Allt går i ett…

I går orkade jag knappt resa mig. Så grymt trött. Själsligt, fysiskt och mentalt. Sonen har varit så orolig. Inte en enda dag har han varvat ner eller kunnat somna under sista tiden. På fredag natt nådde han kulmen av stress och utmattning. Han hade även fått en infektion. Under början av natten gnydde han och snurrade runt i sängen. Jag försökte väcka honom eftersom jag trodde att det var en mardröm. Men han vaknade inte.

Klockan tre skrek han plötsligt och kippade efter luft. Han hade fått ett kraftigt kruppanfall. Han fick ingen luft och kunde inte svälja. Jag ringde sjukvårdsupplysningen och blev uppmanad att åka in bums så han skulle få medicin. O,j oj, bara att ringa mina gamla föräldrar. Någon måste ju vara hos dottern under natten. Min far körde oss in till akuten och min mor passade min dotter. Allt gick fint och ganska snabbt.

Tidigare på dagen hade min mor fyllt år, 78 år faktiskt! Jag och barnen firade med henne i lugn och ro medan min pappa var på kurs. Men på lördagen skulle vi till dem på födelsedags middag. Vi hade redan tidigare bestämt att vi skulle baka lyckokakor till efterrätt. Kakorna blev helt tokigt fula, faktiskt ganska oätbara också, men det blev ändå en trevlig avslutning på middagen. Alla fick fina visdomsord och galna citat.

Det tråkiga med middagen var att sonen givetvis vägrade vara med på kalaset eftersom hans mormor inte alls fyllde år då, utan dagen innan. Slutligen kom han ändå in, men bara för att alla barn var arga på honom. Jag fick som vanligt tala med barnen och lyssna på deras version av händelsen. Som tur är, ljuger inte min son, utan erkänner snällt allt han gjort. Han fick som alltid be barnen om ursäkt och jag förklarade hur mycket sonen tycker om dem men ändå gör tokiga och impulsiva saker hela tiden. Det var lugnt, barnen förstod och förlät sonen.

Senare på kvällen hade vi mysigt besök med filmkväll. Allt gick ovanligt fint.

Söndagen var härlig. Vi blev bjudna på mat och jag fick gott vin av min goda vän. Barnen var glada och uppförde sig fint. Allt var lugnt och normalt!

På måndagen var det dags för min lille son att laga hål i en tand igen. Till och med det gick bra. Skolan tyckte inte att vi skulle lämna honom där efteråt eftersom de sista veckorna varit så kaotiska. Okej, inget jobb för mig idag heller… Pinsamt. Men fritids blev det och allt fungerade bra. Kvällen och natten var som nätter ska vara och dagen efter var exemplarisk! Skolan och fritids fungerade hela dagen! Den 1:a på nästan två veckor! (tyvärr var dottern nu sjuk så inte blev det arbete för mig i dag heller....)

Så idag… Sonen åkte med taxin till skolan och jag gick med dottern till sin skola. Då ringde de från sonens klassrum. Jag hörde hans skrikande, så högt att jag knappt hörde fröken. De bad mig hämta honom så snart som möjligt.

När jag kom till skolan hade de fått utrymma klassrummet på de andra barnen. Mitt i klassrummet uppe på ett bord stod min son med stora gula hörlurar på sig och med en rulle maskeringstape i handen. Klassrummet såg ut som om CSI hade spänt upp tape för en brottsplats! Hela klassrummet var avspärrat med tape, överallt. På tapen satt små testar av garn i olika färger. Hur i hela friden hade han hunnit med allt detta på så kort tid? Min son superhjälten!

Jag förklarade för min lille gosse att han inte var speciellt snäll mot naturen när han slösar så på saker. Hur man nu måste producera ny tape och att den tape han maskerat hela klassrummet med nu skulle bli sopor som måste tas om hand. Visst låter det knäppt? Vem f.n bryr sig om miljön i ett hysteriskt läge som detta? Jo, det gör min son. Det finns inga argument som är bättre eller har en bättre avledande förmåga än natur eller djur!

Han lugnade sig direkt och jag fick med mig den lille vandalen hem. Nu är det lugnt och fridfullt igen. Tyvärr(?!) missade jag mötet hos Familjerätten idag. Jag hade avbokat mötet redan innan eftersom jag befarade just detta och eftersom dottern var sjuk i går. Alltså inget jobb för mig ännu denna veckan heller.

