Hur kan min före detta vara så grym? Så beräknande och taktiskt. Som en politiker och socialtjänsteman. Lustigt att de som inte skulle sitta på tjänster där empati, inlevelseförmåga och ödmjukhet är avgörande, ofta besitter just de tjänsterna. Mitt X är beslutsfattande i frågor ang. omvårdnad mm. Läser man artiklar skrivna av min f.d. sambo eller nya regeringsförslag, så verkar det vara en människa som är otroligt human och rättrådig. Myntets polerande framsida.
Jag och barnen levde med baksidan. Den blygrå, manipulativa baksidan. Den sidan som ville skada min son. Den sidan som jag med all min kraft skyddade mitt ena barn ifrån. Den hatade sidan som fick mig att gråta varje dag under flera år. Men det var myntets båda sidor, som tog mitt och barnens hem ifrån oss, för två år sedan.
Idag är det den polerade framsidan som, med hjälp av sitt ämbete, ska förstöra resterna av min familj. Min före detta har anmält mig till socialtjänsten (sin egen arbetsplats) och påstår att det finns oro för att mina barn far illa hemma! Att jag inte kan tillgodose deras behov.
Hur är det möjligt att en människa som vet med sig själv att inte klara av båda barnen, kan vara så falsk och elak att ens överväga en sådan anmälan. Jag kämpar med alla medel för att barnen ska få alla sina behov tillgodosedda. Att ekonomin varit svår har givetvis inneburit att vi inte levt i lyx. Att sonens funktionshinder gör vardagen till ett rutmönster av schema, är något som alla får acceptera. Inte så roligt för systern men ändå inget problem eftersom hon har många vänner runt sig, och då kan styra sina tider och intressen. Från och med måndag kommer jag även att få stå för min sons undervisning i hemmet (förklaring till det kommer senare…). Utan lön! Skulle min f.d. ens tänka tanken att lägga sin ekonomi, sina intressen, sin karriär åt sidan för att min son ska få sin utbildning mot alla odds. Ja, kanske en tid, tills det blev tråkigt och andra klättrade om på karriärstegen!
Jag undrar om det finns familjer, i vilka myndigheterna, har större inblick i än i vår och andra familjers, som har en funktionshindrad familjemedlem. Vi har arbetspedagoger som kommer hem för att se över miljön. Vi har möten med läkare, psykologer, terapeuter mm ca en gång i månaden. Vi har avlösarservice som är hemma hos oss minst en gång i veckan. Alla, allt från lärare till sjukvård, har full koll på oss. Vårt liv är ju faktiskt till och med inrutat efter hur arbets- och specialpedagoger har bestämt att vårt schema ska se ut. Och hemmet specialanpassat genom kommunens beviljande. Med vårt samtycke givetvis!
Hur vill då denna människa, denna manipulativa socionom, att kollegerna på socialtjänsten ska utreda om barnen far illa? ( När inträder en jävsituation?) Ska vi ha ytterligare människor i vår vardag? Är det som att få hem folk från programmet ”Rent hus”? Har vi det för stökigt? Har vi inte vänner nog på besök? Umgås vi med fel människor? Är jag för slapp eller för hård i min uppfostran? Är jag en dålig mamma? Jag har många gånger känt att jag är det. Jag har faktiskt till och med anförtrott min f.d. att jag inte räcker till. Att jag är ledsen och trött. Att jag skulle vilja vara så glad och fri som förut. Men allt det sa jag i förtroende och när både relationen och barnen var för krävande och kvävande. Jag menade aldrig att jag vill vara utan barnen men jag hade gärna sovit en hel natt eller kommit utanför dörren.
Men saken är den, att det egentligen inte var barnen som hindrade mig att komma ut, inte var det min sambo heller, inte direkt. Men de kommentarer som alltid kom efter att jag lärt känna någon eller pratat gott om någon, fick mig alltid att välja bort min nya vän. Många frågade hur länge jag skulle få fortsätta umgås med dem eftersom min f.d. gjorde allt för att de skulle känna sig obekväma.
Ibland råkade en vän ringa under en fredags- eller lördagskväll, då brukade sambon bli vansinnigt arg och fråga om mina vänner inte hade något liv? Till sist ville jag inte ens prata med någon i telefon. Det blev alldeles för jobbigt. Jag levde med skuld, med ångest och ilska. Vår relation och den förnedrande situation vi levde under, påverkade barnen oerhört negativt. Jag tror inte att vi någonsin glömmer känslan. Att sonen blev slagen minns han inte, inte heller de hot om avkylning, han utsattes för. Men han har gråtit både innan och efter de gånger han tvingats till mitt X. Dottern klarar det betydligt bättre, men så var hon heller inte utsatt för varken hot eller aga av sambon. Trots det så verkar hon ha ett minne av obehag. Hon kan säga att; Min bror blev slagen…
Ja, vad ska hända nu? Min f.d. har även meddelat att umgängesrätten som närstående nu kommer att drivas vidare. Går socialtjänstens utredning också till Tingsrätten liksom umgängestvisten kommer att göra, eftersom jag vägrar att låta min f.d. ens umgås med dem. Kommer jag och barnen orka med alla frågor? Kommer jag att vara tvungen att anmäla min f.d. för att vi ska bli fria? Hjälper det?
Vem var det som sa att en olycka sällan kommer ensam?
Ordspråket känns faktiskt som ironi just nu. I dag fick jag äntligen beviljat tillfällig vård av barn men vad händer? Jo allt betalas ut till socialtjänsten! Samtidigt får jag ett brev från dem där de ger avslag på allt jag sökt men att jag kan få låna pengar om jag kommer dit och skriver på ett återbetalningskvitto. Jag åkte dit men skrev istället ett brev att jag tackade nej till deras hjälp. De får reglera resterande skuld på 600kr och sedan meddela F-kassan att de ska betala ut pengarna till mig.
Tyvärr är det barnens födelsedag i morgon och nu finns det inte en krona till varken tårta eller paket. Inte ifrån mig i alla fall. Nu kan man tänka att så är det för många och ja, det är det säkert. Det finns till och med betydligt värre situationer och öden. Jag skäms när jag går förbi dem som säljer faktum och inte köper ett ex. Jag skäms när barnen ber att få ett fadderbarn och jag måste säga; senare, inte nu… men jag tror att alla föräldrar vi ge sina barn åtminstone en speciell dag om året oavsett vilken situation man lever i.
Jag finner inga svar på alla mina frågor. Vissa säger att det ligger i Guds händer och vissa säger att man lär av sina misstag, andra kan säga att vi ska vara tacksamma för de prövningar vi får och som stärker oss. Jag är tacksam och jag tackar Gud för mina barn, varje dag. Jag är tacksam för mina fantastiska föräldrar och för mina underbara vänner som ger oss så mycket kärlek och stöd. Men jag vill gärna bli den som kan hjälpa andra. Den som är stark och trygg och kan dela mitt dagliga bröd med dem som vill. Mina barn är på flera sätt som barn är, ibland gnälliga, emellanåt tjuriga och bråkiga men med handikapp eller ej så är de omtänksamma och givmilda, kärleksfulla och tacksamma!
Det är en gåva att vara tacksam för!
Mamman
