I går orkade jag knappt resa mig. Så grymt trött. Själsligt, fysiskt och mentalt. Sonen har varit så orolig. Inte en enda dag har han varvat ner eller kunnat somna under sista tiden. På fredag natt nådde han kulmen av stress och utmattning. Han hade även fått en infektion. Under början av natten gnydde han och snurrade runt i sängen. Jag försökte väcka honom eftersom jag trodde att det var en mardröm. Men han vaknade inte.
Klockan tre skrek han plötsligt och kippade efter luft. Han hade fått ett kraftigt kruppanfall. Han fick ingen luft och kunde inte svälja. Jag ringde sjukvårdsupplysningen och blev uppmanad att åka in bums så han skulle få medicin. O,j oj, bara att ringa mina gamla föräldrar. Någon måste ju vara hos dottern under natten. Min far körde oss in till akuten och min mor passade min dotter. Allt gick fint och ganska snabbt.
Tidigare på dagen hade min mor fyllt år, 78 år faktiskt! Jag och barnen firade med henne i lugn och ro medan min pappa var på kurs. Men på lördagen skulle vi till dem på födelsedags middag. Vi hade redan tidigare bestämt att vi skulle baka lyckokakor till efterrätt. Kakorna blev helt tokigt fula, faktiskt ganska oätbara också, men det blev ändå en trevlig avslutning på middagen. Alla fick fina visdomsord och galna citat.
Det tråkiga med middagen var att sonen givetvis vägrade vara med på kalaset eftersom hans mormor inte alls fyllde år då, utan dagen innan. Slutligen kom han ändå in, men bara för att alla barn var arga på honom. Jag fick som vanligt tala med barnen och lyssna på deras version av händelsen. Som tur är, ljuger inte min son, utan erkänner snällt allt han gjort. Han fick som alltid be barnen om ursäkt och jag förklarade hur mycket sonen tycker om dem men ändå gör tokiga och impulsiva saker hela tiden. Det var lugnt, barnen förstod och förlät sonen.
Senare på kvällen hade vi mysigt besök med filmkväll. Allt gick ovanligt fint.
Söndagen var härlig. Vi blev bjudna på mat och jag fick gott vin av min goda vän. Barnen var glada och uppförde sig fint. Allt var lugnt och normalt!
På måndagen var det dags för min lille son att laga hål i en tand igen. Till och med det gick bra. Skolan tyckte inte att vi skulle lämna honom där efteråt eftersom de sista veckorna varit så kaotiska. Okej, inget jobb för mig idag heller… Pinsamt. Men fritids blev det och allt fungerade bra. Kvällen och natten var som nätter ska vara och dagen efter var exemplarisk! Skolan och fritids fungerade hela dagen! Den 1:a på nästan två veckor! (tyvärr var dottern nu sjuk så inte blev det arbete för mig i dag heller....)
Så idag… Sonen åkte med taxin till skolan och jag gick med dottern till sin skola. Då ringde de från sonens klassrum. Jag hörde hans skrikande, så högt att jag knappt hörde fröken. De bad mig hämta honom så snart som möjligt.
När jag kom till skolan hade de fått utrymma klassrummet på de andra barnen. Mitt i klassrummet uppe på ett bord stod min son med stora gula hörlurar på sig och med en rulle maskeringstape i handen. Klassrummet såg ut som om CSI hade spänt upp tape för en brottsplats! Hela klassrummet var avspärrat med tape, överallt. På tapen satt små testar av garn i olika färger. Hur i hela friden hade han hunnit med allt detta på så kort tid? Min son superhjälten!
Jag förklarade för min lille gosse att han inte var speciellt snäll mot naturen när han slösar så på saker. Hur man nu måste producera ny tape och att den tape han maskerat hela klassrummet med nu skulle bli sopor som måste tas om hand. Visst låter det knäppt? Vem f.n bryr sig om miljön i ett hysteriskt läge som detta? Jo, det gör min son. Det finns inga argument som är bättre eller har en bättre avledande förmåga än natur eller djur!
Han lugnade sig direkt och jag fick med mig den lille vandalen hem. Nu är det lugnt och fridfullt igen. Tyvärr(?!) missade jag mötet hos Familjerätten idag. Jag hade avbokat mötet redan innan eftersom jag befarade just detta och eftersom dottern var sjuk i går. Alltså inget jobb för mig ännu denna veckan heller.
När jag ringde Familjerätten, förstod jag på dem att det inte var vidare populärt att jag avbokade mötet. När jag sedan sa att jag inte vill ha en ny tid förrän jag haft det sammanfattande mötet med sonens läkare, psykolog, habiliteringsassistenter osv. så blev jag om inte annat ännu mer impopulär. Sekreteraren tyckte att jag verkligen borde kunna komma till ett bra avtal och samarbeta med X:et ang. umgänget. Jag kände att detta handlar inte alls om barnen! Hur kan de förespråka ett samarbete från min sida utan att de ens har hört de argument jag sätter emot ett umgänge! Sonen sa på söndagen, då de egentligen skulle haft umgänge, att han skulle gömma sig så han slapp att åka. Varför lyssnar inte familjerätten på mamman, som faktiskt bor med barnen dygnet runt och året runt?
De frågade även om jag upplyser min fd. om vad sjukvården och andra instanser beslutar och utreder? Jag kände mig faktiskt kränkt över frågan. Vad tror de? Ska jag ta kontakt med min fd. flera gånger i veckan för att informera en människa som inte lyft ett finger för att vara ett stöd för oss? Eller ens varit intresserad av att verkligen förstå eller lära sig hantera sonens handikapp då vi bodde ihop?
Jag har mina funderingar nu. Eftersom vi inte kunde få handläggare i vår kommun eftersom mitt ex var inom socialtjänsten i vår kommun så blev vi hänvisade att gå till familjerätten i en annan kommun, vilken givetvis rekommenderades från min före dettas arbete! Kan det vara så att de som representerar oss som icke jäviga egentligen är väl insatta i min forna sambos liv? Att detta skulle vara en prövning ur barnens perspektiv tror jag inte på längre.
Vad gör jag nu? Vem kan jag lita på? Jag känner att jag inte vågar säga något som helst under dessa samtal. Är det dags för en jurist á 1300 kr/timmen?
