Trött

Glada barn är i skolan. Dödstrött mamma ska städa. Men först koppla av med lite kaffe och några hundra ord i bloggen.

I natt blev det ingen sömn för mig. Båda de små hade mardrömmar. De grät och var rädda. Själv hade jag så ont i lederna och huvudet att jag försökte ligga på en halvuppblåst luftmadrass. Tänkte att den skulle forma sig lite fint runt mig… Det fungerade inte alls. Det blev bara gungigt och kallt. Emellertid hann jag knappt ligga där för barnen ropade med jämna mellanrum hela natten, så jag tror jag bytte mellan deras sängar fem gånger i natt. Båda tänkte på döden och andra hemska saker. Jag börja tänka på andra osynliga saker som datavirus, trojaner osv. (Kommer att sammanfatta det sen.) Ofta blir nätterna så här om dagen varit intensiv.

Och gårdagen var intensiv. Jag hade planerat den perfekt. Ordnade med papper till F-kassan, vilka jag lämnade i deras brevlåda, medan barnen var i skolan. Skulle sedan fixa maten så de hann äta innan sonen skulle till tandläkaren. Men då dök oväntat besök upp. Inget Gevalia här inte. Han fick följa med till skolan och hämta barn i stället. Attans, nu missade jag planeringen med maten! Problemen är många när det gäller min son. Inte alltid kopplade till funktionshindren men i slutändan blir det ändå relaterat till dem, eller försvåras av dem.

Min son har inte utvecklat emalj på sina nya tänder, det innebär att han lätt får hål. Han har fått tänderna plastade för att skydda dem så gott det går. Givetvis är det extra viktigt för honom att borsta ofta och noga. Men… hur? På morgonen är det omöjligt. Ingen skulle ens försöka borsta tänderna på en Duracellkanin. Han får ett fluortuggummi. På kvällen går det bra INNAN medicinen går ur kroppen men… han äter ju inte förrän medicinen har gått ur kroppen och sen är det svårt att borsta tänderna. Det är som att jaga en ål. Han slinker hit och dit, har man tur så nuddar tandborsten vid tänderna. Det slutar ofta med att jag ger upp. Han borstade ju i alla fall INNAN han åt. Han får ett fluortuggummi igen.

Har man nu så ömtåliga tänder, får man ju absolut INTE småäta mellan målen. Men… min son ska ju ha extra näringsdryck sex gånger om dagen, utöver de ordinarie mål han får. Tandläkaren som äntligen börjar förstå att det är en ganska knepig situation och att vi faktiskt försöker så gott det går, föreslog att jag kan skicka med sonen V6 tuggummi till skolan. Hade det nu inte varit tuggummiförbud i skolorna så hade detta varit utmärkt. Men jag garderade mig med att kräva ”intyg på ordinerade tuggummi”, i fall i fall.

Jag minns med glädje den sociala samordnare jag hade genom barnmedicin där de först utredde min son. Hon var ett otroligt stöd. Hon fanns för mig och barnen i alla situationer. I kontakten med Försäkringskassan, förskolan, läkare med utredare på BNK osv. Hon följde oss t.o.m. till vårt nya hem och hjälpte till med kontakter och information på den nya skolan. Hon var en kvinna med pondus! Underbart för en trött mamma.

En gång rekommenderade tandläkaren stark att sonen måste sluta med napp. Jag försökte tvinga sonen att ge upp dem. Han grät, sov inte och var orolig hela tiden. Hans liv kretsade runt napparna. Han hade inte en utan snarare 10 st och hade otrolig ordning på dem och bytte systematiskt napp i den följd han tyckte om dem. Detta var sonens kvällsprocedur och hans sätt att koppla av.

Min sociala samordnare sa då: - Man kan fixa till tänder men inte trasiga själar!

Tack och lov för dessa ord! De har följt mig i alla mina beslut. Man måste se vad som är viktigt och vad man måste värna om. Ibland är det inte rätt tid för förändring och ibland kanske man ska låta händelser och beslut utvecklas av sig självt. Har man då fått två underbara barn. En stabil, klok och glad flicka och en hoppig, smart, glad pojke men med mycket grav ADHD och autismspektrumstörning som lutar åt både Asbergers men med verbala tics som Tourettes, så kanske man skall sålla bland krav och förändringar.

