tisdag 13 maj 2008
söndag 11 maj 2008
ADHD är så bra!
I boken ”Så lyfter du fram styrkorna hos barn med ADHD…” finns det övningar man kan göra med sitt barn. En sorts tanketräning för att lära sig tänka positivt runt begreppet och diagnosen ADHD. Detta givetvis utifrån att barnen ser sin ADHD som en negativ egenskap eller ett hinder (eller att föräldrarna gör det). En av övningarna är att man ska visa hur det känns i hjärtat när olika saker händer och för att ”få in ”frågan – Hur känns det när någon säger att du har ADHD? – eller hur känns det att ha ADHD? Osv. Är det ett negativt svar eller en svår känsla, ska man visa med handen hur det känns i hjärtat. Att handen är hårt knuten är samma som att hjärtat är slutet. Är det ett positivt svar så visar man att handen är öppen som en skål. Sonen tittade på mig som om jag var helt knäpp! – Fy så jobbigt, det där orkar jag verkligen inte komma ihåg! Jag gör tummen upp eller tummen ner om du vill leka det där med mig, sa sonen. Jaha tänkte jag, det är väl lika bra som något annat. Vad ska jag fråga nu då, tänkte jag sedan, jag vill ju inte att han ska förstå att jag är ute efter hur det känns att ha ADHD och lite till. Problemet löste sig lätt. Sonen började fråga mig istället. – Mamma, hur känns det när du får en puss av mig? Jag log och gjorde tummen upp. Han fortsatte fråga och jag svarade. Sedan var det min tur. På första frågorna blev det tummen upp, men när jag sedan förde över ämnet till kompisar, och hur det kändes att leka med dem, blev det tummen snett ner och lite snett upp. På frågor om hur han upplevde situationer tillsammans med sina vänner, vilket jag helhjärtat trodde var tummen upp i taket, var inte alls det. Han visade tydligt mellan vilka grader av upp och ner, känslorna rörde sig inom. Vi hade ett fantastiskt samtal om hur han egentligen känner i olika situationer och sammanhang. Jag blev förvånad över hur medveten han var över de situationer som bara ”händer” och hur realistiskt han såg på den vänskap han har med vissa barn. Stor självinsikt. Till sist kom då frågan. – Hur är det att ha ADHD? Tummen upp i taket och ett stort leende. – Det är såååå braaa
lördag 10 maj 2008
fredag 9 maj 2008
tisdag 6 maj 2008
Flytta, flytta och flytta!
Det vill jag så desperat gärna. Det är omöjligt att bo så nära andra. Konflikterna har avlöst varandra hela dagen. Jag hinner inte med! Jag orkar inte med det heller! Halv elva på kvällen fick jag äntligen tid att göra läxorna med min dotter. Stackars liten, hon gäspade sig igenom sin läsläxa… Min pappa hade burit in sonen efter att vi letat efter honom. Han satt sedan hos honom så han kom till ro. Tack och lov.
Min son hade en mycket energirik dag, spring och klätter i benen. Han var även väldigt impulsstyrd. Han ville vara med sin bästis. Men bästisen hade en annan kompis hos sig. Det vore synd att säga att kompisen inte provocerade min son. Hela tiden fick sonen höra att den här kompisen är en mycket bättre kompis än vad du är. Alla mina kompisar är bättre än vad du är och jag tycker bättre om mina andra kompisar än om dig. Givetvis slutade det med att sonen grät och smockade till sin bästis nya kompis!
Varför kan inte min son börja skvallra i stället?! Komma in till mig och berätta hur dum och elak hans ”kompis” är! Men nej inte då… Istället fick jag hela tiden springa ut och avstyra sonens ilska. Han snodde bästisens kompis sparkcykel och pep iväg, så alla verkligen blev förbannade på min son. Givetvis kom föräldrar ut och hade åsikter om sonens uppförande! Men allt fult de säger till min son, som sårar honom djupt, det är det ingen som hör eller bryr sig om.
Lite senare blev de ändå vänner, efter det att jag gungat sonen och han gråtit ut sin förtvivlan över att bästisen inte vill ha honom som vän. Sonen går till barnen och ber om att få börja om på nytt och frågar om han får vara med om han är snäll? Det får han, på nåder, en liten stund. Jag hör återigen hur en ny diskussion startar. Nu ska killarna in till en av dem men… de är en för mycket! De kan bara vara två inne, för det har killens pappa sagt. Sonen är den som är för mycket och det är hos vår granne de ska in.
