Japp, så har det låtit runt min son sista veckorna. Totalt upp och ner.
Jag hade börjat arbeta så smått sista veckorna, men det gick helt om intet. Sonen har inte klarat en enda hel dag i skolan. Denna vecka har jag inte ens kommit iväg till mitt arbete. Jag har fått ta hem sonen akut från skolan. Min snälla pappa har fått rycka ut med bilen för att hämta hem det lilla barnbarnet. En dag fick han bära hem honom eftersom jag inte hörde att skolan ringde efter mig då sonen hade rymt, igen! (som vanligt i bara stumplästen)
Jag har ont i huvudet och vill bara sova. Jag trodde att vårdnads-, eller umgängestvisten skulle vara det jobbigaste just nu men det värsta är faktiskt effekten av den. Ännu är inget avgjort i den frågan egentligen inte ens påbörjat. Snart är det dags för det andra, sega, onödiga samtalet hos familjerätten. Vad ska jag säga denna gång? Att oron hos oss för det beslut de kan fatta redan har förstört vår vardag.
Sonen är så orolig och så arg att han inte vågar lämna mig på dagarna. Han är livrädd att han ska vara tvungen att sova hos någon annan. Kan lagen strunta i hans ångest? Sedan tvisten började och jag tappade all kraft och mycket motivation för att klara en påfrestande vardag, så har sonen inte fungerat alls. Han har börjat rymma, han gråter, slåss och provocerar nästan alla. I dag fick han som vanligt hämtas i skolan eftersom han blev helt omöjlig.
Jag hade börjat arbeta så smått sista veckorna, men det gick helt om intet. Sonen har inte klarat en enda hel dag i skolan. Denna vecka har jag inte ens kommit iväg till mitt arbete. Jag har fått ta hem sonen akut från skolan. Min snälla pappa har fått rycka ut med bilen för att hämta hem det lilla barnbarnet. En dag fick han bära hem honom eftersom jag inte hörde att skolan ringde efter mig då sonen hade rymt, igen! (som vanligt i bara stumplästen)
Jag har ont i huvudet och vill bara sova. Jag trodde att vårdnads-, eller umgängestvisten skulle vara det jobbigaste just nu men det värsta är faktiskt effekten av den. Ännu är inget avgjort i den frågan egentligen inte ens påbörjat. Snart är det dags för det andra, sega, onödiga samtalet hos familjerätten. Vad ska jag säga denna gång? Att oron hos oss för det beslut de kan fatta redan har förstört vår vardag.
Sonen är så orolig och så arg att han inte vågar lämna mig på dagarna. Han är livrädd att han ska vara tvungen att sova hos någon annan. Kan lagen strunta i hans ångest? Sedan tvisten började och jag tappade all kraft och mycket motivation för att klara en påfrestande vardag, så har sonen inte fungerat alls. Han har börjat rymma, han gråter, slåss och provocerar nästan alla. I dag fick han som vanligt hämtas i skolan eftersom han blev helt omöjlig.
Tyvärr var jag tvungen att ta med honom till affären, trots att det inte var läge för det. Plötsligt blev det fel i hans tankevärld. Saker och personer stod inte där de skulle? (autism!!) Han började sparka mig, slå mig med knytnävar på kroppen och i ansiktet. Han svor och skrek. Folk stannade och ropade till oss att det var det värsta de sett! De skrek och frågade om pojken var sjuk eller? Ja, svarade jag, och bad dem gå därifrån.
Till sist lyckades jag faktiskt komma ut ur affären med betalda varor. Hade det inte varit för att kylskåpet var helt tomt hemma så hade jag gärna lämnat allt och gått hem.
Ja nu kommer vi till det svåraste. Eftersom sonen blivit så svår sista tiden så tror inte skolan att de kommer att klara av honom. Jag har blivit rekommenderad att se på en internatskola. Det är nu sista alternativet.
Aldrig i livet! Vi har gråtit alla tre. Min dotter grät i går natt och frågade mig om de kommer att läsa god natt saga för hennes bror på skolan? Ja, vad vet jag? Bara att han inte ska bo där, utan här hos oss! Om han nu är så svår och så orolig för att kanske tvingas bo hos någon annan varannan helg, så kan han väl omöjligt bli bättre om han tvingas bo på ett internat hela veckorna och kanske, ändå hos någon annan, varannan helg? Vad är det som händer?
