Kristallklart med klingande toner. Skrattet som bubblar blandat med jubeltjut! Min son är oövervinnelig och lycklig. Han är så kärleksfull och kramig och mycket intensiv. Så intensiv att jag inte hinner njuta av hans goda humör förrän han försvunnit iväg . Men mitt hjärta sjunger!
På sekunden kan allt ändras…
… han blir för glad, för intensiv och tar till sist för hårt i ett annat barn. Rycker till sig saker för att visa något eller skoja. Han menar inget illa men allt blir fel. När han var riktigt liten kramade han de andra barnen för hårt. Någon säger kanske då något elakt, eller förnedrande (det händer alldeles för ofta).
Ilskan, förödmjukelsen och känslan av att inte ha förstått varför någon är arg, sopar bort lyckan och vänder den glittrande kristallpojken, först till ett flammande inferno, som ibland slår och ibland raserar sin omgivning utan insikt, men till sist till en mörk, sorglig ton av ogenomtränglig ångest.
Från ytterlighet till ytterlighet
Från pol till pol
Från + till -…
… men i samma lilla kropp.
Min son har fått diagnosen Bipolär sjukdom.
Jag vet inte om de prickat rätt den här gången, men kanske? Vi prövar ny medicin igen. Nu mot symptomen av den nya diagnosen och inte mot ADHD som han medicinerades mot tidigare. Innan han fick den här medicinen ”Risperdal” hade vi en upptrappningstid av ”Strattera”. Det skulle ta upp till sex veckor innan den skulle få full effekt. Allt var kaos. Min son mådde dåligt. Han var arg men även mycket ledsen och ville helst dö. Hur kunde vi låta honom leva? Någon som han? Så hemsk och elak.
Vi hade börjat gå hos en specialist som ville ha detaljerade upplysningar om hur glad och hur ledsen min son blev. Han frågade och frågade. Jag förstod att hans frågor lutade åt något men jag trodde att det var graden av ADHD eller graden av Autism. Aldrig att det skulle finnas ytterligare ett särdrag hos min son. Ett som egentligen är mycket svårare.
Mina dagar gick åt till att få sonen att behålla en gnutta självkänsla mitt i kaoset med ”Strattera” samtidigt som jag fick värja mig emot grannar som tydligt berättade att de inte klarar sex veckor med min son. Jag orkar inte längre prata med någon, bara mina närmaste.
Vi "glömde" ta tabletten i några dagar, och höll oss inne. När läkaren sedan ringde (eftersom jag insett att vi aldrig skulle klara av att komma till honom på det inbokade besöket), och berättade vad han hade misstänkt, förstod vi att medicinen sonen ätit snarare skapat mer kaos än vad det skulle varit utan. Medicinen skulle omgående sättas ut och vi skulle i stället pröva en annan medicin (Risperdal) i fyra veckor.
Vi hade precis stått ut i fem veckor med den tidigare.
Nu svepte sorgen igenom mig som en kall dimma. Min son, mitt vackra inferno av känslor. Kommer han att orka vara inlåst, avskiljd från andra i en hel månad till? Att jag orkar det vet jag, men jag vill ha facit. Jag vill ha en garanti på att det är värt det!
Vi blev hämtade av min vän. Vi lämnade grannar och pappershögar, disk och smutstvätt. Vi flöt igenom mörkret till paradiset i skogen. Här skulle vi testa den nya medicinen. Endast tjurarna, grisarna, katten och den tjuvaktiga räven skulle protestera om det blev kaos.
Sist vi var här hade vi också flytt från grannarnas ilska. Då tog sonen ”Strattera” och mådde så dåligt. Inte ens lugnet här kunde hjälpa honom ur sina utbrott. Jag hade kvar oron och rädslan av det minnet då sonen satt i bilen och ville dö för att han blivit ovän med vår vän, kvinnan i huset, som aldrig blir arg eller irriterad.
Min ångest efter allt som hänt och det nya beskedet, gjorde mig till en passiv åskådare. Min hjärna snurrade på högvarv hela tiden. Jag studerade sonens reaktioner och var på helspänn inuti men orkade knappt resa mig fysiskt. Jag ville inte träffa någon, inte gå utanför dörren, inte till stallet eller affären. Jag brukar vara alert, sugen på att diskutera och bjuda andra på nykomponerade maträtter. Men nu var inspirationen som bortblåst. Jag förstod inte varför… men så märkte jag hur lugnt det var…
… sonen hade inga utbrott. Det var inte konflikter som avlöste varandra. Inte mer än vad syskon har normalt. Han åt bra och somnade ganska tidigt. Vi hade kommit in i ett stadium då jag kunde koppla av. Jag hade fått tid att tänka.
Om man hela dagarna möter konflikter, om man måste ligga steget före det hemska och farliga som ska hända och om man varje kväll är så slut att sömnen bara sveper bort allt, så finns det ju inte tid till ångest och rädsla. Det är bara flykt och kamp för att överleva stunden eller se till så att omgivningen överlever stunden. Men nu tog mina minnen, tankar och min oro över. Jag blev paralyserad. Det kanske inte syns för jag rör på mig och pratar men jag är långt inne i min egen grå zon.
Sonen blev förkyld i Paradiset. Kallt och dragit i stallet. Dottern ville hem till en fest, så vi fick lämna vår nu nästan tama räv, vännen, katten, tjurarna och grisarna för att åka hem.
Sonen har hög feber och ligger sedan ett dygn. Hans assistent var hos oss till midnatt för att hjälpa och finnas. Får sonen en ny diagnos så försvinner assistenten/avlösaren. Bipolär sjukdom går inte under LSS.
Är diagnosen rätt? Eller kom lugnet endast av den infektion som nu brutit ut till fullo?
Jag följer dig från sydpolen
via ekvatorn
till nordpolen dygnet runt, livet ut.
Mamma
