Vet ni att det finns saker jag inte begriper. Jag förstår att ni blir häpna nu, men det är sant. Jag begriper inte A-kassans regler för avgiften. Som ”före detta” akademiker så tillhör jag givetvis akademikernas erkända a-kassa - AEA. Eftersom situationen är så katastrofal, så har jag med stor vånda ringt och beställt tid hos en socialsekreterare för att söka bistånd. Fy så hemskt det känns.
Jag fick redan i telefonen flera frågor som gjorde mig helt matt. När det sedan visade sig att tiden jag fick var hos en före detta gemensam bekant till mig och min f.d. gav jag nästan upp. Jag visste ju att det skulle bli så eftersom X arbetade med bidrag inom socialtjänsten tidigare, men jag hade hoppats att de bytt personal, men icke. Vi gjorde några fler försök tills det dök upp ett namn jag inte kände igen. Min före detta var, som jag nämnt tidigare, aktiv inom både det ena och det andra för att inte tala om sin politiska karriär. Vi måste flytta till ett annat län om vi ska komma undan alla jävsituationer i allt från socialkontor till tingsrätt. Jag känner mig så trängd och så maktlös, men…
…mat för dagen måste vi ha, så jag får som vanligt hålla huvudet högt. Nu till mina erfarenheter av A-kassan. Jag har valt att använda de sista pengarna till hyran, lånet, barnförsäkringen (upphör den får jag inte försäkra sonen igen) och mat. Det innebär att jag måste söka uppskov för de andra räkningarna bl.a. till CSN och A-kassan. Alltså ringde jag dit. Studielånet var inget problem men på AEA sa de att jag måste få utbetalt a-kassa av dem för att få reducerad avgift. Jag sa att som det är idag så är jag inte berättigad till A-kassa, just eftersom jag inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande förrän det fungerar för min son. De bad att få återkomma med svar då de kollat upp att det verkligen är så som de trodde, alltså att jag inte får reducerat om jag inte har någon som helst inkomst, men att jag får det om jag får ut min a-kassa. Då de återkom visade det sig att det är just så!
Japp, då vet vi det. Att bli utblottad sänker ingen avgift till dem i alla fall. Jag måste ändå tillstå att de var väldigt trevliga och hjälpsamma. Stor skillnad mot F-kassan!
Nu måste jag även ventilera en tanke som har gnagt i mig sedan jag var hos min doktor. Hon är en fantastisk människa och har verkligen lyssnat och försökt finna en lösning på allt, men något hon sa när jag var där sista gången, fick mig att fundera på samhället ser ut eller rättare sagt hur inställningen är till situationer som min familj lever under. Hon sa; - Nu kan vi inte utnyttja försäkringskassan mer (eller längre.) Jag blev faktiskt så paff över ordvalet att jag inte ens kom för mig att säga något. Är det så hon har sett på min sjukskrivning? Är det så försäkringskassan ser det. Att jag utnyttjar dem!?
Jag känner ingen som hittills har orkat byta en enda dag med mig. Skolan klarar inte av sina timmar, fritids klarar inte av sina timmar, vi har istället fått gå ner i tid. Taxin har ofta bett mig ordna uppgifter som barnen ska ha i taxin för att klara sin tid. Jag ansvarar för att allt ska fungera 24 timmar om dygnet. Även då andra har full lön för att ta hand om mitt barn! Jag hindras flera gånger i veckan från att utföra något som helst arbete som skulle ge oss en inkomst. Jag har inte betalt för att släppa allt och leta efter min son som rymt från skolan. Jag har inte betalt för att kasta mig iväg till fritids för att ta hem mitt barn, som de inte kan hantera! Jag har inte heller betalt för att skriva frågelekar till barnen under taxiresorna för att de överhuvudtaget ska köra min son till skolan!
Var är våra rättigheter? Vem ska ge oss mat och betala vår hyra när jag redan arbetar heltid som assistent åt min son men utan lön. Jag känner att jag äntligen börjar ilskna till. Det räcker nu! Jag ska börja protestera. Det måste finnas fler i vår situation, eller sover de redan på bänkarna där ute? Nej, mera troligt är nog att det är de som har neuropsykiatriska funktionshinder, som ligger där. De som samhället gett upp redan som barn. För vem ska hjälpa dem när inte ens föräldrarna orkar längre?
