Vilken natt

Helt sömnlös. Jag mådde inte bra och sonen var rädd. Inget fysiskt fel på mig men en krypande ångest som hotade att ta över. Vet inte varför? Inte heller vad sonen egentligen var rädd för? Kanske var det en dröm eller möjligen för att hans enorma Franska vädurskanin ”Totte” höll på att flytta hela sin bur runt i rummet. Som vanligt trots att det är mycket bättre nu, växlade jag sängar under natten.

Tidigare visste jag aldrig var jag skulle vakna? När barnen gråter eller ropar på natten, förflyttar jag mig likt en robot till deras säng och somnar om där. Emellanåt har jag försökt stiga upp rakt in i väggen, eftersom jag inte vet i vilken säng jag ligger. Nu är det dock mycket bättre, det är nästan bara sonen som är vaken och orolig, problemet är att han älskar sin lilla ”växasäng” och eftersom han är så liten vill han inte låta sängen ”växa”! Det gäller att ligga dubbelvikt…

Men den här natten var det ändå mitt eget röriga inre som höll mig vaken. En fördel med att ha nätter likt denna är att man får en hel del gjort. I natt läste jag ett mail från Growing people. Det var som om de satt ord på mina tankar om hur barn ska behandlas. Möjligen har de själva hämtat texten från barnkonventionen eller liknande men de fullständiga orden nådde mig i natt. En självklar checklista för vuxna gentemot barn. Alla vuxna för alla barn!

Jag infogar texten samt länken. http://www.growingpeople.se/ Vad jag känner till angående att kopiera in text utan att citera, så är det inte tillåtet. Hoppas dock att hänvisning till textens upphov kan vara tillräckligt för att få visa er dessa ”budord”.

”Låt ditt barn få uppleva att du inte helt låter dig utplånas av alla de krav från omvärlden som ställs på dig som vuxen. Sätt tydliga gränser för vad du bedömer dig kunna klara av att göra väl, så att du kan känna dig stolt över dig själv. Det är det bästa stöd du kan ge dig själv och ditt barn, och det formar hur barnet kommer att se på sitt framtida liv. Vuxenlivet får inte framstå som en tärande grottekvarn. Det måste också innehålla glädje, lust och livsmod så att du förmedlar till ditt barn att det är kul att vara vuxen!”

Kärlek är ...

Att se till att ditt barn får vara barn, att han eller hon får leka och ha sin tid för sig själv utan att forceras i sin utveckling.

Att visa din förtjusning över ditt barn genom att prata och leka med henne eller honom.

Att ge ditt barn mycket av din vardagsnärhet genom kramar, uppmärksamhet och ärlig uppskattning.

Att ge ditt barn tillgång till sin historia genom berättelser och samvaro med äldre generationer.

Att låta ditt barn få uppmärksamhet för sin egen skull, inte bara genom vad han eller hon åstadkommer eller presterar.

Att respektera ditt barn som den unika individ det är, med sina alldeles egna förmågor.

Att låta ditt barns känslor vara tillåtna och att låta dem komma till uttryck, utan att för den skull vad som helst är tillåtet.

Att ta ditt barns bekymmer på allvar, även om du tycker att det är en bagatell.

Att ställa sådana krav att ditt barn känner att du bryr dig och har tilltro till ditt barns förmåga och att du anpassar dina krav till vad ditt barn kan förväntas klara av.

Att lyssna till och visa intresse för ditt barns tankar och känslor, så att han eller hon känner sig unik, värdefull och värd att respekteras. Detta innebär förstås inte att du alltid behöver hålla med om allt eller alltid bör låta ditt barn få sin vilja fram.

Att lära ditt barn att se och ta hänsyn till andra människor, utan att fördenskull glömma bort sig själv.

Att hjälpa ditt barn att lyckas med något som han eller hon har föresatt sig.

Att ge ditt barn tillgång till sociala spelregler för samspelet med andra människor.

Att vara medveten om att barn har samma mänskliga värde som vuxna, men inte samma erfarenhet och därför inte kan förväntas ta fullt ansvar för allt de gör.

Att ingjuta hopp om att kunna hantera tillvaron sådan den är, även när den bjuder motstånd.

Att försöka se till ditt barns goda avsikt i stället för att peka ut misstag.

Att i möjligaste mån försöka nyttja ditt barns argumentation och förslag som underlag för det beslut du som vuxen är ansvarig för att fatta.

Att du låter ditt barn veta att han eller hon är älskad även om han eller hon begår ett misstag.

Att hellre ge alternativa vägar att handla än att alltid tillrättavisa med vad man inte får göra.

Att försöka se konfliktsituationer som inlärningssituationer i stället för störningsmoment.

Att du ger ditt barn chansen att få känna stolthet genom att exempelvis vara till nytta i vardagsrutinerna.

Att kränka ett barn är ...

Att inte se och uppmärksamma barnet och hennes eller hans behov.

Att inte ta några som helst hänsyn till barnet. Det är att förminska barnets mänskliga värde.

Att slå barnet. Det är att allvarligt fördöma barnets existensberättigande, och det har ingen rätt att göra.

Att våldföra sig på barnet. Det är att rubba de mest grundläggande föreställningarna om trygghet och okränkbarhet.

Att skälla ut barnet. Det är att inge barnet tvivel om sitt eget värde.

Att utsätta barnet för ironi, sarkasmer och spydigheter. Det är allvarligt verbalt våld.

Att ta över och göra saker åt barnet i stället för att låta det pröva själv. Det är att ta ifrån barnet möjligheten att få känna sig stolt över vad han eller hon själv kan åstadkomma.