Mina barn är kärleksfulla, omtänksamma, lyhörda och busiga men tänderna kunde ha varit jämnare, när de ler sina glada leenden.

Nu ska jag släpa mig härifrån för att julstäda… suck… de små kommer att le stort (och lite ojämnt) när de ser adventsljusstakarna, julgardinerna och de vackra ljusen.

M

Nu börjar det bli jobbigt.

Söndag kväll. Barnen är så uppe i varv att allt snurrar. Vad hände med de mål jag satte upp den här helgen. Jag är slut, har ångest och mår illa. Låter som en tjatig upprepning av fraserna; Sluta! Sitt still! Gå in på rummet! Åh nej…kasta inte den eller slå inte på det osv… Att barnen ens orkar göra emot när allt är kaos?

På söndagar har båda barnen baddag. De ska skrubbas och de ska klippa naglarna. Jag var hos specialpedagogen här om dagen, då gjorde vi upp ett strängare schema samt pratade om vikten av att jag ALLTID står fast vid de rutiner vi bestämt. Jag lovade och tänkte som vanligt att det är ju självklart att jag är bestämd och konsekvent. Varför skulle jag inte vara det? Jag tror att hon såg min situation mer realistiskt än vad jag gjorde. Trötthet är svaret på alla frågor!

Men nu är det söndag kväll. Dottern är renskrubbad och tovorna utredda med massor av balsam. Hon har blivit inskickad på rummet för att läsa lite sedan hon ätit sina varma smörgåsar och borstat tänderna noggrant och länge. Om jag inte tvingar henne att vara på rummet under dessa kaotiska kvällstimmar, slutar det alltid med tårar.

Ja, inte fick jag sonen i badet, inte naglarna klippta. Det gick inte heller att läsa godnattsaga för dottern eftersom sonen grät och höll på att krossa vårt hem om han inte fick vara hos henne. Ja, inte kan jag anklagas för att vara konsekvent. Bara grymt trött. Satte mig här vid datorn för att skriva lite istället för att fortsätta med kvällens tjat och rutiner.

Just nu håller sonen på att slå sönder rullarna med mitt fina julklappspapper. Jag hör min dotter tala honom till rätta. Han älskar henne över allt! Han hade nog gärna lekt med henne och sovit hos henne dygnet runt. Min dotter orkar endast med beskärda delar av umgänget även om hon älskar honom lika mycket. Men han lyssnar faktiskt på henne. Tack och lov. De har mycket bus för sig men om hon styr leken så är det inom gränsen för vad som är okej.

Nu kom min lilla utspringande med en rulle papper, vilken hon räddat. Inte illa, det räcker till att slå in hennes julklapp i!


Måndag morgon. Barnen är i skolan. Dottern kom alldeles för sent. Båda hade ont i magen och var lite oroliga .(Även jag var orolig, eftersom det går vinterkräksjuka på skolorna nu) Sonen fick i alla fall med sig sin fina Starwars-modell, så han hoppade till sist glatt in i taxin. Det skulle egentligen ha varit hans julklapp, men nu blev den istället en muta så att jag fick klippa hans hår. Han blev så söt! Väl värt julklappen, tyvärr måste jag nu ordna något annat till jul men jag har ju lite tid, lite pengar kvar och inte minst en välvårdad son!

Nu är klockan snart nio, så nu kommer min tid att få ordning efter helgen och kvällens kaos. Men det är även hög tid att fylla i alla viktiga papper. Ibland, nästan varje morgon, känns det som att vakna till en mardröm, där allt arbete jag gjorde i går har trollats bort. Saker är kastade huller om buller, sängkläder utspridda över hela hemmet osv. Dagens kaos, likt andra dagars kaos händer efter kl 20 00 kvällen innan. Den tiden då andra föräldrar har fått sina barn i säng och kan plocka undan för att sedan se lite på tv eller koppla av. Från kl 20 00 fram till ca 23 00 är det oftast bara en tornado inomhus hos oss. Sonens medicin går ur kroppen. PLING!