Jag känner att jag helt förlorar kontrollen över min familj och våra beslut. Nu räcker det!
Till sist lyckades jag faktiskt komma ut ur affären med betalda varor. Hade det inte varit för att kylskåpet var helt tomt hemma så hade jag gärna lämnat allt och gått hem.
Ja nu kommer vi till det svåraste. Eftersom sonen blivit så svår sista tiden så tror inte skolan att de kommer att klara av honom. Jag har blivit rekommenderad att se på en internatskola. Det är nu sista alternativet.
Aldrig i livet! Vi har gråtit alla tre. Min dotter grät i går natt och frågade mig om de kommer att läsa god natt saga för hennes bror på skolan? Ja, vad vet jag? Bara att han inte ska bo där, utan här hos oss! Om han nu är så svår och så orolig för att kanske tvingas bo hos någon annan varannan helg, så kan han väl omöjligt bli bättre om han tvingas bo på ett internat hela veckorna och kanske, ändå hos någon annan, varannan helg? Vad är det som händer?
Jag känner att jag helt förlorar kontrollen över min familj och våra beslut. Nu räcker det!
Jag frågade kommunens LSS handläggare om inte jag kan vara resurs eller personlig assistent till min son? Då är han ju i skolan och förhoppningsvis kan han vara lugn och då få bo kvar hemma. Till svar fick jag NEJ, han är inte fysiskt handikappad så då beviljas han inte assistent. Till och med hans läkare motsatte sig detta, under mötet, eftersom hon anser att sonen, för tillfället, är så destruktiv och dålig att han inte kan klara sig själv. Om jag inte styr upp allt runt honom så fungerar inget. Han kräver full tillsyn hela tiden.
Natten efter mötet såg jag en film på Kunskapskanalen (Svt 1) UR. Det handlade om en pojke med autism och dyslexi. Han hade blivit placerad i särskolan bland begåvningshandikappade barn. Han vantrivdes något fruktansvärt och skolkade i tre månader. Hans mamma bestämde sig för att strida emot beslutet. Hon tog kontakt med en jurist och vann målet. Sonen beviljades personlig assistent och fick flytta tillbaka till sin vanliga klass med assistans!
Ja, denna lag som allt vilar på! Är den för vår skull? Samarbetar alla instanser, enligt lagens paragrafer, för vår skull? Jag vet i alla fall att, efter all min frånvaro på jobbet sista veckorna, så kommer nog försäkringskassan tolka det som att jag inte är samarbetsvillig att komma ut i arbete trots att lagen säger det! Och familjerätten kommer att tolka det som att jag inte är samarbetsvillig eftersom jag under ännu ett möte vägrar gå med på några som helst överenskommelser, trots att lagen förespråkar det! Och skolan kommer att se mig som inte samarbetsvillig eftersom jag vägrar låta min son flytta till en ny skola igen, trots att lagen visar på det!
Jag är inte bara mamma, jag är en lagtrotsare också!
Natten efter mötet såg jag en film på Kunskapskanalen (Svt 1) UR. Det handlade om en pojke med autism och dyslexi. Han hade blivit placerad i särskolan bland begåvningshandikappade barn. Han vantrivdes något fruktansvärt och skolkade i tre månader. Hans mamma bestämde sig för att strida emot beslutet. Hon tog kontakt med en jurist och vann målet. Sonen beviljades personlig assistent och fick flytta tillbaka till sin vanliga klass med assistans!
Ja, denna lag som allt vilar på! Är den för vår skull? Samarbetar alla instanser, enligt lagens paragrafer, för vår skull? Jag vet i alla fall att, efter all min frånvaro på jobbet sista veckorna, så kommer nog försäkringskassan tolka det som att jag inte är samarbetsvillig att komma ut i arbete trots att lagen säger det! Och familjerätten kommer att tolka det som att jag inte är samarbetsvillig eftersom jag under ännu ett möte vägrar gå med på några som helst överenskommelser, trots att lagen förespråkar det! Och skolan kommer att se mig som inte samarbetsvillig eftersom jag vägrar låta min son flytta till en ny skola igen, trots att lagen visar på det!
Jag är inte bara mamma, jag är en lagtrotsare också!