Mitt tålamod tar definitivt slut nu! Är de tre, så får de väl vara ute, om inte alla de som leker får komma in! Sonen gråter igen och ber att få vara med, ber att de ska fråga pappan (givetvis kunde de inte fråga pappan, eftersom han inte alls sagt att alla inte fick komma in). Sonen fortsätter kränka och förnedrar sig själv för att få vara med. Jag förbjuder högljutt sonen att leka med så ojusta barn. Jag blänger på dem och låser in mig och barnen. Jag är så arg att jag skulle vilja smocka till de små illmariga skitungarna! Så välartade utåt men så grymma då ingen ser och de tror ingen hör.
Jag är så arg och så besviken på allt idag så att min kraft är som en febersjuks. Matt och skälvande.
Det hände givetvis många fler incidenter igår men jag orkar inte ens ta upp dem nu. Jag hade så starka ambitioner att börja arbeta med kognitiv terapi med sonen igår. Jag handlade för ett tag sedan boken ”Så lyfter du fram styrkorna hos barn med ADHD, Lara Honos-Webb, PH.D. av förlaget brain books” Jag tackar Gud för den boken. Det ger mig sådan kraft att veta att någon ser vad de här barnen kan bidraga med. Att de behövs och att det har särdrag och inte en sjukdom. Det kan bli bättre. Jag kommer att kunna hjälpa min son att finna balans och harmoni! Men igår kunde jag inte påverka omgivningen. Jag kunde inte få sonen att önska något annat än att vara omtyckt av sina kompisar och få vara bästisens bästis.
I dag ska jag försöka skapa en bättre dag.
Jag är ju trots allt en ”(M)a(m)mazon”!
måndag 5 maj 2008
NU UNDRAR JAG?
Hur kan man komma undan med en attityd som är bättre än grym? Men ändå elak…
Jag pratar om barn, men egentligen inte. Att de agerar på ett omoget och ibland elakt sätt, kan jag förstå, eftersom de ändå är barn. Det som förvånar mig, är hur pedagoger tänker och om de tror att barn inte förstår, när orättvisa begås?
För någon vecka sedan blev sonen behandlad på ett fult sätt av några äldre killar. De lurade honom, vilket gjorde honom ursinnig. Han jagade dem tills de låste in sig på toaletten. Resursen fick lyfta bort min son, in på hans speciella rum på fritids. Han kände sig kränkt över att de tog tag i honom och inte i killarna som provocerat, utan bara lyfte bort honom. Det slutade med att rummet var helt upp och ner.
Själv hade jag faktiskt, för en gång skull, åkt längre bort än hem. Skulle ta ca 30 – 45 minuter att komma hem igen. Jag fick samtalet mitt under utflykten. Det var omöjligt att ha kvar min son på fritids mer idag. Jag hörde hur det smällde i bakgrunden och sonen skrek. Okej bara att avsluta allt och skynda sig hem med ett hjärta som slår sönder kroppen och ett huvud som börjar dunkar innanför mina ögon. Panik! Vad en bil kan gå långsamt!
Kommer till skolan och ser en total katastrof med min lille filur mitt i allt, på ett upp och ner vänt bord. Vad ska detta kosta? Har han drulleförsäkring? Vad har hänt?
Sonen har lugnat sig men vill inte berätta, så jag måste ställa frågor runt händelsen. Jag får klart för mig att min sons oro just nu är; om hans assistent fortfarande tycker om honom? Och om assistenten är arg på honom? Och, varför de inte ska skälla på killarna som gjorde så mot honom?
Jag och assistenten pratade med den lille olycklige, mycket frustrerade sonen. Assistenten var inte arg och han tycker fortfarande om sonen. Fint, med det nöjde han sig så vi kunde gå hem. Rummet får jag oroa mig för en annan dag. Jag sade; - du gjorde fel och de gjorde fel, självklart kommer de att ta itu med pojkarna som lurades. Nej, det gör de inte, sa sonen, de tar bara itu med mig! Jag avfärdade hans påstående som nonsens. Livet är rättvisare än så.
Två dagar senare (hade som vanligt haft sonen hemma för att han ska glömma sin förtret) kommer resursen för att tala med mig. De har skrivit en ny tillbudsanmälan på min son. Visst, svarade jag, det ligger väl en hög så det spelar ju ingen roll längre. Det han sedan sa gjorde mig mer förvånad. De kommer inte att prata med killarna, eftersom de ändå behandlade min son bättre än de skulle gjort annars. De hade till exempel inte puttat honom eller slagit honom, vilket var en vanlig handling hos dessa killar.