I går kväll var det givetvis likadant. Problemet var bara att jag var för trött. Sonen varvade ner vid TV:n, det var ”sagan om ringen” kl 21 00. Okej, allt var redan omkringkastat och vissa saker ohjälpligt förstörda, så jag valde att inte ta en strid till. Jag lade mig bredvid sonen i soffan. Han var lugn och började se lite sömnig ut. Härligt! Bara att lyfta in honom i sängen när han somnat.

Tyvärr var det jag som somnade i stället. Strax innan tolv väckte sonen mig och var hungrig! Han hade suttit uppe och sett hela filmen! Åh nej… inte bra. Han fick kvällsmat, sedan somnade han bredvid mig i soffan. Mycket söt med nyklippt hår men obadad och med oklippta naglar. Specialpedagogen sa att om jag så bara doppar honom i badet, så ska han bada om det står på schemat. Det är viktigt att vara konsekvent! Japp jag håller med till fullo, så jag tar bort den delen från schemat så kan jag vara hur konsekvent som helst!

M

I dag är det farsdag, faderns egen dag. Är det även Gud faders dag? Kanske…

Mycket snart skall jag och de små besöka min far för att fira honom. Vi kommer att ge honom en "immsvamp" så att han kan torka bort imman på bilrutan, eftersom fläkten är sönder. Ingen dyr present (5 kr i Ullared) inte heller någon spännande, men en mycket nödvändig och pappa kommer att bli glad. Fars egen dag ligger för nära jul. Lovar att du får roligare saker i julklapp istället, pappa.

Tidigare i dag var vi på gudstjänst. Min dotter vägrade gå men sonen älskar det och sprang nästan hela vägen. Det var speciellt för barnen idag. Barnkör, barndop och lille Skutt! Predikan var så härlig! Visste prästen att vi skulle komma?

Hon talade om Emil i Lönneberga och hans tappra försök att göra sin far glad, göra sin syster glad och att göra sin mor glad men hur alla hans försök resulterade i hyss. Hur hans goda uppsåt misstolkades och straffades. Och hur hela byn till sist samlade pengar för att skicka iväg honom.

Stackars mamman! Vilken smärta att möta de andras önskningar om sitt eget kött och blod. Stackars mamman, som måste ha sörjt alla de gånger pappan lyfte upp hennes lilla barn i öronen. Stackars mamma, medveten om sonens oskuld men ändå tvungen att låta honom sitta av sitt straff i snickarboden.

Nu var det inte alls mamman det handlade om. Inte om Emil heller, utan om förlåtelsen. Att det finns förlåtelse för de hyss Emil gjorde, de synder, utan ont uppsåt. Men att det även finns förlåtelse för de synder man gör med brått mod. Det kändes fint att sonen lyssnade och jag förstod att han blev lugnad över syndernas förlåtelse eftersom han dagligen säger förlåt för allt som händer. Men faktum är att det bara händer! Som att; han råkar tappa saker eller snubblar. Det händer och ingen kan hjälpa det.

Problemet är att många blir så hemskt irriterade. Det skriker på honom och skäller onödigt hårt. Gör de så även mot vuxna? Mot sin chef, lärare eller mot sina kollegor? Skulle de göra så mot chefens son? Jag tror faktiskt INTE det. Jag tror att många tillåter sig att köra över barns rättigheter. De anser att lite kränkande utskällningar är nyttigt i uppfostran. Beter sig barnen bättre då? Inte mina i alla fall… det är då det blir riktigt fel. När barnen förnedras eller kränks. Då släpper spärrarna och det blir rundgång. Jag kan förstå det. Om någon blir arg på mig för att jag snubblar eller "råkar" något annat, så finns det ju inget jag kan försvara mig med. Bara en känsla av orättvisa.

Så nu kommer vi till min förlåtelse… hjälp oss att förlåta dem oss skyldiga äro… Det vill säga de människor som tar i alldeles för hårt mot min son, ibland även mot min dotter. De som anser sig ha rätten att sätta vissa barn på plats.

Jag kan känna att min styrka ofta ligger i min förlåtande natur. Jag är inte långsint, inte lättirriterad eller otålig mot andra. Men det är när det gäller mig själv! Gäller det mina barn så är min styrka och min vrede lika stark och stor som min kärlek och omtanke. Jag är inte ett dugg förlåtande. Tvärt om. Jag glömmer inte och jag är mycket lyhörd för att kränkningar skall upprepas. Jag kan aldrig koppla av tillsammans med dem som en gång visat att de kan behandla mina barn på ett oacceptabelt sätt. Jag menar absolut inte att de bara blir arga eller skäller till, utan när de väljer att såra eller hota. Till och med om de väljer att nonchalera på ett kränkande sätt, så har de för alltid fått en stämpel i mitt hjärta! Oförlåtligt och oåterkalleligt!

