Några gånger om året men främst runt nov – dec får jag migrän utom all kontroll. Denna gång varade det i endast 7 dagar men jag är inte säker på att det upphört ännu. Senaste veckan har det pulserat, dunkat och skurit i mitt bakhuvud. Synen har varit dimmig och ibland så dålig att jag inte kunnat urskilja något. Det konstiga med denna periodiska huvudvärk är att det kan vara lite bättre på kvällen men sedan under natten/morgonen starta med fyrverkerier av smärta. Det kommer som kramper i huvudet och jag kan bara följa smärtan in i mig själv. Outhärdligt. En annan konstig sak är att det låter som när man går på is, inuti mitt huvud. Kras, kras låter det. Och näsan rinner hela tiden. Helt tokigt!
Som ensamstående var det omöjligt att klara dagarna. Vi fick flytta hem till mina föräldrar. Jag levde på treo comp. Tog jag två stycken, så försvann den värsta krampen och jag kunde sova. Tack och lov! Mina föräldrar gjorde allt med barnen, julmarknad, god mat, lekte och pratade med dem. Hur skulle denna tid fungerat utan mina föräldrar?
Frågan är verkligen aktuell. Mina föräldrar är gamla, de har båda haft stroke och varit mycket dåliga. Vad händer nästa år när jag blir så dålig? Hade jag nu inte haft ett funktionshindrat barn, vilket kräver tillsyn 24 timmar/dygnet, så hade de säkert klarat sig själva redan nu men så är det ju inte. Vem går in då? Är det under LSS? Lagen om stöd och service… eller kan man kontakta försäkringskassan för att få hemtjänst i några dagar? Finns det fortfarande sådant? Om de gamla får duscha en gång i veckan eller varannan vecka så finns det knappast tid för att ta hand om mig.
Kommunen? Socialtjänsten? Sjukvården?
Jag är ju inte den enda ensamstående med ett krävande barn. Det finns de som har både bebisar, funktionshindrade barn eller bara barn som behöver tillsyn om den ensamstående blir sjuk. Hur fungerar det? Har alla andra vänner eller släkt som kan rycka in? Jag tror inte det. Det är mer ett utopiskt samhälle där hela byn uppfostrar ett barn.
Jag har underbara vänner och jag vet att flera med glädje skulle bo hos oss och hjälpa till men jag skulle känna att jag gick över gränsen för vad man kräver av vänner. Hur skulle jag finansiera deras arbetsfrånvaro? Visst kan jag flytta över föräldrapenningen men hur mycket är det? Inte mycket alls. Täcker knappast ett par dagars löneavdrag.
I situationer som detta funderar jag på de invandrarkvinnor, vilka inte har någon familj här. Ännu inte hunnit skaffa sig vänner eller ens bekanta. Vem hjälper dem? Hur utsatta är vi egentligen som individer i vårt kollektiv?
Jag måste ändå tillstå att vi har det bra, jag och mina barn. Som det är nu har jag sjukpenning. Vi är långt ifrån stor konsumenter, knappast medelkonsumenter heller. Barnen har aldrig tjatat om godis i affären eftersom de aldrig fått lördagsgodis eller annat. De verkar inte sakna det heller. Sonen ärver nästan alla sina kläder och är det dyrare plagg har de fått dem i present av familjen. Det går ingen nöd på oss vi har ju varandra.
Som ensamstående var det omöjligt att klara dagarna. Vi fick flytta hem till mina föräldrar. Jag levde på treo comp. Tog jag två stycken, så försvann den värsta krampen och jag kunde sova. Tack och lov! Mina föräldrar gjorde allt med barnen, julmarknad, god mat, lekte och pratade med dem. Hur skulle denna tid fungerat utan mina föräldrar?
Frågan är verkligen aktuell. Mina föräldrar är gamla, de har båda haft stroke och varit mycket dåliga. Vad händer nästa år när jag blir så dålig? Hade jag nu inte haft ett funktionshindrat barn, vilket kräver tillsyn 24 timmar/dygnet, så hade de säkert klarat sig själva redan nu men så är det ju inte. Vem går in då? Är det under LSS? Lagen om stöd och service… eller kan man kontakta försäkringskassan för att få hemtjänst i några dagar? Finns det fortfarande sådant? Om de gamla får duscha en gång i veckan eller varannan vecka så finns det knappast tid för att ta hand om mig.
Kommunen? Socialtjänsten? Sjukvården?
Jag är ju inte den enda ensamstående med ett krävande barn. Det finns de som har både bebisar, funktionshindrade barn eller bara barn som behöver tillsyn om den ensamstående blir sjuk. Hur fungerar det? Har alla andra vänner eller släkt som kan rycka in? Jag tror inte det. Det är mer ett utopiskt samhälle där hela byn uppfostrar ett barn.
Jag har underbara vänner och jag vet att flera med glädje skulle bo hos oss och hjälpa till men jag skulle känna att jag gick över gränsen för vad man kräver av vänner. Hur skulle jag finansiera deras arbetsfrånvaro? Visst kan jag flytta över föräldrapenningen men hur mycket är det? Inte mycket alls. Täcker knappast ett par dagars löneavdrag.
I situationer som detta funderar jag på de invandrarkvinnor, vilka inte har någon familj här. Ännu inte hunnit skaffa sig vänner eller ens bekanta. Vem hjälper dem? Hur utsatta är vi egentligen som individer i vårt kollektiv?
Jag måste ändå tillstå att vi har det bra, jag och mina barn. Som det är nu har jag sjukpenning. Vi är långt ifrån stor konsumenter, knappast medelkonsumenter heller. Barnen har aldrig tjatat om godis i affären eftersom de aldrig fått lördagsgodis eller annat. De verkar inte sakna det heller. Sonen ärver nästan alla sina kläder och är det dyrare plagg har de fått dem i present av familjen. Det går ingen nöd på oss vi har ju varandra.
December 2007
