Det vill jag så desperat gärna. Det är omöjligt att bo så nära andra. Konflikterna har avlöst varandra hela dagen. Jag hinner inte med! Jag orkar inte med det heller! Halv elva på kvällen fick jag äntligen tid att göra läxorna med min dotter. Stackars liten, hon gäspade sig igenom sin läsläxa… Min pappa hade burit in sonen efter att vi letat efter honom. Han satt sedan hos honom så han kom till ro. Tack och lov.
Min son hade en mycket energirik dag, spring och klätter i benen. Han var även väldigt impulsstyrd. Han ville vara med sin bästis. Men bästisen hade en annan kompis hos sig. Det vore synd att säga att kompisen inte provocerade min son. Hela tiden fick sonen höra att den här kompisen är en mycket bättre kompis än vad du är. Alla mina kompisar är bättre än vad du är och jag tycker bättre om mina andra kompisar än om dig. Givetvis slutade det med att sonen grät och smockade till sin bästis nya kompis!
Varför kan inte min son börja skvallra i stället?! Komma in till mig och berätta hur dum och elak hans ”kompis” är! Men nej inte då… Istället fick jag hela tiden springa ut och avstyra sonens ilska. Han snodde bästisens kompis sparkcykel och pep iväg, så alla verkligen blev förbannade på min son. Givetvis kom föräldrar ut och hade åsikter om sonens uppförande! Men allt fult de säger till min son, som sårar honom djupt, det är det ingen som hör eller bryr sig om.
Lite senare blev de ändå vänner, efter det att jag gungat sonen och han gråtit ut sin förtvivlan över att bästisen inte vill ha honom som vän. Sonen går till barnen och ber om att få börja om på nytt och frågar om han får vara med om han är snäll? Det får han, på nåder, en liten stund. Jag hör återigen hur en ny diskussion startar. Nu ska killarna in till en av dem men… de är en för mycket! De kan bara vara två inne, för det har killens pappa sagt. Sonen är den som är för mycket och det är hos vår granne de ska in.
Mitt tålamod tar definitivt slut nu! Är de tre, så får de väl vara ute, om inte alla de som leker får komma in! Sonen gråter igen och ber att få vara med, ber att de ska fråga pappan (givetvis kunde de inte fråga pappan, eftersom han inte alls sagt att alla inte fick komma in). Sonen fortsätter kränka och förnedrar sig själv för att få vara med. Jag förbjuder högljutt sonen att leka med så ojusta barn. Jag blänger på dem och låser in mig och barnen. Jag är så arg att jag skulle vilja smocka till de små illmariga skitungarna! Så välartade utåt men så grymma då ingen ser och de tror ingen hör.
Jag är så arg och så besviken på allt idag så att min kraft är som en febersjuks. Matt och skälvande.
Det hände givetvis många fler incidenter igår men jag orkar inte ens ta upp dem nu. Jag hade så starka ambitioner att börja arbeta med kognitiv terapi med sonen igår. Jag handlade för ett tag sedan boken ”Så lyfter du fram styrkorna hos barn med ADHD, Lara Honos-Webb, PH.D. av förlaget brain books” Jag tackar Gud för den boken. Det ger mig sådan kraft att veta att någon ser vad de här barnen kan bidraga med. Att de behövs och att det har särdrag och inte en sjukdom. Det kan bli bättre. Jag kommer att kunna hjälpa min son att finna balans och harmoni! Men igår kunde jag inte påverka omgivningen. Jag kunde inte få sonen att önska något annat än att vara omtyckt av sina kompisar och få vara bästisens bästis.
I dag ska jag försöka skapa en bättre dag.
Jag är ju trots allt en ”(M)a(m)mazon”!
