Jag njuter av att slippa ångesten för att min son ska rymma från skolan eller oron för att de när som helst ringer och säger att jag borde komma till skolan snabbt. Varje dag fallerade planeringen. När barnen väl var hemma och jag hade sonen i tryggt förvar från alla konflikter, så kunde jag göra vad som borde göras, det vill säga under sena kvällar och nätter.
Nu är ångesten istället enorm för framtiden och vår ekonomi. Vi kommer inte klara oss nu. Jag ska söka bidrag men mår illa vid tanken. Tänk om vi måste sälja vår lägenhet? Visst vill vi flytta men inte innan vi funnit något som vi kan kalla vårt hem. Vilka regler gäller för oss? Har vi rätt till hjälp?
Om samhället hjälper sina medborgare, varför har vi då så många uteliggare. Är det för att man till sist måste böja ner sitt huvud och be om ursäkt för sin situation och tigga om barmhärtighet, som gör att men hellre väljer att, med lite stolthet kvar, lägga sig på en bänk och sova?
Hade jag inte haft barn så hade jag inte haft den situation jag har, således hade jag kunnat försörja mig genom att gå till ett arbete och mina tankar skulle säkert kretsa runt en karriär som designer eller scenograf eller något inom mina andra konstnärliga utbildningar. Eller inte? Vem vet… När jag började på universitetet som 19 åring, trodde jag att livet skulle bli åtminstone ekonomiskt tryggt, men även intressant i form av ett arbete som jag verkligen ville engagera mig i och som gav utlopp för min personlighet.
I dag, efter nästan 10 års isolering från varaktiga arbetsrelationer och trygg inkomst har fått mig att bli mer ödmjuk men även mycket osäker på mig själv i situationen med andra. Jag måste stålsätta mig för att ha ett normalt förhållande till det mesta. Jag är hela tiden på min vakt. Jag har nerverna utanför kroppen och mina tankar hänger inte med. Jag blir sönderstressad om jag ska ta fler än ett beslut bland människor. Det räcker att båda mina barn frågar något samtidigt och telefonen kanske ringer mitt upp i allt. Jag stänger av. Världen blir tyst och jag låter saker hända. Det tar ett bra tag innan jag kommer i balans så jag kan svara på barnens frågor och telefonen har slutat ringa för länge sedan.
Jag har blivit en virrhjärna! I morse bad min dotter om papper för att snyta sig och jag gav henne en banan! Hon tittade bara på mig och skakade på huvudet. Jag hade lyckats glömma vad hon bad om på väg från vardagsrummet in till köket. Finns det en Virrhjärnespekrum diagnos? Eller har jag fått alzheimer? Så länge som jag varit så här så har den nog utvecklats reellt vid det här laget.
Har varit med sonen på sommarfriidrottsskola den här veckan. Det var i alla fall en trevlig upplevelse. Han var så duktig och han älskade att pröva alla grenarna. Endast två incidenter inträffade. Det ena var att han smet från sin grupp medan jag tittade bort och låtsades att han tillhörde en annan grupp där de, enligt honom, gjorde något mycket roligare. Han och en annan liten pojke lyckades också bli ovänner och smocka till varandra men det gick snart över och de blev jätte fina kompisar.
När tränaren sa tack till alla barnen sista dagen, så sa han att de varit riktigt duktiga och att alla varit justa och inte bråkat. Min son satt och log som en sol hela tiden, sedan viskade han: - Hi hi, han missade att vi slogs.
Jag önskar er alla en fin midsommar
M