Arg och trött men, tack gode gud, mamma till mina underbara barn!
torsdag 26 juni 2008
torsdag 19 juni 2008
Sommarlov
Jag njuter av att slippa ångesten för att min son ska rymma från skolan eller oron för att de när som helst ringer och säger att jag borde komma till skolan snabbt. Varje dag fallerade planeringen. När barnen väl var hemma och jag hade sonen i tryggt förvar från alla konflikter, så kunde jag göra vad som borde göras, det vill säga under sena kvällar och nätter.
Nu är ångesten istället enorm för framtiden och vår ekonomi. Vi kommer inte klara oss nu. Jag ska söka bidrag men mår illa vid tanken. Tänk om vi måste sälja vår lägenhet? Visst vill vi flytta men inte innan vi funnit något som vi kan kalla vårt hem. Vilka regler gäller för oss? Har vi rätt till hjälp?
Om samhället hjälper sina medborgare, varför har vi då så många uteliggare. Är det för att man till sist måste böja ner sitt huvud och be om ursäkt för sin situation och tigga om barmhärtighet, som gör att men hellre väljer att, med lite stolthet kvar, lägga sig på en bänk och sova?
Hade jag inte haft barn så hade jag inte haft den situation jag har, således hade jag kunnat försörja mig genom att gå till ett arbete och mina tankar skulle säkert kretsa runt en karriär som designer eller scenograf eller något inom mina andra konstnärliga utbildningar. Eller inte? Vem vet… När jag började på universitetet som 19 åring, trodde jag att livet skulle bli åtminstone ekonomiskt tryggt, men även intressant i form av ett arbete som jag verkligen ville engagera mig i och som gav utlopp för min personlighet.
I dag, efter nästan 10 års isolering från varaktiga arbetsrelationer och trygg inkomst har fått mig att bli mer ödmjuk men även mycket osäker på mig själv i situationen med andra. Jag måste stålsätta mig för att ha ett normalt förhållande till det mesta. Jag är hela tiden på min vakt. Jag har nerverna utanför kroppen och mina tankar hänger inte med. Jag blir sönderstressad om jag ska ta fler än ett beslut bland människor. Det räcker att båda mina barn frågar något samtidigt och telefonen kanske ringer mitt upp i allt. Jag stänger av. Världen blir tyst och jag låter saker hända. Det tar ett bra tag innan jag kommer i balans så jag kan svara på barnens frågor och telefonen har slutat ringa för länge sedan.
Jag har blivit en virrhjärna! I morse bad min dotter om papper för att snyta sig och jag gav henne en banan! Hon tittade bara på mig och skakade på huvudet. Jag hade lyckats glömma vad hon bad om på väg från vardagsrummet in till köket. Finns det en Virrhjärnespekrum diagnos? Eller har jag fått alzheimer? Så länge som jag varit så här så har den nog utvecklats reellt vid det här laget.
Har varit med sonen på sommarfriidrottsskola den här veckan. Det var i alla fall en trevlig upplevelse. Han var så duktig och han älskade att pröva alla grenarna. Endast två incidenter inträffade. Det ena var att han smet från sin grupp medan jag tittade bort och låtsades att han tillhörde en annan grupp där de, enligt honom, gjorde något mycket roligare. Han och en annan liten pojke lyckades också bli ovänner och smocka till varandra men det gick snart över och de blev jätte fina kompisar.
När tränaren sa tack till alla barnen sista dagen, så sa han att de varit riktigt duktiga och att alla varit justa och inte bråkat. Min son satt och log som en sol hela tiden, sedan viskade han: - Hi hi, han missade att vi slogs.
Jag önskar er alla en fin midsommar
M
Nu är ångesten istället enorm för framtiden och vår ekonomi. Vi kommer inte klara oss nu. Jag ska söka bidrag men mår illa vid tanken. Tänk om vi måste sälja vår lägenhet? Visst vill vi flytta men inte innan vi funnit något som vi kan kalla vårt hem. Vilka regler gäller för oss? Har vi rätt till hjälp?
Om samhället hjälper sina medborgare, varför har vi då så många uteliggare. Är det för att man till sist måste böja ner sitt huvud och be om ursäkt för sin situation och tigga om barmhärtighet, som gör att men hellre väljer att, med lite stolthet kvar, lägga sig på en bänk och sova?