När jag ringde Familjerätten, förstod jag på dem att det inte var vidare populärt att jag avbokade mötet. När jag sedan sa att jag inte vill ha en ny tid förrän jag haft det sammanfattande mötet med sonens läkare, psykolog, habiliteringsassistenter osv. så blev jag om inte annat ännu mer impopulär. Sekreteraren tyckte att jag verkligen borde kunna komma till ett bra avtal och samarbeta med X:et ang. umgänget. Jag kände att detta handlar inte alls om barnen! Hur kan de förespråka ett samarbete från min sida utan att de ens har hört de argument jag sätter emot ett umgänge! Sonen sa på söndagen, då de egentligen skulle haft umgänge, att han skulle gömma sig så han slapp att åka. Varför lyssnar inte familjerätten på mamman, som faktiskt bor med barnen dygnet runt och året runt?

De frågade även om jag upplyser min fd. om vad sjukvården och andra instanser beslutar och utreder? Jag kände mig faktiskt kränkt över frågan. Vad tror de? Ska jag ta kontakt med min fd. flera gånger i veckan för att informera en människa som inte lyft ett finger för att vara ett stöd för oss? Eller ens varit intresserad av att verkligen förstå eller lära sig hantera sonens handikapp då vi bodde ihop?

Jag har mina funderingar nu. Eftersom vi inte kunde få handläggare i vår kommun eftersom mitt ex var inom socialtjänsten i vår kommun så blev vi hänvisade att gå till familjerätten i en annan kommun, vilken givetvis rekommenderades från min före dettas arbete! Kan det vara så att de som representerar oss som icke jäviga egentligen är väl insatta i min forna sambos liv? Att detta skulle vara en prövning ur barnens perspektiv tror jag inte på längre.

Vad gör jag nu? Vem kan jag lita på? Jag känner att jag inte vågar säga något som helst under dessa samtal. Är det dags för en jurist á 1300 kr/timmen?

Krasch… BOOOM… Pang!

Japp, så har det låtit runt min son sista veckorna. Totalt upp och ner.

Jag hade börjat arbeta så smått sista veckorna, men det gick helt om intet. Sonen har inte klarat en enda hel dag i skolan. Denna vecka har jag inte ens kommit iväg till mitt arbete. Jag har fått ta hem sonen akut från skolan. Min snälla pappa har fått rycka ut med bilen för att hämta hem det lilla barnbarnet. En dag fick han bära hem honom eftersom jag inte hörde att skolan ringde efter mig då sonen hade rymt, igen! (som vanligt i bara stumplästen)

Jag har ont i huvudet och vill bara sova. Jag trodde att vårdnads-, eller umgängestvisten skulle vara det jobbigaste just nu men det värsta är faktiskt effekten av den. Ännu är inget avgjort i den frågan egentligen inte ens påbörjat. Snart är det dags för det andra, sega, onödiga samtalet hos familjerätten. Vad ska jag säga denna gång? Att oron hos oss för det beslut de kan fatta redan har förstört vår vardag.

Sonen är så orolig och så arg att han inte vågar lämna mig på dagarna. Han är livrädd att han ska vara tvungen att sova hos någon annan. Kan lagen strunta i hans ångest? Sedan tvisten började och jag tappade all kraft och mycket motivation för att klara en påfrestande vardag, så har sonen inte fungerat alls. Han har börjat rymma, han gråter, slåss och provocerar nästan alla. I dag fick han som vanligt hämtas i skolan eftersom han blev helt omöjlig.

Tyvärr var jag tvungen att ta med honom till affären, trots att det inte var läge för det. Plötsligt blev det fel i hans tankevärld. Saker och personer stod inte där de skulle? (autism!!) Han började sparka mig, slå mig med knytnävar på kroppen och i ansiktet. Han svor och skrek. Folk stannade och ropade till oss att det var det värsta de sett! De skrek och frågade om pojken var sjuk eller? Ja, svarade jag, och bad dem gå därifrån.

Till sist lyckades jag faktiskt komma ut ur affären med betalda varor. Hade det inte varit för att kylskåpet var helt tomt hemma så hade jag gärna lämnat allt och gått hem.

Ja nu kommer vi till det svåraste. Eftersom sonen blivit så svår sista tiden så tror inte skolan att de kommer att klara av honom. Jag har blivit rekommenderad att se på en internatskola. Det är nu sista alternativet.

Aldrig i livet! Vi har gråtit alla tre. Min dotter grät i går natt och frågade mig om de kommer att läsa god natt saga för hennes bror på skolan? Ja, vad vet jag? Bara att han inte ska bo där, utan här hos oss! Om han nu är så svår och så orolig för att kanske tvingas bo hos någon annan varannan helg, så kan han väl omöjligt bli bättre om han tvingas bo på ett internat hela veckorna och kanske, ändå hos någon annan, varannan helg? Vad är det som händer?

Jag känner att jag helt förlorar kontrollen över min familj och våra beslut. Nu räcker det!