Jag förstår resursen och sättet att tänka. Killarna hade faktiskt uppfört sig bra om man ser till vad de kunde ha gjort. Man ska belöna det eftersom det är en positiv utveckling i det mål man säkert har vad gäller dessa killar. Men… man kan inte begära att ett barn kan förstå eller ens uppfatta någon rättvisa i ett sådant agerande! Gör jag det egentligen själv? Om jag tänker efter…
… Om jag tänker mig en äkta man, som brukar slå sin fru, men faktiskt bara kränker henne denna gång. Frun blir arg och lyfts in på rummet, av någon hon respekterar och håller av, där ger hon utlopp för sin ilska och sorg, genom att slå på saker. Efteråt gör vännen, som lyft in henne på rummet, en anmälan på henne för att hon har vandaliserat rummet, medan mannen uppmuntras, för att han inte slog till henne, bara kränkte henne!?
Ja, man ska lära sig att vara tacksam för det man får!
Jag pratar om barn, men egentligen inte. Att de agerar på ett omoget och ibland elakt sätt, kan jag förstå, eftersom de ändå är barn. Det som förvånar mig, är hur pedagoger tänker och om de tror att barn inte förstår, när orättvisa begås?
För någon vecka sedan blev sonen behandlad på ett fult sätt av några äldre killar. De lurade honom, vilket gjorde honom ursinnig. Han jagade dem tills de låste in sig på toaletten. Resursen fick lyfta bort min son, in på hans speciella rum på fritids. Han kände sig kränkt över att de tog tag i honom och inte i killarna som provocerat, utan bara lyfte bort honom. Det slutade med att rummet var helt upp och ner.
Själv hade jag faktiskt, för en gång skull, åkt längre bort än hem. Skulle ta ca 30 – 45 minuter att komma hem igen. Jag fick samtalet mitt under utflykten. Det var omöjligt att ha kvar min son på fritids mer idag. Jag hörde hur det smällde i bakgrunden och sonen skrek. Okej bara att avsluta allt och skynda sig hem med ett hjärta som slår sönder kroppen och ett huvud som börjar dunkar innanför mina ögon. Panik! Vad en bil kan gå långsamt!
Kommer till skolan och ser en total katastrof med min lille filur mitt i allt, på ett upp och ner vänt bord. Vad ska detta kosta? Har han drulleförsäkring? Vad har hänt?
Sonen har lugnat sig men vill inte berätta, så jag måste ställa frågor runt händelsen. Jag får klart för mig att min sons oro just nu är; om hans assistent fortfarande tycker om honom? Och om assistenten är arg på honom? Och, varför de inte ska skälla på killarna som gjorde så mot honom?
Jag och assistenten pratade med den lille olycklige, mycket frustrerade sonen. Assistenten var inte arg och han tycker fortfarande om sonen. Fint, med det nöjde han sig så vi kunde gå hem. Rummet får jag oroa mig för en annan dag. Jag sade; - du gjorde fel och de gjorde fel, självklart kommer de att ta itu med pojkarna som lurades. Nej, det gör de inte, sa sonen, de tar bara itu med mig! Jag avfärdade hans påstående som nonsens. Livet är rättvisare än så.
Två dagar senare (hade som vanligt haft sonen hemma för att han ska glömma sin förtret) kommer resursen för att tala med mig. De har skrivit en ny tillbudsanmälan på min son. Visst, svarade jag, det ligger väl en hög så det spelar ju ingen roll längre. Det han sedan sa gjorde mig mer förvånad. De kommer inte att prata med killarna, eftersom de ändå behandlade min son bättre än de skulle gjort annars. De hade till exempel inte puttat honom eller slagit honom, vilket var en vanlig handling hos dessa killar.
Jag förstår resursen och sättet att tänka. Killarna hade faktiskt uppfört sig bra om man ser till vad de kunde ha gjort. Man ska belöna det eftersom det är en positiv utveckling i det mål man säkert har vad gäller dessa killar. Men… man kan inte begära att ett barn kan förstå eller ens uppfatta någon rättvisa i ett sådant agerande! Gör jag det egentligen själv? Om jag tänker efter…
… Om jag tänker mig en äkta man, som brukar slå sin fru, men faktiskt bara kränker henne denna gång. Frun blir arg och lyfts in på rummet, av någon hon respekterar och håller av, där ger hon utlopp för sin ilska och sorg, genom att slå på saker. Efteråt gör vännen, som lyft in henne på rummet, en anmälan på henne för att hon har vandaliserat rummet, medan mannen uppmuntras, för att han inte slog till henne, bara kränkte henne!?
Ja, man ska lära sig att vara tacksam för det man får!
söndag 4 maj 2008
Sommaren är här,
solen strålar, barnen flyger drake och skrattar. Tänk vad underbart det kan vara. Nackdelen är att världen nu är öppen igen, riskfylld och utlämnande. Det skydd man har av hemmets väggar är borta. Alla vill ut. Det är en stor risk för konflikter vilket kräver min totala uppmärksamhet. Jag är på helspänn. Minsta skrik får mig att reagera. Är det min son som gör något? Är det någon som retar honom? Är det någon vuxen som går för hårt fram emot min son?