Hade jag inte haft barn så hade jag inte haft den situation jag har, således hade jag kunnat försörja mig genom att gå till ett arbete och mina tankar skulle säkert kretsa runt en karriär som designer eller scenograf eller något inom mina andra konstnärliga utbildningar. Eller inte? Vem vet… När jag började på universitetet som 19 åring, trodde jag att livet skulle bli åtminstone ekonomiskt tryggt, men även intressant i form av ett arbete som jag verkligen ville engagera mig i och som gav utlopp för min personlighet.
I dag, efter nästan 10 års isolering från varaktiga arbetsrelationer och trygg inkomst har fått mig att bli mer ödmjuk men även mycket osäker på mig själv i situationen med andra. Jag måste stålsätta mig för att ha ett normalt förhållande till det mesta. Jag är hela tiden på min vakt. Jag har nerverna utanför kroppen och mina tankar hänger inte med. Jag blir sönderstressad om jag ska ta fler än ett beslut bland människor. Det räcker att båda mina barn frågar något samtidigt och telefonen kanske ringer mitt upp i allt. Jag stänger av. Världen blir tyst och jag låter saker hända. Det tar ett bra tag innan jag kommer i balans så jag kan svara på barnens frågor och telefonen har slutat ringa för länge sedan.
Jag har blivit en virrhjärna! I morse bad min dotter om papper för att snyta sig och jag gav henne en banan! Hon tittade bara på mig och skakade på huvudet. Jag hade lyckats glömma vad hon bad om på väg från vardagsrummet in till köket. Finns det en Virrhjärnespekrum diagnos? Eller har jag fått alzheimer? Så länge som jag varit så här så har den nog utvecklats reellt vid det här laget.
Har varit med sonen på sommarfriidrottsskola den här veckan. Det var i alla fall en trevlig upplevelse. Han var så duktig och han älskade att pröva alla grenarna. Endast två incidenter inträffade. Det ena var att han smet från sin grupp medan jag tittade bort och låtsades att han tillhörde en annan grupp där de, enligt honom, gjorde något mycket roligare. Han och en annan liten pojke lyckades också bli ovänner och smocka till varandra men det gick snart över och de blev jätte fina kompisar.
När tränaren sa tack till alla barnen sista dagen, så sa han att de varit riktigt duktiga och att alla varit justa och inte bråkat. Min son satt och log som en sol hela tiden, sedan viskade han: - Hi hi, han missade att vi slogs.
Jag önskar er alla en fin midsommar
M
måndag 9 juni 2008
En dag kvar innan sommarlovet.
I morgon är det skolavslutning.
Eftersom barnen går på olika skolor, vilka ligger i samma stad men en bra bit ifrån varandra, så blir det en kamp att hinna vara med på bådas. Turligt nog börjar sonens avslutning något innan dotterns. Jag tror jag räknat ut hur vi ska hinna allt. Vi lämnar dottern tidigare på sin skola. Ber taxin hämta oss där. Åker till sonens skola, fikar och går till kyrkan. Efter en stund i kyrkan smiter vi och har förhoppningsvis fått sonens taxichaufför att gå med på att jag får åka med. Då hinner vi inte fika med dotterns klass men vi hinner förhoppningsvis se och höra henne sjunga! Ska snart ringa taxin och fråga om det går att få plats för en vuxen.
Hur gör andra föräldrar? Tar det vartannat år hos vartdera barnet? Eller vart femte år om man har fem barn?
Nu har jag precis fått svar från taxin. Det skulle gå fint att hämta oss båda lovade chauffören! Perfekt. Ibland är fru Fortuna på min sida.
Under sista tiden har jag faktiskt börjat tvivla på att något skulle kunna klaffa över huvud taget. Allt har blivit så svårt när ekonomin försvann. Jag är inte längre sjukskriven, eftersom jag inte är sjuk på rätt sätt. Min ångest kommer ju av alla svåra situationer som finns i min vardag. Att få ihop ett arbete med det behov min son har verkar helt omöjligt.
Nu pratar jag om arbeten ”utanför hemmet” under normal arbetstid. Hemifrån är det inga problem, inte heller om jag kan ta med barnen eller arbeta tider då de sover eller är upptagna av annat. Problemet är att sonen inte fungerar hela dagar i skolan och på fritids. Han rymmer och ställer till det. Jag tror att jag fick rycka ut tre gånger förra veckan, redan på förmiddagen och en gång på eftermiddagen. Sedan är det otaliga möten som denna vecka, BUP, tandläkare, läkare och hembesök av en special pedagog. Mitt i allt är det skolavslutningen och studiedag på fritids. Finns det arbeten som är anpassade till en sådan vardag?