I dag har jag och sonen redan hunnit med två ”förlåtturer” efter kyrkan. Först fick vi lämna tillbaka en studsboll som sonen kastat iväg för en liten kille. Sedan ville han gå till sin älskade bästis för att säga förlåt. Kompisen hade blivit arg när sonen kastat i väg bollen för den lille killen, så han ville inte vara min sons bästis längre. Sonen sa: - Förlåt, kompisen sa: - Ingen fara. Så nu är de bästa vänner igen. Jag å andra sidan såg papporna, till killarna, i ögonen och tänkte som vanligt… ”…oj, oj, oj, oj…vad enformigt detta börjar kännas…”

Emils mamma hade en hyssbok? Varför det? Skrattade hon när hon såg tillbaka och läste i den? Analyserade hon runt hyssen? Kanske skrev hon av sig likt jag gör här?

Jag är så glad att aga är förbjudet. Jag är också så glad att jag inte har en förälder runt mina barn som straffar dem. Jag hade inte stått ut! Jag tror jag hade dödat. Sonen fick straff tidigare, slag och hot. Om jag inte hade skyddat honom med min kropp och styrka vet jag inte vad som hänt. Mitt ex sa att det aldrig skulle ha hänt något. Att det bara var tomma ord sprungna ur ilska. Jag som låg där på golvet runt min son för att han inte skulle kastas ut i snön eller in i en iskall dusch, jag vet inte. Men jag hatade! Jag hatade så mycket att allt var svart. Kunde jag, skulle jag tagit barnen och flyttat då men vart och med vilka pengar?

Hur kunde Emils mamma älska och försvara Emils pappa? Är det för att det låg i tidens anda? Om Bobby som blev dödad av sin styvpappa och mamman, hade blivit dödad under den tiden, hade det då legat i tidens anda. När blir rätt fel? När jag skrek år min sambo att det som skedde sonen var likt vad Bobbys styvfar gjorde mot honom, fick jag förakt till svar, ingen ånger och ingen insikt. Jag insåg att detta är utan slut och utan kontroll.

Sonen har glömt detta idag, dottern också. Eller kanske har dottern inte glömt? En dag, då vi bodde i vårt nya, egna hem, sa min dotter: -Vilken tur mamma, att ni flyttat isär annars kanske du skulle fått det så här. Min flicka såg ett avsnitt av skärgårdsdoktorn där en man misshandlade sin fru något fruktansvärt! Är detta vad mina barn väntade på? Att jag inte förstod... Det gör jag nu och jag glömmer aldrig! Inte heller kommer jag någonsin att låta någon vara delaktig i vårdnaden av barnen. Hur tungt det än är att vara ensamstående till dem vissa dagar så är det lätt jämfört med hur tungt det var att leva i en så förödande relation.

Kanske barnen en dag får följa mig på en ”jag förlåter dig tur” men jag tvivlar…Speciellt då jag upplever min son som mycket mer harmonisk och stabil sedan separationen.

I dag hade de gjort om Fader vår till Bamses egen bön. Lille Skutt hoppade runt i kyrkan för att dela ut små lappar till alla barn. Sonen tog givetvis två så han syster inte skulle bli utan. Så här löd bönen:

GUD DU ÄR VÅR FAR

VI VILL ATT DU SKALL BESTÄMMA PÅ JORDEN

PRECIS SOM DU GÖR I HIMMELEN

FÖRLÅT OSS ALLT DUMT SOM VI GJORT

OCH HJÄLP OSS ATT FÖRLÅTA

GE OSS VAD VI BEHÖVER I DAG

OCH SKYDDA OSS FRÅN DET SOM GÖR OSS ILLA

AMEN

Oj, jag höll alldeles på att glömma sonens förtjusning över det fina barndopet. Alla barn fick komma fram för att närvara under dopet. Så vackert och så roligt!... Babyn tappade nappen i dopfunten vände sig sedan mot prästen och rapade högt. Sonen skrattade så han vek sig! Väl hemma berättade han för alla men skrattade, så ännu har ingen förstått det roliga med barndopet.