Min ljuva dotter har jag inte oro för på samma sätt. Hon bråkar inte. Skulle inte hålla så hårt på sin rätt så att det urartade till en konflikt. Hon står upp för sina rättigheter men hon kan på ett behärskat sätt framhålla dem. Skillnaden är när hon skall hävda sin rätt gentemot mig! Då kommer treåringen och tonåringen fram i min lilla åttaåring. Det kommer bli en hård strid med min blivande tonårsdotter, eller så genomlider vi det värsta redan nu :-) bara att hoppas.
Barnen skulle till exet idag. Dottern tyckte det var okej men sonen ville verkligen inte. Han grät, gömde sig och startade konflikter med de flesta barnen på gården. Eftersom jag inte vill ha en rättegång i Tingsrätten, eller ens behöva gå till familjerätten på fler meningslösa samtal, har jag ju nu gått med på en dag i månaden. Själv var jag utbjuden på middag och skulle koppla av. Efter att ha fångat sonen burit honom och nästan tryckt in honom, snyftandes i exets bil, var mina nerver slut. Jag kände en iskall skräck för hur illa det skulle bli hos min f.d.
Jag åkte med till restaurangen men upptäckte att jag glömt mobilen. Vad skulle hända då de inte fick tag i mig om allt hade blivit hysteriskt? Sist kom barnen hem efter två och en halv timme. Ingen av dem ville stanna kvar. Så kan det bli idag också. Bara att vända hem igen. Jag fick erkänna att jag inte klarade att åka så långt bort och koppla av. Jag ville helst bara vänta hemma. Så grym jag kände mig som förstörde uppvaktningen, men det hade känts ännu värre att bjudas på dyr mat i vacker miljö och inte kunna uppskatta det. Nu blev det ett perfekt mellanting av alltihop. Faktiskt riktigt trevligt och mycket nära hem med mobilen tryggt i väskan.
Givetvis kom barnen hem senare än de skulle. Jag hade kunnat koppla av i dag… men, men nu kopplar jag av. Nu när de ligger i sina små sängar och sover.
Vad jag avskyr att tvinga dem när de inte vill. Mitt hjärta skärs i bitar och jag mår illa. Jag ser inget som helst skäl till att de ska behöva vistas där? Jag vill inte, barnen vill sällan och ibland inte alls. Vi blir stressade och mår dåligt men lagen är lagen, men…
… lagen är faktiskt inte skriven för oss. Jag är den enda biologiska föräldern som finns dokumenterad. Jag får inte underhåll eftersom min dåvarande inte söker umgänge som förälder utan som närstående, vilket innebär att man slipper ifrån underhållet. Det är inte så att de inte har råd med underhåll, jag vill inte ha det heller. Jag vill bara att vår tid tillsammans ska suddas ut. Att hela relationen ska falla i glömska.
… lagen är faktiskt inte skriven för oss. Jag är den enda biologiska föräldern som finns dokumenterad. Jag får inte underhåll eftersom min dåvarande inte söker umgänge som förälder utan som närstående, vilket innebär att man slipper ifrån underhållet. Det är inte så att de inte har råd med underhåll, jag vill inte ha det heller. Jag vill bara att vår tid tillsammans ska suddas ut. Att hela relationen ska falla i glömska.
Jag och barnen får ekonomin att gå ihop, oftast. Min f.d. säger att de ändå inte har råd att bidra med pengar som skulle vara i nivå med underhåll eller åtminstone ett bidrag till vardagen. Ändå har denna fattiga före detta sambo genomgått en s.k. skönhetsoperation (privat) och skaffat en jättestor tatuering. Vad kostar det?
Nej, låt mig slippa höra att det är lite tufft ekonomiskt just nu. Jag kräks! Låt oss också slippa vara i kläm mellan lagparagrafer som inte ser till barnens bästa. Lyft istället fram de undersköna varelser som barn är, med eller utan diagnostiserade tillgångar! Vilka resurser dessa små lyhörda människor är. Som fria själar och stora öppna hjärtan vilka bara omsluter allt i förundran och beundran.
En mycket god vän lät oss låna filmen ”Purpur färgen” i helgen. I den talar de om att allt vill bli älskat och beundrat och att Gud vill att vi ska se skönheten i vår omgivning. Vi måste lära oss att se och att älska. Vi måste ge oss hän som de små oförstörda gör. Vi måste också acceptera oss själva som en bra del i världen, en tillgång för nuet och framtiden!
Min son sa idag: -mamma, det är ju såååå bra att ha ADHD, skulle det vara bra om jag fick en fru som också har det? Då skulle våra barn bli extra bra!
Tja, det var ju en tanke… och en styrka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)