Nu kommer vi till ett kapitel i min vardag som är öppen för kritik och komplikationer. Svartjobb! Jag kan ärligt säga att jag skulle vilja ha en trygg anställning. En som gynnade min pension. En som gav mig värdighet och tillhörighet i arbetslivet, men. . . . . Så fungerar det ju inte. Jag har idag som inkomst ca 3175 kr i vårdbidrag och 2200 kr i barnbidrag. Ingen sjukpenning, inget underhåll ingenting. Detta är stadiet innan allt faller i tusen bitar.
Jag jobbar hemifrån. Jag arbetar med att illustrera och göra presentationsskisser i olika sammanhang. Jag målar tavlor och jag hjälper till att styla lägenheter, då är barnen ofta med. Jag kan jobba hela nätterna och eftermiddagarna. Barnen hjälper till eller skapar sina egna små projekt. Men det går ändå inte ihop. Ett jobb gav inget! Vi missuppfattade tydligen varandra eftersom vi inte talar ett enda gemensamt språk. Men mina bilder tog de i alla fall. Ja, ja man ska inte gråta över spilld mjölk men jag har god lust.
Som tur är gjorde jag ett annat jobb parallellt med det och de, mina fina vänner, betalade mycket mer än jag kunnat ana. Tack! Mina räkningar är betalda ännu en månad. Får jag ingen sjukpenning eller alternativt att sonens vårdbidrag kan omprövas till ett helt dvs. ca 6000 kr/månaden så var det här faktiskt sista månaden vi kunde betala.
Tro nu inte att jag inte har koll på min ekonomi, för det är faktiskt det jag har mest koll på i min vardag men det hjälper inte. Hyran är vad den är, bostadslån, studielån, a-kassa, försäkringar, mediciner, bredband, telefon (ska säga upp det fasta abonnemanget), mobil (livsnödvändig med tanke på att jag alltid måste nås) Tv-licens (bläääää, känns helt onödig, men jag vill att barnen ska se på TV ibland, så det blir frid och fröjd), fritidskostnad, matkostnad på kortidsvistelse samt hos stödfamilj och mat. Inte mycket att spara in på. Ändå bor vi ganska trångt. Jag sover i vardagsrummet, där jag även har både ”ateljé och kontor”. Det är onekligen svårt att flytta till något mindre eller billigare boende.
Jag ska söka socialbidrag, men det tar emot. Jag mår illa vid tanken och jag känner mig fruktansvärt utlämnad. Hade jag kunnat jobba mer och tjänat bättre så hade jag så mycket hellre gjort det. Som räddaren i nöden ringde precis psykologen från BUP. Vi talade om problemet och hon sa att: - Som förälder, är det din skyldighet att söka hjälp så barnen har mat och tak över huvudet! Tack för de orden. Det gav mig kraft att både söka och att hålla huvudet högt under tiden.
Vardagen i övrigt är i gungning. Det finns och kommer att finnas vuxna som lider av en grav O- intelligens och brist på all pedagogik i världen. Jag talar om vissa föräldrar på vår gård. Speciellt den sedvanliga pappan som återigen har kränkt min son. Episoden gick till så här; En pojke svängde sitt styre så mycket att det fastnade. Min son skulle hjälpa till och råkade då vrida styret åt fel håll vilket resulterade i att en metalldel som håller vajern till handbromsen gick av. Barnen kom till mig och jag försökte fixa det men det gick inte. Jag sa till pojken att han får be sin pappa titta på det och sedan säga vad det kostar så kan jag antingen köpa delen eller betala den till dem. Jag gick in igen.
Efter en stund kommer sonen in gråtandes och gömmer sig på rummet. Han är helt knäckt. När jag frågar vad som hänt svarar han att jag ska titta ut så förstår jag. Jag ser pappan stå med sin sons cykel så jag går ut. Jag frågar om jag ska handla någon detalj eller om han vill ha pengar. Han tittar ner på cykeln hela tiden och mumlar till svar. Inte en enda gång tittar han på mig! Bara tar cykeln och går. Jag förstår ingenting. Speciellt med tanke på att deras dotter fick min dotters nästan nya cykel. Den var dyr och knappt använd. Den här lilla stålbiten kan knappt kosta mer än en 50 lapp.