Jag frågade kommunens LSS handläggare om inte jag kan vara resurs eller personlig assistent till min son? Då är han ju i skolan och förhoppningsvis kan han vara lugn och då få bo kvar hemma. Till svar fick jag NEJ, han är inte fysiskt handikappad så då beviljas han inte assistent. Till och med hans läkare motsatte sig detta, under mötet, eftersom hon anser att sonen, för tillfället, är så destruktiv och dålig att han inte kan klara sig själv. Om jag inte styr upp allt runt honom så fungerar inget. Han kräver full tillsyn hela tiden.

Natten efter mötet såg jag en film på Kunskapskanalen (Svt 1) UR. Det handlade om en pojke med autism och dyslexi. Han hade blivit placerad i särskolan bland begåvningshandikappade barn. Han vantrivdes något fruktansvärt och skolkade i tre månader. Hans mamma bestämde sig för att strida emot beslutet. Hon tog kontakt med en jurist och vann målet. Sonen beviljades personlig assistent och fick flytta tillbaka till sin vanliga klass med assistans!

Ja, denna lag som allt vilar på! Är den för vår skull? Samarbetar alla instanser, enligt lagens paragrafer, för vår skull? Jag vet i alla fall att, efter all min frånvaro på jobbet sista veckorna, så kommer nog försäkringskassan tolka det som att jag inte är samarbetsvillig att komma ut i arbete trots att lagen säger det! Och familjerätten kommer att tolka det som att jag inte är samarbetsvillig eftersom jag under ännu ett möte vägrar gå med på några som helst överenskommelser, trots att lagen förespråkar det! Och skolan kommer att se mig som inte samarbetsvillig eftersom jag vägrar låta min son flytta till en ny skola igen, trots att lagen visar på det!

Jag är inte bara mamma, jag är en lagtrotsare också!

En helg jag helst önskar glömma

Min son var helt tokig. Han var så utom kontroll att jag ville låsa in honom eller oss i ett madrasserat rum! Under tiden skulle jag vilja ha världens bästa barnvakt till min dotter och överösa henne med dyra vackra presenter som kompensation för att hon föddes till detta hysteriska liv.

Jag måste också ha blivit knäpp under den här helgen! Jag borde ju önska att sonen inte hade sitt funktionshinder eller att det inte gav uttryck i att förstöra allt, slå andra och skada sig själv… Men det vet jag ju, att den önskan aldrig kan bli sann, så därför önskar jag det jag önskar.

Vi var hos min vän i helgen. Planerna var stora och jag hade sett fram emot all god mat vi alltid får där och allt vi planerat att göra tillsamman. Ingenting fungerade. Sonen var arg, hans slog vännens son. Han tog knivar och hotade att skära sig eller skära sönder deras soffa. Fredagskvällen slutade med att jag skrek åt honom och alla andra. Jag klarade inte mer.

Dagen efter var det om än ännu värre. Sonen hittade en hink med målarfärg på altanen och målade på fönster och fasad. Han kastade deras saker och förstörde det mesta. Han hade lärt alla fula ord av mig kvällen innan och använde dem hela kvällen. I dag började och slutade vårt besök på det mest vedervärdiga sätt. Han gjorde saker och sa saker som jag inte ens vill återge.

Är detta vad jag kämpar för att behålla i en rättstvist? Varför ger jag inte bara upp? Ta dem varannan helg. Låt dina relationer gå åt skogen! Låt ert hem förstöras och fortsätt ditt jobb som socialsekreterare och politiker! Stå inför alla dina klienter och säg till dem som du säger till mig, att du inte kan förhålla dig till mitt sätt att förhålla mig till min sons handikapp!

Säg att de är dåliga föräldrar och att du skulle göra det bättre!

MEN SÄG DET NÄR… DU HAFT NÅGRA HELGER!

SÄG DET NÄR… DU ÄR SÅ SLUT OCH SÅ LEDSEN FÖR ATT ALLT ÄR SÖNDER HEMMA!

SÄG DET NÄR… ERA GRANNAR RINGT PÅ FÖR TIONDE GÅNGEN OCH KLAGAT!

SÄG DET NÄR… DU FÖR ANDRA GÅNGEN SAMMA DAG, FÅR GÅ IFRÅN JOBBET FÖR ATT SKOLAN RINGER!

SÄG DET NÄR… DIN NYA FRU BESTÄMMER ATT NI FÅR FLYTTA UT SÅ FORT SOM MÖJLIGT!

SÄG DET NÄR… DU INTE HAR ORD KVAR ATT TRÖSTA DOTTERN SOM INTE FÅR NOG UPPMÄRKSAMHET!

SÄG DET… OM DU KAN OCH OM NÅGON VILL LYSSNA? För nu har jag bestämt att du får dina helger. Jag orkar inte mer.

Barnen gråter. Dottern är rädd att du ska slå sonen och frågar mig om din fru kommer att acceptera om du slår honom? Vad ska jag svara henne? Ja, jag vet inte?

SÄG DET!