Hur kan man komma undan med en attityd som är bättre än grym? Men ändå elak…
Jag pratar om barn, men egentligen inte. Att de agerar på ett omoget och ibland elakt sätt, kan jag förstå, eftersom de ändå är barn. Det som förvånar mig, är hur pedagoger tänker och om de tror att barn inte förstår, när orättvisa begås?
För någon vecka sedan blev sonen behandlad på ett fult sätt av några äldre killar. De lurade honom, vilket gjorde honom ursinnig. Han jagade dem tills de låste in sig på toaletten. Resursen fick lyfta bort min son, in på hans speciella rum på fritids. Han kände sig kränkt över att de tog tag i honom och inte i killarna som provocerat, utan bara lyfte bort honom. Det slutade med att rummet var helt upp och ner.
Själv hade jag faktiskt, för en gång skull, åkt längre bort än hem. Skulle ta ca 30 – 45 minuter att komma hem igen. Jag fick samtalet mitt under utflykten. Det var omöjligt att ha kvar min son på fritids mer idag. Jag hörde hur det smällde i bakgrunden och sonen skrek. Okej bara att avsluta allt och skynda sig hem med ett hjärta som slår sönder kroppen och ett huvud som börjar dunkar innanför mina ögon. Panik! Vad en bil kan gå långsamt!
Kommer till skolan och ser en total katastrof med min lille filur mitt i allt, på ett upp och ner vänt bord. Vad ska detta kosta? Har han drulleförsäkring? Vad har hänt?
Sonen har lugnat sig men vill inte berätta, så jag måste ställa frågor runt händelsen. Jag får klart för mig att min sons oro just nu är; om hans assistent fortfarande tycker om honom? Och om assistenten är arg på honom? Och, varför de inte ska skälla på killarna som gjorde så mot honom?
Jag och assistenten pratade med den lille olycklige, mycket frustrerade sonen. Assistenten var inte arg och han tycker fortfarande om sonen. Fint, med det nöjde han sig så vi kunde gå hem. Rummet får jag oroa mig för en annan dag. Jag sade; - du gjorde fel och de gjorde fel, självklart kommer de att ta itu med pojkarna som lurades. Nej, det gör de inte, sa sonen, de tar bara itu med mig! Jag avfärdade hans påstående som nonsens. Livet är rättvisare än så.
Två dagar senare (hade som vanligt haft sonen hemma för att han ska glömma sin förtret) kommer resursen för att tala med mig. De har skrivit en ny tillbudsanmälan på min son. Visst, svarade jag, det ligger väl en hög så det spelar ju ingen roll längre. Det han sedan sa gjorde mig mer förvånad. De kommer inte att prata med killarna, eftersom de ändå behandlade min son bättre än de skulle gjort annars. De hade till exempel inte puttat honom eller slagit honom, vilket var en vanlig handling hos dessa killar.
Jag förstår resursen och sättet att tänka. Killarna hade faktiskt uppfört sig bra om man ser till vad de kunde ha gjort. Man ska belöna det eftersom det är en positiv utveckling i det mål man säkert har vad gäller dessa killar. Men… man kan inte begära att ett barn kan förstå eller ens uppfatta någon rättvisa i ett sådant agerande! Gör jag det egentligen själv? Om jag tänker efter…
… Om jag tänker mig en äkta man, som brukar slå sin fru, men faktiskt bara kränker henne denna gång. Frun blir arg och lyfts in på rummet, av någon hon respekterar och håller av, där ger hon utlopp för sin ilska och sorg, genom att slå på saker. Efteråt gör vännen, som lyft in henne på rummet, en anmälan på henne för att hon har vandaliserat rummet, medan mannen uppmuntras, för att han inte slog till henne, bara kränkte henne!?
Ja, man ska lära sig att vara tacksam för det man får!
Jag pratar om barn, men egentligen inte. Att de agerar på ett omoget och ibland elakt sätt, kan jag förstå, eftersom de ändå är barn. Det som förvånar mig, är hur pedagoger tänker och om de tror att barn inte förstår, när orättvisa begås?
För någon vecka sedan blev sonen behandlad på ett fult sätt av några äldre killar. De lurade honom, vilket gjorde honom ursinnig. Han jagade dem tills de låste in sig på toaletten. Resursen fick lyfta bort min son, in på hans speciella rum på fritids. Han kände sig kränkt över att de tog tag i honom och inte i killarna som provocerat, utan bara lyfte bort honom. Det slutade med att rummet var helt upp och ner.
Själv hade jag faktiskt, för en gång skull, åkt längre bort än hem. Skulle ta ca 30 – 45 minuter att komma hem igen. Jag fick samtalet mitt under utflykten. Det var omöjligt att ha kvar min son på fritids mer idag. Jag hörde hur det smällde i bakgrunden och sonen skrek. Okej bara att avsluta allt och skynda sig hem med ett hjärta som slår sönder kroppen och ett huvud som börjar dunkar innanför mina ögon. Panik! Vad en bil kan gå långsamt!
Kommer till skolan och ser en total katastrof med min lille filur mitt i allt, på ett upp och ner vänt bord. Vad ska detta kosta? Har han drulleförsäkring? Vad har hänt?
Sonen har lugnat sig men vill inte berätta, så jag måste ställa frågor runt händelsen. Jag får klart för mig att min sons oro just nu är; om hans assistent fortfarande tycker om honom? Och om assistenten är arg på honom? Och, varför de inte ska skälla på killarna som gjorde så mot honom?
Jag och assistenten pratade med den lille olycklige, mycket frustrerade sonen. Assistenten var inte arg och han tycker fortfarande om sonen. Fint, med det nöjde han sig så vi kunde gå hem. Rummet får jag oroa mig för en annan dag. Jag sade; - du gjorde fel och de gjorde fel, självklart kommer de att ta itu med pojkarna som lurades. Nej, det gör de inte, sa sonen, de tar bara itu med mig! Jag avfärdade hans påstående som nonsens. Livet är rättvisare än så.
Två dagar senare (hade som vanligt haft sonen hemma för att han ska glömma sin förtret) kommer resursen för att tala med mig. De har skrivit en ny tillbudsanmälan på min son. Visst, svarade jag, det ligger väl en hög så det spelar ju ingen roll längre. Det han sedan sa gjorde mig mer förvånad. De kommer inte att prata med killarna, eftersom de ändå behandlade min son bättre än de skulle gjort annars. De hade till exempel inte puttat honom eller slagit honom, vilket var en vanlig handling hos dessa killar.
Jag förstår resursen och sättet att tänka. Killarna hade faktiskt uppfört sig bra om man ser till vad de kunde ha gjort. Man ska belöna det eftersom det är en positiv utveckling i det mål man säkert har vad gäller dessa killar. Men… man kan inte begära att ett barn kan förstå eller ens uppfatta någon rättvisa i ett sådant agerande! Gör jag det egentligen själv? Om jag tänker efter…
… Om jag tänker mig en äkta man, som brukar slå sin fru, men faktiskt bara kränker henne denna gång. Frun blir arg och lyfts in på rummet, av någon hon respekterar och håller av, där ger hon utlopp för sin ilska och sorg, genom att slå på saker. Efteråt gör vännen, som lyft in henne på rummet, en anmälan på henne för att hon har vandaliserat rummet, medan mannen uppmuntras, för att han inte slog till henne, bara kränkte henne!?
Ja, man ska lära sig att vara tacksam för det man får!
