solen strålar, barnen flyger drake och skrattar. Tänk vad underbart det kan vara. Nackdelen är att världen nu är öppen igen, riskfylld och utlämnande. Det skydd man har av hemmets väggar är borta. Alla vill ut. Det är en stor risk för konflikter vilket kräver min totala uppmärksamhet. Jag är på helspänn. Minsta skrik får mig att reagera. Är det min son som gör något? Är det någon som retar honom? Är det någon vuxen som går för hårt fram emot min son?
Min ljuva dotter har jag inte oro för på samma sätt. Hon bråkar inte. Skulle inte hålla så hårt på sin rätt så att det urartade till en konflikt. Hon står upp för sina rättigheter men hon kan på ett behärskat sätt framhålla dem. Skillnaden är när hon skall hävda sin rätt gentemot mig! Då kommer treåringen och tonåringen fram i min lilla åttaåring. Det kommer bli en hård strid med min blivande tonårsdotter, eller så genomlider vi det värsta redan nu :-) bara att hoppas.
Barnen skulle till exet idag. Dottern tyckte det var okej men sonen ville verkligen inte. Han grät, gömde sig och startade konflikter med de flesta barnen på gården. Eftersom jag inte vill ha en rättegång i Tingsrätten, eller ens behöva gå till familjerätten på fler meningslösa samtal, har jag ju nu gått med på en dag i månaden. Själv var jag utbjuden på middag och skulle koppla av. Efter att ha fångat sonen burit honom och nästan tryckt in honom, snyftandes i exets bil, var mina nerver slut. Jag kände en iskall skräck för hur illa det skulle bli hos min f.d.
Jag åkte med till restaurangen men upptäckte att jag glömt mobilen. Vad skulle hända då de inte fick tag i mig om allt hade blivit hysteriskt? Sist kom barnen hem efter två och en halv timme. Ingen av dem ville stanna kvar. Så kan det bli idag också. Bara att vända hem igen. Jag fick erkänna att jag inte klarade att åka så långt bort och koppla av. Jag ville helst bara vänta hemma. Så grym jag kände mig som förstörde uppvaktningen, men det hade känts ännu värre att bjudas på dyr mat i vacker miljö och inte kunna uppskatta det. Nu blev det ett perfekt mellanting av alltihop. Faktiskt riktigt trevligt och mycket nära hem med mobilen tryggt i väskan.
Givetvis kom barnen hem senare än de skulle. Jag hade kunnat koppla av i dag… men, men nu kopplar jag av. Nu när de ligger i sina små sängar och sover.
Vad jag avskyr att tvinga dem när de inte vill. Mitt hjärta skärs i bitar och jag mår illa. Jag ser inget som helst skäl till att de ska behöva vistas där? Jag vill inte, barnen vill sällan och ibland inte alls. Vi blir stressade och mår dåligt men lagen är lagen, men…
… lagen är faktiskt inte skriven för oss. Jag är den enda biologiska föräldern som finns dokumenterad. Jag får inte underhåll eftersom min dåvarande inte söker umgänge som förälder utan som närstående, vilket innebär att man slipper ifrån underhållet. Det är inte så att de inte har råd med underhåll, jag vill inte ha det heller. Jag vill bara att vår tid tillsammans ska suddas ut. Att hela relationen ska falla i glömska.
… lagen är faktiskt inte skriven för oss. Jag är den enda biologiska föräldern som finns dokumenterad. Jag får inte underhåll eftersom min dåvarande inte söker umgänge som förälder utan som närstående, vilket innebär att man slipper ifrån underhållet. Det är inte så att de inte har råd med underhåll, jag vill inte ha det heller. Jag vill bara att vår tid tillsammans ska suddas ut. Att hela relationen ska falla i glömska.
Jag och barnen får ekonomin att gå ihop, oftast. Min f.d. säger att de ändå inte har råd att bidra med pengar som skulle vara i nivå med underhåll eller åtminstone ett bidrag till vardagen. Ändå har denna fattiga före detta sambo genomgått en s.k. skönhetsoperation (privat) och skaffat en jättestor tatuering. Vad kostar det?
Nej, låt mig slippa höra att det är lite tufft ekonomiskt just nu. Jag kräks! Låt oss också slippa vara i kläm mellan lagparagrafer som inte ser till barnens bästa. Lyft istället fram de undersköna varelser som barn är, med eller utan diagnostiserade tillgångar! Vilka resurser dessa små lyhörda människor är. Som fria själar och stora öppna hjärtan vilka bara omsluter allt i förundran och beundran.
En mycket god vän lät oss låna filmen ”Purpur färgen” i helgen. I den talar de om att allt vill bli älskat och beundrat och att Gud vill att vi ska se skönheten i vår omgivning. Vi måste lära oss att se och att älska. Vi måste ge oss hän som de små oförstörda gör. Vi måste också acceptera oss själva som en bra del i världen, en tillgång för nuet och framtiden!
Min son sa idag: -mamma, det är ju såååå bra att ha ADHD, skulle det vara bra om jag fick en fru som också har det? Då skulle våra barn bli extra bra!
Tja, det var ju en tanke… och en styrka.