En annan sak som förbryllat sonen resten av dagen är att Dinosaurierna levde innan Jesus. Detta kan han inte komma över! I morgon skall jag göra en tidslinje, tror jag får börja med THE BIG BANG!

ÅTERBETALNINGSSKYLDIG! = Dumma försäkringskassan!

Varför skall de ha så obegripliga regler för bidrag? Min glädje över att ha köpt min bostad förbyttes kvickt till oro för hur mycket jag nu kommer att bli återbetalningsskyldig! Utgiften för bostaden är exakt den samma som innan, men är nu uppdelad i ränta och avgift istället för ”hyra”. Detta innebär att bostadsbidraget blir lägre, trots att det är samma utgift för bostaden som innan.

Tydligen skulle jag fyllt i en annan blankett för bostadsbidrag. Problemet är att, då jag skulle förnya ansökan, stod det tydligt att eventuella lån för bostaden måste fyllas i av den sökande för att summan skall bli rätt. Om den här blanketten nu var fel eftersom den endast gällde ”Hyrd bostad” förstår jag inte varför jag skulle uppmanas till att fylla i eventuella lån?

Emellertid ringde F-kassan för att meddela att jag fyllt i fel blankett och kommer bli återbetalningsskyldig sedan den dag jag blev ägare till min bostad. Hade jag nu haft ekonomi, så jag hade de pengarna, så vore det väl inte så farligt men tyvärr! Jag och barnen lever ett bra och rikt liv men det är knappast pengar som är vår rikedom! Vi köper till och med ”foder morötter” (till hästar) 25 kilo för 60:-! Billigt och precis lika bra som de snygga, dyra i affären. Men vi får ekonomin att gå ihop och vi har god mat varje dag!

Hade detta nu räckt så hade vi väl klarat julklappsinköpen men nu kommer vi till del två av försäkringskassan!

I våras fick jag influensa och hade som vanligt fruktansvärt ont i lederna, precis som nu. Jag var vid den tiden arbetslös men var uppsatt på vikariat, då det fanns. Emellertid missade den vikarierande läkaren att skriva att jag var arbetslös på sjukintyget. F-kassan ringde och berättade att de inte tänkte godkänna denna sjukskrivning. Jag måste få ett nytt sjukintyg med korrekt befattning inom en viss tid (nu kommer det knäppaste!) Om jag inte gör det, kommer de inte heller att betala ut den föräldraersättning jag skulle varit berättigad till då min dotter hade influensa veckan innan! Efter detta fick jag ytterligare ett brev då det visade sig att även för dotterns period var läkarintyget inkorrekt! Om detta inte inkom inom ett visst datum skulle jag inte beviljas ersättning för hennes period och inte heller för min. Alltså samma men tvärt om. För en gång skull! Hade jag inte kopierat läkarintyget så jag kunde inte gå tillbaka för att bestrida deras bedömning. I dag skulle jag inte skicka ett papper utan att ha kopierat allt och dokumeterat det. Bifogar lite av texten i sista brevet från F-kassan:

Jag undrar fortfarande om detta är ett skämt? Kan de göra så? Tydligen…

Eftersom den vikarierande läkaren inte gick att nå samt att jag inte ville boka en ny tid hos en annan och betala för ett nytt besök, ringde jag vikariepoolen och sa att jag var tillgänglig och inte så dålig. Jag stämplade samt tog vikariat. Allt var frid och fröjd förutom att jag hade grym influensa.

... eller inte

I slutet på månaden får jag ERSÄTTNING från F-kassan! Både för den tid jag var sjuk samt föräldrapenning! Detta innebär att jag nu är återbetalningsskyldig till A-kassan eftersom de anser att jag lurat dem!

Jag har skrivit och givetvis godkänt att de får upprätta en återbetalningsplan åt mig samt förklarat hur det gick till. Både när jag skrev till dem och när jag sammanfattar det nu, känner jag hur knäppt det låter. Tror jag skall ta en kurs i F-kassans regler, för på onsdag skall sonens vårdbidrag omprövas.