Sonen är förtvivlad i flera dagar. Till sist får jag höra av en annan mamma. Hennes son hade kommit in då incidenten med cykeln hände, han var rädd och chockad av vad pappan skrikit till min son. Han hade svurit åt honom med alla möjliga ord, han hade skrikit åt sin son och frågar hur f.n han kunde låna ut saker till min son som bara förstör allt. Han hade fortsatt i samma takt med att ösa svordomar och förolämpningar över min son inför alla barnen på gården.
Nu förstår jag varför han aldrig tittade upp och mötte min blick. Han skämdes. Jag hatar sällan men mitt hjärta är svart när jag tänker på honom. Vänta bara tills lejoninnan får tag i honom. Ska jag behandla hans son likadant varje gång han smyger runt och skapar intriger mellan de andra barnen? Ja, jag börjar lära mig hur barn ska tas!
Tyvärr har det hänt så mycket mer sista tiden men jag orkar varken ta upp det eller ens tro att någon skulle orka läsa det så jag avslutar med att säga att: Jag har världens mest fantastiska vänner, barn och föräldrar. Ni tillsammans är ljuset i mitt liv. Tack!
Eftersom barnen går på olika skolor, vilka ligger i samma stad men en bra bit ifrån varandra, så blir det en kamp att hinna vara med på bådas. Turligt nog börjar sonens avslutning något innan dotterns. Jag tror jag räknat ut hur vi ska hinna allt. Vi lämnar dottern tidigare på sin skola. Ber taxin hämta oss där. Åker till sonens skola, fikar och går till kyrkan. Efter en stund i kyrkan smiter vi och har förhoppningsvis fått sonens taxichaufför att gå med på att jag får åka med. Då hinner vi inte fika med dotterns klass men vi hinner förhoppningsvis se och höra henne sjunga! Ska snart ringa taxin och fråga om det går att få plats för en vuxen.
Hur gör andra föräldrar? Tar det vartannat år hos vartdera barnet? Eller vart femte år om man har fem barn?
Nu har jag precis fått svar från taxin. Det skulle gå fint att hämta oss båda lovade chauffören! Perfekt. Ibland är fru Fortuna på min sida.
Under sista tiden har jag faktiskt börjat tvivla på att något skulle kunna klaffa över huvud taget. Allt har blivit så svårt när ekonomin försvann. Jag är inte längre sjukskriven, eftersom jag inte är sjuk på rätt sätt. Min ångest kommer ju av alla svåra situationer som finns i min vardag. Att få ihop ett arbete med det behov min son har verkar helt omöjligt.
Nu pratar jag om arbeten ”utanför hemmet” under normal arbetstid. Hemifrån är det inga problem, inte heller om jag kan ta med barnen eller arbeta tider då de sover eller är upptagna av annat. Problemet är att sonen inte fungerar hela dagar i skolan och på fritids. Han rymmer och ställer till det. Jag tror att jag fick rycka ut tre gånger förra veckan, redan på förmiddagen och en gång på eftermiddagen. Sedan är det otaliga möten som denna vecka, BUP, tandläkare, läkare och hembesök av en special pedagog. Mitt i allt är det skolavslutningen och studiedag på fritids. Finns det arbeten som är anpassade till en sådan vardag?
Nu kommer vi till ett kapitel i min vardag som är öppen för kritik och komplikationer. Svartjobb! Jag kan ärligt säga att jag skulle vilja ha en trygg anställning. En som gynnade min pension. En som gav mig värdighet och tillhörighet i arbetslivet, men. . . . . Så fungerar det ju inte. Jag har idag som inkomst ca 3175 kr i vårdbidrag och 2200 kr i barnbidrag. Ingen sjukpenning, inget underhåll ingenting. Detta är stadiet innan allt faller i tusen bitar.
Jag jobbar hemifrån. Jag arbetar med att illustrera och göra presentationsskisser i olika sammanhang. Jag målar tavlor och jag hjälper till att styla lägenheter, då är barnen ofta med. Jag kan jobba hela nätterna och eftermiddagarna. Barnen hjälper till eller skapar sina egna små projekt. Men det går ändå inte ihop. Ett jobb gav inget! Vi missuppfattade tydligen varandra eftersom vi inte talar ett enda gemensamt språk. Men mina bilder tog de i alla fall. Ja, ja man ska inte gråta över spilld mjölk men jag har god lust.
