Tänk att de finns, de barmhärtiga samariterna! De som orkar engagera sig i andra, trots att vissa av dem har sina egna motgångar och sorger. De ger av sin tid och de finns på det unika sättet, just de kan finnas. Föräldrar till min dotters vänner är helt fantastiska! De ställer upp och bjuder med henne på olika evenemang och engagerar sig i hennes liv. Utan att ens blinka, tar de med henne i sina planer, likt sitt eget barn. Hon är så omgiven av omtänksamhet och vänskap. Vilken styrka hela familjen får av dessa människor! Tack!
Vi har även de viktiga, fantastiska människorna, runt sonen. De ger allt för att vi ska klara av vår vardag, för att det en dag ska bli bra och för att han ska få tillgång till de rättigheter andra har. Hans läkare är en fantastisk människa, som verkligen ser till att ta tag i rätt problem, att se till en helhet på både mikro och makronivå. Allt hör samman och alla ansvariga delegeras uppgifter inom sitt område! Vilket engagemang. Man borde skriva det tredje testamentet om hur de tio budorden appliceras på problem utifrån dagens svårigheter. Hur de barmhärtiga samariterna hjälper den drabbade efter att ha överfallits av en annan sorts rövare, samhällets beslutsfattare!
Återigen har vi fått avslag från socialförvaltningen. Inga pengar, förutom lånet vi inte vågar riskera att ta. Speciellt inte eftersom ett av kraven är att jag måste gå en ”arbetssökarkurs” för att få låna pengarna. Hur ska jag göra det? Får man ta med sig barnet då? Man kan välja att gå under förmiddagen eller under eftermiddagen. Tja, har de förstått varför jag inte kan arbeta? Eller glömde de av vad sonens läkare informerade om? Vad psykologen på habiliteringen sa eller vad alla utredningar visat. Jag skulle gärna jobba och jag har inga problem att få vikariat varken inom skola eller inom barnomsorgen men jag har ett barn som just nu behöver mig mer. Det kan ingen kurs i världen ändra på!
Sonen har ju, som jag tidigare skrev, haft hemundervisning av mig. Sonen går i en specialklass, där alla barnen har olika neuropsykiatriska funktionshinder. Vissa är utredda med diagnos medan vissa är under utredning. Om det visar sig att autismen är mest utmärkande flyttas de över till en annan skola, där de har fokus på det området. Barnen i sonens klass har mer markerad ADHD problematik men även tourettes syndrom, aspergers syndrom och mer generell autismspektrumstörning.
Om man sätter ihop fem barn med dessa diagnoser kan summan bli kaos! Och det är det i det här fallet! Sonen som tidigare inte klarat av svärord, har fullkomligt gått i taket av att ha en klasskompis som givetvis har verbala tics, och måste svära men även använda de mest brutala könsord. Till detta gör han grimaser, vilket sonen tar högst personligt. Även om det inte har med honom att göra ett dugg. Kanske känns det för honom, som om vi skulle tvingas sitta bredvid någon som stinker vidrigt. Det är inte personligt riktat mot någon, men det går inte att ”stänga av”. Irritationen bara är där och växer.
Emellertid var det inte irritationen som fick bägaren att rinna över för sonen. Det var något mycket allvarligare.
En dag ringde sonens fröken. Detta är inte alls ovanligt eftersom sonen ofta rymmer. Men denna gång sa hon att det var allvarligt. Tre av pojkarna hade varit inlåsta på toaletten och det hade förekommit sexlekar!? När de hade brutit upp dörren hade en av pojkarna varit utan byxor och sonen hade rymt!
Vad menade hon? Hade min son varit utsatt? Eller hade han utsatt någon? Jag kastade på luren och sprang ut för att leta! Jag fann sonen halvvägs hem från skolan. Han var arg och vägrade säga ett ord. Jag frågade och frågade men en massiv tystnad mötte mig. Jag lovade att sonen skulle slippa tala om han kunde tänka sig att rita i stället. Han nickade.
Väl hemma började han rita streckgubbar men han ritade dem med kläder på, tröja och byxor. Han ritade dem inne på en toalett. En pytteliten toalett. Han ritade som en bildserie. Själv stod han i ena hörnet hela tiden medan de två andra förflyttade sig i det minimala rummet. På sista bilden låg den ena sträckgubben ner på golvet och slog huvudet i väggen medan den andra satt på honom. På denna bild hade streckgubben som satt upp inga byxor längre.
Trots att jag förstod hur illa det var, så var jag ändå så tacksam för att min son inte var direkt utsatt. Som tur är, trots att jag varit hemskt irriterad över det, är sonen fruktansvärt blyg. Han byter inte ens kläder inför mig, så jag visste redan innan att han inte skulle vara naken på en toalett med andra. Men han kunde ju ha blivit tvingad? Kan man lita på ett barns teckningar? Har jag något val? Nej, jag måste lita på honom. Det är nu, i detta läge som jag skapar grunden för att han kommer vara ärlig i fortsättningen. Jag får vänta tills orden kommer.
På kvällen kom orden. Och ilskan. Han frågade om allt och han svor. Han kallade mig för första gången för hora! Jag lyssnade och lyssnade men sa att han aldrig får använda sådana ord. Han frågade varför och vad de betydde? Jag gick inte in på det svaret men han kommer nog aldrig att använda ordet igen. Däremot frågade han vad hångla betyder och varför den ena pojken ville hångla med den andra, hans kompis?
Han var arg, väldigt arg och han hatade både pojken som gjort ”det” och kompisen som blivit utsatt för ”det”.
Det var som om allt blivit vänt upp och ner. Han var otrygg.
Under veckan som kom fungerade ingenting i skolan. Lärarna sa att de andra barnen verkade ha glömt alltihop och fungerade som vanligt men att min son inte kunde släppa händelsen, utan var väldigt utåtagerande mot de andra två. Han ville också veta varför! Han frågade pojken hela tiden; varför han ville hångla med hans kompis?
Han var arg över bristen på svar och rymde. Ingen pratade med sonen om det på ett vettigt sätt och ingen garanterade att det inte skulle hända igen. Sonen rymde till sist igen. Jag erbjöd skolan att jag kunde vara med sonen i skolan. Jag kunde sitta utanför och läsa en bok om de ville, bara så att sonen stannade i skolan. Jag ordnade med taxin för oss båda och tänkte verkligen få ordning på allt, för sonens skull.
Men då ringde rektorn upp mig och tyckte att jag skulle hålla sonen hemma tills vidare. Vi ska ha ett stort möte nästa vecka. Okej vad har vi för val? Inget…
Är det verkligen min son som ska vara hemma? Ska han få ta konsekvenserna för vad som hände runt honom? Ja, tydligen så är det bättre att sakna empati och samvete. Något som jag alltid känt är en av hans absoluta fördelar. Hade han varit som många andra med samma funktionshinder så hade han kunnat släppa händelsen och kallt gått vidare. Kanske tagit med sig känslan och använt den på fel sätt i en annan situation utan att ens då bry sig…
Ja nu har vi haft hemundervisning i en vecka. Det har gått fint. Mycket fint. Han har haft ”skola” mellan klockan 09 00 och 13 30 varje dag utan problem. Vi har gjort alla uppgifter och lite till. Sista dagen fick han ett prov på allt han tränat under veckan och klarade det galant! Roligast av allt var religion. Berättelsen om den barmhärtige samariten.
Mamman