Nu orkar jag inte skriva mer för lederna spränger av smärta. Aj aj! Kan inte ens skala potatis eller gå utan att se ut som en vandrande pinne, lite snyggt gungande :-)… Ska bara berätta att lovet har varit fantastiskt. Barnen har varit harmoniska och underbara!

Nu ska jag vanka iväg och köpa pommes frites! Skalfritt!

Underbara höst!

Äntligen kommer den mörka årstiden. Som jag har väntat! Barnen varvar ner lättare, kopplar av hemma utan att protestera. Även vintertiden passar oss bättre. Vi är i fas med den, vaknar automatiskt i tid och njuter av kvällarna för att faktiskt bli trötta i normal tid, till och med sonen!

I går var vi hos en vän och sydde halloweenkostymer. Dottern ska vara ”kattdrakula”. Jag har sytt en vackert blänkande dräkt med hög drakulakrage. Hon blir fantastiskt fin! Sonen som inte kunde välja har nog slutligen bestämt sig för att vara en liten söt spindelapa! De är svarta och små men med en enormt lång svans. Tur för mig eftersom jag har mest av det svarta tyget!

I går växlade han emellan Wolverine, Robin Hood och Peter Pan men ingenting verkade fungera. Wolverine var önskemål nr 1 men eftersom mina kunskaper inom klädsömnad är mycket begränsade, så var det helt omöjligt.

Mina barn är så övertygade om att jag kan allt och att det blir fint. Väldigt smickrande men jag skäms verkligen när jag virkat något bubbligt, ojämnt mössaktigt och dotter säger: -Åh mamma, allt du gör är så fiiiint!

Herre min skapare! Vilken chock de kommer att få när de inser att jag har fel och brister! Men, kan jag lyckas göra kvällens dräkter fina, måhända jag får behålla min idolstatus ännu ett tag :-) !

Nackdelen för mig med hösten (absolut enda nackdelen!) är att mina leder värker så att jag knappt kan lyfta armarna och emellanåt har svårt att gå eftersom höfterna känns som om de ska gå sönder. Värst av allt är ändå min trasiga axel som gör det svårt att sova för smärtan. Vaknar hela tiden och försöker ligga på det mest smärtfria sättet. Fick ont i lederna efter en vanlig influensa för några år sedan. Jag blev så dålig så min dåvarande sambo fick bära mig till duschen och i trappor. Jag kunde inte ta ett steg. Ja, så kan det tydligen bli av influensa.

Eftersom jag får spara lederna till att sy i stället för att skriva nu, så tänkte jag bifoga ett stycke (ett långt stycke) som jag skrev när barnen var ca 3-4 år.

EN HELT VANLIG DAG ?


Klockan är 05 00. Jag sneglar på klockan. Denna fantastiska uppfinning, berättar precis vad vi har att rätta oss efter. Bråttom eller gott om tid. Just nu är det gott om tid. Det är fortfarande natt, allt och alla sover djupt och lugnt. Om en timme skall klockan ringa och dagen börja. De små tvillingänglarna ska väckas av en utvilad glad mamma. Frukosten ska vara dukad efter konstens alla regler eller var det kostens alla cirklar.

05 02. – Mamma mamma mamma vad skall vi göra i dag, skall vi till dagis? - Mamma, hunden har tagit min napp!!! TA TILLBAKA DEN!!! Jag vaknar hastigt upp ur mina tankar om en lugn dag, flyger upp ur sängen, fångar hunden, tar nappen innan den sväljs och gnuggar av den under kranen. Måste komma ihåg att koka nappen sen, ja alla napparna.

Vem i hela världen uppfann något så idiotiskt som nappar vilka får tänderna att stå rakt ut på de näpna små barnen.

- MAMMA! Hörs det nu från nästa tvilling, den lite mer ”morgontrötta” av dem.
- Mamma, hunden har kissat på min matta, bläääää.

Medan jag rusar in för att ta bort den dränkta mattan under min dotters fötter klättrar tvilling nr två upp i bokhyllan efter sin älskade napp. Vilken jag givetvis försökt gömma eftersom socialstyrelsen, eller var det tandläkaren som inte rekommenderade den efter tre års ålder.
NU SKA DE SLUTA MED NAPPAR. I DAG!