Som tur är gjorde jag ett annat jobb parallellt med det och de, mina fina vänner, betalade mycket mer än jag kunnat ana. Tack! Mina räkningar är betalda ännu en månad. Får jag ingen sjukpenning eller alternativt att sonens vårdbidrag kan omprövas till ett helt dvs. ca 6000 kr/månaden så var det här faktiskt sista månaden vi kunde betala.
Tro nu inte att jag inte har koll på min ekonomi, för det är faktiskt det jag har mest koll på i min vardag men det hjälper inte. Hyran är vad den är, bostadslån, studielån, a-kassa, försäkringar, mediciner, bredband, telefon (ska säga upp det fasta abonnemanget), mobil (livsnödvändig med tanke på att jag alltid måste nås) Tv-licens (bläääää, känns helt onödig, men jag vill att barnen ska se på TV ibland, så det blir frid och fröjd), fritidskostnad, matkostnad på kortidsvistelse samt hos stödfamilj och mat. Inte mycket att spara in på. Ändå bor vi ganska trångt. Jag sover i vardagsrummet, där jag även har både ”ateljé och kontor”. Det är onekligen svårt att flytta till något mindre eller billigare boende.
Jag ska söka socialbidrag, men det tar emot. Jag mår illa vid tanken och jag känner mig fruktansvärt utlämnad. Hade jag kunnat jobba mer och tjänat bättre så hade jag så mycket hellre gjort det. Som räddaren i nöden ringde precis psykologen från BUP. Vi talade om problemet och hon sa att: - Som förälder, är det din skyldighet att söka hjälp så barnen har mat och tak över huvudet! Tack för de orden. Det gav mig kraft att både söka och att hålla huvudet högt under tiden.
Vardagen i övrigt är i gungning. Det finns och kommer att finnas vuxna som lider av en grav O- intelligens och brist på all pedagogik i världen. Jag talar om vissa föräldrar på vår gård. Speciellt den sedvanliga pappan som återigen har kränkt min son. Episoden gick till så här; En pojke svängde sitt styre så mycket att det fastnade. Min son skulle hjälpa till och råkade då vrida styret åt fel håll vilket resulterade i att en metalldel som håller vajern till handbromsen gick av. Barnen kom till mig och jag försökte fixa det men det gick inte. Jag sa till pojken att han får be sin pappa titta på det och sedan säga vad det kostar så kan jag antingen köpa delen eller betala den till dem. Jag gick in igen.
Efter en stund kommer sonen in gråtandes och gömmer sig på rummet. Han är helt knäckt. När jag frågar vad som hänt svarar han att jag ska titta ut så förstår jag. Jag ser pappan stå med sin sons cykel så jag går ut. Jag frågar om jag ska handla någon detalj eller om han vill ha pengar. Han tittar ner på cykeln hela tiden och mumlar till svar. Inte en enda gång tittar han på mig! Bara tar cykeln och går. Jag förstår ingenting. Speciellt med tanke på att deras dotter fick min dotters nästan nya cykel. Den var dyr och knappt använd. Den här lilla stålbiten kan knappt kosta mer än en 50 lapp.
Sonen är förtvivlad i flera dagar. Till sist får jag höra av en annan mamma. Hennes son hade kommit in då incidenten med cykeln hände, han var rädd och chockad av vad pappan skrikit till min son. Han hade svurit åt honom med alla möjliga ord, han hade skrikit åt sin son och frågar hur f.n han kunde låna ut saker till min son som bara förstör allt. Han hade fortsatt i samma takt med att ösa svordomar och förolämpningar över min son inför alla barnen på gården.
Nu förstår jag varför han aldrig tittade upp och mötte min blick. Han skämdes. Jag hatar sällan men mitt hjärta är svart när jag tänker på honom. Vänta bara tills lejoninnan får tag i honom. Ska jag behandla hans son likadant varje gång han smyger runt och skapar intriger mellan de andra barnen? Ja, jag börjar lära mig hur barn ska tas!
Tyvärr har det hänt så mycket mer sista tiden men jag orkar varken ta upp det eller ens tro att någon skulle orka läsa det så jag avslutar med att säga att: Jag har världens mest fantastiska vänner, barn och föräldrar. Ni tillsammans är ljuset i mitt liv. Tack!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)