Jag behöver verkligen skriva nu. Både för att få någon form av sinnesfrid men även för att skriva överklagan till Försäkringskassan. De har återigen ryck undan marken för oss. Precis nu innan jul kom de på att de egentligen aldrig skulle ha beviljat tillfällig föräldrapenning. Vi är återigen utan inkomst och för att riktigt förstöra allt så är vi egentligen återbetalningsskyldiga pengarna vi fått sedan juni.
Kvinnan jag talade med ville helst att jag skulle slippa betala åter, eftersom det var de som gjorde fel. Jag kan bara hoppas o be att hon lyckas få det att gå så lätt.
Mitt liv börjar kännas som en patetisk repetition av problem och misslyckanden. Vi får förlita oss till snälla människor som ger barnen julklappar och oss mat på bordet. Vi är varje dag tacksamma för att vi har väggar och tak kvar men återigen vet vi inte för hur länge. Min depression kantas av att jag plötsligt har fått lösa benflisor i axeln och nu varken kan måla, skala en banan eller skriva med annat än fel hand. Jag måste skriva, måla och inte minst kunna hålla min son då hans utbrott är som svårast.
Jag skriver nu eftersom jag nyss var tvungen att hålla fast honom runt vristen med mina egna vrister. Han ville både förstöra allt men bad mig samtidigt göra slut på honom genom att sticka en kniv i hans mage. Han grät och ville bli fri. Jag gråter också av skräck och ångest för snart allting. Jag har så fruktansvärt ont och är rädd för hur jag ska klara vardagen innan och efter operationen. Hur ska vi klara oss nu?
Jag ska söka hjälp igen, både hos socialtjänsten och genom kyrkan. Jag ska också skicka in flera överklaganden på de beslut vi utsatts för. Men jag har ingen kraft. Det är andra advent men vi känner varken julfrid eller glädje här hemma. Min son ber mig om och om att få dö. Jag är så rädd att han ska lyckas, samtidigt känner jag mig så kraftlös att jag inte vet hur jag ska orka förhindra det.
Vi är en familj i kris