Men när tvilling två har ramlat ner från bokhyllan och tvilling ett kramat hunden för hårt, som nafsat vänligt tillbaka med vassa valptänder, är det jag som springer runt och förtvivlat letar efter två nu livsnödvändiga nappar. Tack och lov att någon uppfann dessa underbara ljuddämpare, en mycket klok människa!

Hunden kissar på tidningen, skrämd av uppståndelsen. Vänjer han sig aldrig eller tror han som jag att; i morgon blir allt lugnt. ”Ordning och reda pengar på fredag”.

Välling, måste göra välling och AD droppar och… - NEJ!! Mina tankar avbryts av att tvilling nr två nu hittat hårtorken och tänker bada den i hundens vattenskål. Tappar nästan tvilling ett när jag fångar hårtorken i luften.

Välling var det. Måste göra klart den, eller kanske ändå bäst att vi klär på oss först, sedan sätter jag på TV´n åt barnen för att efter det, göra välling i lugn och ro. Bra det här med välling, blanda, skaka och värma i mikron. Två minuter, max.

- Här älskling. Den här kjolen passar fint till din randiga tröja. Tvilling nr ett tittar surt tillbaka.
- Jag gillar inte kjolar.
- Nej, jag vet det men alla dina byxor är smutsiga eller för små.
- Blä. Tungan åker ut och jag inser att det bara är att skicka dottern till dagis i tröja och kalasbyxor, utan kjol, som vanligt.

Under tiden jag hjälper min bestämda, härliga dotter är sonen ovanligt tyst. Inga jublande skratt som när han leker med hunden eller tränar fritt fall ifrån byrån. När han är tyst brukar det nästan alltid tyda på att han gör något otillåtet. Jag känner hur hjärtat börjar slå fort. Jag hittar honom i badrummet mycket nöjd med sig själv när han har förvandlat golvet till en livsfarlig isbana av allt mitt schampo. Jublande åker han nu fram och tillbaka. Pippi Långstrump, släng dig i väggen med dina idéer.

Hunden äter upp tvålen. Dör hundar av sådant?! Skall jag ringa veterinären ?

- Älskling nu måste du skölja av fötterna och klä på dig. Din syster är redan klar. NEJ, LÄGG DIG INTE I SCHAMPOT. Okej, nu får du duscha av dig.
- Varför får han duscha? Det vill jag också. Tvilling nr ett som nu är iklädd randig fin tröja och nya vita kalasbyxor tittar nyfiket in i det bubbliga halkiga badrummet.
- NEEJ! Snälla, gå inte in i duschen med kläderna på.

Vi duschar alla tre, lika bra det.
Hunden kräks.

Vad skall alla ha på sig? Skall nog ringa veterinären i alla fall.

Pip pip pip. Klockan ringer, dags att stiga upp…..

Nyduschade barn sitter fridfullt i soffan, inlindade i sina Spindelmannenhanddukar. Nyduschad mamma letar efter kläder och tänker att i morgon kanske barnen vaknar klockan 06 00 men då skall jag gå upp klockan fem och äta en lugn frukost.

- Mamma! Jag behöver mera tvål!! Hörs det plötsligt från ena sovrummet. Men vad är detta sitter de inte kvar i soffan? Mycket stolt visar tvilling ett att hon tvättat både fönster och speglar. Ett tjockt lager med tvål har på rekordkort tid täckt allt med en ogenomtränglig oljig hinna.

- Är det inte fint mamma? Frågar min underbara dotter.
- Joooo, jätte fiiiint svarar jag och tänker; Kunde inte hunden ätit upp hela tvålen när han ändå höll på..…
- Snälla barn gör nu mamma riktigt glad och klä på er, nu!
- javisst mamma det skall jag. Tvilling nr ett låter alltid så tillmötesgående och härlig men….
- Men klä på honom först. Nu kom det jag väntat på. Jag skall alltid göra allt först med den andra, det är bara det att båda säger likadant alltså blir ingen först. Nu är det dags att börja muta. (Vilket man absolut inte skall göra enligt barnpsykologerna. Har någon av dem barn? Nej inte troligt.) Mutan fungerar bra och min dotter får på sig kläderna Igen.

