjerätten eftersom min tidigare sambo ”önskar” umgänge. Åtminstone var annan helg. Jag blir kall då jag tänker på det. Det fungerade inte alls då vi bodde tillsammans. Nu har det även gått ett och ett halvt år sedan vi flyttade. Barnen och jag har ett fungerande schema, tydlig struktur och ett säkert, bostadsanpassat hem. Här kan jag skydda både min son och min dotter. Fönstren är låsta, dörrarna är låsta. Till och med min dotters dörr har kodlås, så hon kan dra sig undan då sonen blir för intensiv eller rasande. Lådorna har lås, skåpen har lås. Inga vassa föremål är framme och de mest utsatta rutorna är av plexiglas. Här kan vi alla tre koppla av och fokusera på att vara och umgås utan att jag behöver kontrollera allt hela tiden. Detta är en frihet inom de ramar hans handikapp kräver.

Till saken hör även att Min före detta var mycket otålig mot min son, ofta anklagande, aggressiv och hotfull. Som jag skrivit tidigare fick jag skydda honom flera gånger då min sambo skrek vad som skulle hända sonen. Kastas in i en iskall dusch, kastas ut i snön osv. Klart att det var bra vissa dagar annars hade jag rymt med barnen. Men då vi bodde tillsammans hade jag kontroll över situationen, det kommer jag inte att ha nu. Ibland var min son så ledsen att han ville ta livet av sig. Jag fick bära ut honom på gräsmattan för att det inte skulle vara möjligt för honom att slå huvudet i något eller försöka skära sig på något. Han kunde ta legobitar eller stenar för att slå sig själv i huvudet tills han blödde. Jag höll honom i timmar.

Jag är säker på att han skulle lyckats lemlästa sig själv fullständigt, om jag inte varit som en barriär mot allt. Jag fick nonchalera grannars oförstående blickar utanför vårt hem. Jag fick värja oss mot irriterade föräldrar i skolan då jag satt och lugnade min son. Jag fick lyssna på en mobb av föräldrar som ringde på kvällarna för att tala om att de ville att jag skulle flytta sonen till en annan förskola. Jag fick vara med på alla aktiviteter för att snabbt komma till undsättning om det gick fel.

Det var värt allt! För nu har vi kommit så långt. Hans självdestruktiva beteende är nästan borta. Han följer sitt schema så gott det går. Han har blivit en trygg och glad pojke, men det är skört. Det krävs att man är väl förberedd, att det inte sker några oförutsedda förändringar eller att kraven inte blir för stora. Min dotter är glad. Hon har sina rutiner, sitt liv med alla vänner och sitt skapande i fred på sitt rum.

Sonen har kortidshem en helg i månaden, då har jag och dottern mamma/dotter helg. Mina föräldrar är stödfamilj en helg i månaden, då kan dottern och hennes kompisar rumstera fritt hemma. En helg försöker vi åka bort eller göra något mysigt tillsammans. Vår vardag är så styrd av schema och planering att vi behöver de två helger vi har fria för att hinna njuta av varandra och samla kraft inför veckorna.

Kan verkligen en människa kräva umgängesrätt, när det inte funnits något engagemang i den svåra vardagen? Inte har barnen fått en krona i underhåll. Relationen till sonen har inte fungerat, tvärt om. Den var förödande och destruktiv många gånger. Vet min före dettas nya sambo om vad som kommer att krävas av dem? Vill hon verkligen att hon och hennes lille son skall vara tvungna att anpassa sitt hem och sin planering helt efter mina barns behov? Eller har de inte fått veta hela sanningen?

Jag skall åka till familjerätten för att lyssna. Jag vill höra på vilka grunder och enligt vilken paragraf umgänget önskas. Är umgänget till för barnens bästa eller är det till för oss vuxna?

Om de hävdar att det är till för barnens bästa, så undrar jag hur många barn som far illa med lagens hjälp.


Orolig M