I morgon är det skolavslutning.
Eftersom barnen går på olika skolor, vilka ligger i samma stad men en bra bit ifrån varandra, så blir det en kamp att hinna vara med på bådas. Turligt nog börjar sonens avslutning något innan dotterns. Jag tror jag räknat ut hur vi ska hinna allt. Vi lämnar dottern tidigare på sin skola. Ber taxin hämta oss där. Åker till sonens skola, fikar och går till kyrkan. Efter en stund i kyrkan smiter vi och har förhoppningsvis fått sonens taxichaufför att gå med på att jag får åka med. Då hinner vi inte fika med dotterns klass men vi hinner förhoppningsvis se och höra henne sjunga! Ska snart ringa taxin och fråga om det går att få plats för en vuxen.
Hur gör andra föräldrar? Tar det vartannat år hos vartdera barnet? Eller vart femte år om man har fem barn?
Nu har jag precis fått svar från taxin. Det skulle gå fint att hämta oss båda lovade chauffören! Perfekt. Ibland är fru Fortuna på min sida.
Under sista tiden har jag faktiskt börjat tvivla på att något skulle kunna klaffa över huvud taget. Allt har blivit så svårt när ekonomin försvann. Jag är inte längre sjukskriven, eftersom jag inte är sjuk på rätt sätt. Min ångest kommer ju av alla svåra situationer som finns i min vardag. Att få ihop ett arbete med det behov min son har verkar helt omöjligt.
Nu pratar jag om arbeten ”utanför hemmet” under normal arbetstid. Hemifrån är det inga problem, inte heller om jag kan ta med barnen eller arbeta tider då de sover eller är upptagna av annat. Problemet är att sonen inte fungerar hela dagar i skolan och på fritids. Han rymmer och ställer till det. Jag tror att jag fick rycka ut tre gånger förra veckan, redan på förmiddagen och en gång på eftermiddagen. Sedan är det otaliga möten som denna vecka, BUP, tandläkare, läkare och hembesök av en special pedagog. Mitt i allt är det skolavslutningen och studiedag på fritids. Finns det arbeten som är anpassade till en sådan vardag?
Nu kommer vi till ett kapitel i min vardag som är öppen för kritik och komplikationer. Svartjobb! Jag kan ärligt säga att jag skulle vilja ha en trygg anställning. En som gynnade min pension. En som gav mig värdighet och tillhörighet i arbetslivet, men. . . . . Så fungerar det ju inte. Jag har idag som inkomst ca 3175 kr i vårdbidrag och 2200 kr i barnbidrag. Ingen sjukpenning, inget underhåll ingenting. Detta är stadiet innan allt faller i tusen bitar.
Jag jobbar hemifrån. Jag arbetar med att illustrera och göra presentationsskisser i olika sammanhang. Jag målar tavlor och jag hjälper till att styla lägenheter, då är barnen ofta med. Jag kan jobba hela nätterna och eftermiddagarna. Barnen hjälper till eller skapar sina egna små projekt. Men det går ändå inte ihop. Ett jobb gav inget! Vi missuppfattade tydligen varandra eftersom vi inte talar ett enda gemensamt språk. Men mina bilder tog de i alla fall. Ja, ja man ska inte gråta över spilld mjölk men jag har god lust.
Som tur är gjorde jag ett annat jobb parallellt med det och de, mina fina vänner, betalade mycket mer än jag kunnat ana. Tack! Mina räkningar är betalda ännu en månad. Får jag ingen sjukpenning eller alternativt att sonens vårdbidrag kan omprövas till ett helt dvs. ca 6000 kr/månaden så var det här faktiskt sista månaden vi kunde betala.
Tro nu inte att jag inte har koll på min ekonomi, för det är faktiskt det jag har mest koll på i min vardag men det hjälper inte. Hyran är vad den är, bostadslån, studielån, a-kassa, försäkringar, mediciner, bredband, telefon (ska säga upp det fasta abonnemanget), mobil (livsnödvändig med tanke på att jag alltid måste nås) Tv-licens (bläääää, känns helt onödig, men jag vill att barnen ska se på TV ibland, så det blir frid och fröjd), fritidskostnad, matkostnad på kortidsvistelse samt hos stödfamilj och mat. Inte mycket att spara in på. Ändå bor vi ganska trångt. Jag sover i vardagsrummet, där jag även har både ”ateljé och kontor”. Det är onekligen svårt att flytta till något mindre eller billigare boende.
Jag ska söka socialbidrag, men det tar emot. Jag mår illa vid tanken och jag känner mig fruktansvärt utlämnad. Hade jag kunnat jobba mer och tjänat bättre så hade jag så mycket hellre gjort det. Som räddaren i nöden ringde precis psykologen från BUP. Vi talade om problemet och hon sa att: - Som förälder, är det din skyldighet att söka hjälp så barnen har mat och tak över huvudet! Tack för de orden. Det gav mig kraft att både söka och att hålla huvudet högt under tiden.
Vardagen i övrigt är i gungning. Det finns och kommer att finnas vuxna som lider av en grav O- intelligens och brist på all pedagogik i världen. Jag talar om vissa föräldrar på vår gård. Speciellt den sedvanliga pappan som återigen har kränkt min son. Episoden gick till så här; En pojke svängde sitt styre så mycket att det fastnade. Min son skulle hjälpa till och råkade då vrida styret åt fel håll vilket resulterade i att en metalldel som håller vajern till handbromsen gick av. Barnen kom till mig och jag försökte fixa det men det gick inte. Jag sa till pojken att han får be sin pappa titta på det och sedan säga vad det kostar så kan jag antingen köpa delen eller betala den till dem. Jag gick in igen.
Efter en stund kommer sonen in gråtandes och gömmer sig på rummet. Han är helt knäckt. När jag frågar vad som hänt svarar han att jag ska titta ut så förstår jag. Jag ser pappan stå med sin sons cykel så jag går ut. Jag frågar om jag ska handla någon detalj eller om han vill ha pengar. Han tittar ner på cykeln hela tiden och mumlar till svar. Inte en enda gång tittar han på mig! Bara tar cykeln och går. Jag förstår ingenting. Speciellt med tanke på att deras dotter fick min dotters nästan nya cykel. Den var dyr och knappt använd. Den här lilla stålbiten kan knappt kosta mer än en 50 lapp.
Sonen är förtvivlad i flera dagar. Till sist får jag höra av en annan mamma. Hennes son hade kommit in då incidenten med cykeln hände, han var rädd och chockad av vad pappan skrikit till min son. Han hade svurit åt honom med alla möjliga ord, han hade skrikit åt sin son och frågar hur f.n han kunde låna ut saker till min son som bara förstör allt. Han hade fortsatt i samma takt med att ösa svordomar och förolämpningar över min son inför alla barnen på gården.
Nu förstår jag varför han aldrig tittade upp och mötte min blick. Han skämdes. Jag hatar sällan men mitt hjärta är svart när jag tänker på honom. Vänta bara tills lejoninnan får tag i honom. Ska jag behandla hans son likadant varje gång han smyger runt och skapar intriger mellan de andra barnen? Ja, jag börjar lära mig hur barn ska tas!
Tyvärr har det hänt så mycket mer sista tiden men jag orkar varken ta upp det eller ens tro att någon skulle orka läsa det så jag avslutar med att säga att: Jag har världens mest fantastiska vänner, barn och föräldrar. Ni tillsammans är ljuset i mitt liv. Tack!