Då hörs plötsligt DUNK DUNK DUNK någonstans i huset. VEM i hela friden är uppe klockan sex på morgonen och bankar på elementet. ÅH NEJ! Jag springer in i min sons rum där han glatt sitter och bankar på elementet med sin nya fina plasthammare. Nöjd med sig själv har han lyckats få fram en riktigt fin melodi ackompanjerad av min grannes okvädesord underifrån.
Okej, bort med hammaren. Gömmer även denna högt upp och hoppas att sonen inte ser var.

Kläder, nu skall alla kläder på. Overall, galonbyxor, stövlar mm x två. Fick de någonsin välling? Eller AD droppar. Ja ja frukost får de på dagis och droppar tar vi i kväll. Själv får jag väl äta frukost till helgen eller nästa helg…
Ett mummel hörs – Mamma, jag måste kissa.. – Vad skojar du, nähä. Okej av med allt igen. Hunden ser lite konstig ut, är det tvålen kanske?

– Mamma, Hunden har ätit upp din fiiiina trä ask. Ok, det förklarar hans kväljande. På med koppel i alla fall. Återigen på med overall, galonbyxor och stövlar mm.

Nu ska vi i väg till dagis där tålmodiga, godmodiga och modiga kvinnor arbetar med dessa underbara små busiga barn.
Pussar och kramar två små illskrikande barn.
– Hej då mamma kommer snart. Ser deras tårdränkta ansikten framför mig lång tid efter det att jag lämnat dem. Var det inte några mattetal jag skulle ha kontrollerat i dag på morgonen.

Tänker tillbaka på min graviditet. Lyckan över att jag väntade tvillingar och allas kommentarer.

– Oh, vad praktiskt att ha allt gjort på en och samma gång.
– Javisst, svarade jag och växte både inombords och i omkrets. Växte och växte, för varje minut.

När jag i början av maj vilade ut på en bänk, kom en trevlig kvinna fram för att säga:
- Gud vad skönt att du inte skall vara gravid hela sommaren, barnet måste ju komma när som helst nu eller?
Vad menade hon?

- Jag skall inte föda förrän i augusti, i slutet.
- Oj då. Hon bleknade och gick.

En väninna till mig som också väntade tvillingar var så blodfylld, så när hon tog blodprov på BVC sprutade hon som en fontän i timmar efteråt. Men visst ÄR det praktiskt att ha två lekkamrater i magen.

- Herregud människa, stå inte på refugen, mellan filerna, med den magen. Spring över till trottoaren!
- Vad? Vad menar de, skulle jag springa, då välter jag ju.

Men jag förstår folk runt om kring. Jag var nämligen inte jämnrund, sådär snyggt som man kan se. Nej jag växte faktiskt bara framåt, långt framåt. Bakifrån såg jag inte gravid ut ens i sista veckan. Men från sidan såg jag ut som en parodi på Barbapappa. Så möjligheten att magen skulle bli påkörd var inte helt utesluten.

Jag tröstade mig med att tvillingar brukar ju i alla fall komma några veckor före utsatt tid. Ja inte kan jag ju gå så här i 40 veckor, snarare 36 kanske. Juli, ja det är en bra månad att föda i. Men visst kunde jag gå 40 veckor ja, till och med nästan 42. I SEPTEMBER, den 5 september gick det ena barnets vatten.

- Det är sååååå oooovanligt att man går över tiden med tvillingar, säger den välutbildade barnmorskan, i vars händer nu mitt och barnens liv vilar i.

Vad tryggt med SPECIALIST MÖDRAVÅRD. Nu kan inget gå fel! Men...

- Vad menar du, hittar du inte akupunkturnålen du satte i mitt huvud? Jag undrar om hon inte är riktigt klok och tycker att det sticker konstigt bakom ögat. Kan den ha borrat in så djupt?
- Är lustgasen sönder? Men det här är SPECIALIST MÖDRAVÅRD, man hör på namnet att ingenting går fel, eller hur? Jaså det kan det.
- Ja, ja men kejsarsnitt blir det i alla fall inte, vad som än händer! Det är ju inte bra för barnen, lungorna utvecklas inte bra då eller var det amningen som inte kommer igång eller var det kanske alltihop.

Epidural? Är det bra det? Jaha ett litet stick i ryggen och sedan helt bedövad. Det låter ju fantastiskt bra…

Fortsättning följer ... när jag hittar resten av dokumentet…