Att ge otydliga budskap. Det är att undandra barnet möjligheterna att förstå.

Att skuldbelägga utan att ge chansen till upprättelse. Det är att tynga barnet för livet.

Att genera barnet. Det är att försätta barnet i djupaste tvivel.

Att exponera barnet för vuxen, intim nakenhet och sexualitet. Det är djupt otillbörligt och kan ge barnet starka tvivel kring sin egen sexualitet.

Att förbise barnet. Det diskvalificerar barnet och är att försumma en resurs som tillhör framtiden.

Att låta barnet känna sig övergivet.

Att avsluta en konflikt med isande tystnad. Det skapar fruktan, otrygghet och avstånd.

Att låta vår vuxna vrede gå så långt att vi angriper barnets personlighet och karaktär, i stället för att begränsa oss till att tillrättavisa ett beteende. Det kan skapa en mycket svårläkt skada.

Att ljuga för barnet och inge falska förespeglingar.

Att baktala barnets kamrater. Det är att pressa barnet till en svår lojalitet.

Att överdriva beröm och skapa obalans i barnets självbild.

Att inte värdera sig själv som vuxen och att svika barns behov av förebilder.

Att barn saknar livserfarenhet och förmåga att hävda sig på samma sätt som vuxna gör dem inte mindre värda! Barn är på tillväxt - för livets skull. Barn - liksom alla andra människor - är okränkbara!

http://www.growingpeople.se/

Nu ska jag väcka de små barnen för att åter ta itu med dagen… tur att det är fredag och att jag avverkat lite av dagens sysslor under natten och morgonen. Samt njutit av musiken till ”Loving Annabelle, Dreamin´of you” Ska nog lyssna på den igen, när barnen är i skolan, för nu tycker jag att soffan som också är min säng börjar se ovanligt mjuk och inbjudande ut… Zzzzzzzzz… Annabelle, dreamin´of you zzzz

Visst kan man…

… prioritera att städa eller tvätta, möjligen också att diska! Men lika snabbt som tanken kommer över mig, då jag ser mig omkring, lika snabbt dyker också de viktiga papper upp som varit förträngda och gömda under annat!

Ett av dessa viktiga papper är sonens ”näringsdokumentation”! Oj, oj… Hur många ml har han fått i sig av denna viktiga kost? Kan det vara så att jag vet hur illa det kommer att se ut när veckoransonen är sammanfattad? Är det kanske beviset på hur lite jag lyckats få i honom som gör denna dokumentation sååå jobbig. Hade man räknat kost i ”portioner” så hade det varit en annan sak. Likt en bantare talar vi nu istället om teskedar, ml, tuggor och, om det är en bra dag, i mängder som dl eller styck!

Men det ser faktiskt bra ut denna veckan!

Möjligen är det tack vare att mina rara föräldrar gav oss ett våffeljärn!

Det var nu säkert ett år sedan jag gräddade dessa delikata rätter, så därför blev tisdagens premiärvåfflor mer likt knäckebröd i fantasirika former! Barnen led… men de teg inte: - Smeten smakar konstigt, mormors är godare… Ska de vara så hårda? Lyssna mamma; bank, kras… Visst, jag fattar vinken!
- Mamma var är sylten?

Okej jag hade glömt köpa sylt och våfflorna var ”knapriga” men med massor av honung på så åt de våfflor både till kvällsmat och till frukost.

Talade recept med deras mormor dagen efter och fick veta att hon gjorde på det ”norska” sättet! Jaha och det innebär?? Jo, socker i smeten och lite mer av det ena och mindre av det andra. Även denna dag blev det våfflor på menyn och de blev goda! Fluffiga och smakrika med massor av gräddglass och sylt. Fick höra från barnens skolor att: - mamma gjorde goda våfflor igår. Ja, tänk vad jag kan!

I dag var det möte på sonens skola vilket innebar att det skulle sammanfatta hur han trivs, hur skolarbetet fungerar och hur hans sociala situation är. Jag känner att han är omgiven av de bästa pedagoger jag skulle kunna önska mig. De ser verkligen helheten hos sina elever. De är uppmärksamma på om det finns oro eller annat bakom en dålig dag. Inget anklagande, varken mot oss trötta föräldrar eller mot barnen som kämpar mot så mycket i sin vardag. Jag önskar det vore alla förunnat att få studera i en miljö som denna.

I dag hade jag även tid hos min läkare. Eftersom jag nu yppat min frizon (min blogg) för henne, där jag utlämnar min vardag och mina tankar kommer jag inte att redovisa det besöket. :-) Men jag kan tala om att influensavaccinet fortfarande har god effekt på min onda axel. Tack!

I går var det ovanligt många föräldrar ute på vår gård, där ibland även ”vaktstyrkan”. Jag skyndade mig förbi med barnen i släptåg och irriterade mig på att jag bett barnen hoppa över judon just idag. Det kommer att bli svårt för sonen att leka ute. Okej nu gäller det att snabbt hitta på något lockande inomhus. Givetvis ville ingen av dem vara inne, speciellt inte för att rensa svampen vi plockat som nu torkat och var förvillande likt de små granbarr vi fått med. Sonen ber att få gå ut. Tittar genom fönstret, ser alla föräldrar, vänder sig mot mig och säger: - Är alla vuxna ute för att jag är så elak?

Min lille pojke! Om jag känner detta obehag så vad ska då inte du känna? Landet… ett hus… en frizon i verkligheten. Jag önskar verkligen att det blir så en dag.

Oj då!

Kan det vara mer turbulent? Kan grannarna bli argare? Kan hemmet bli mer vandaliserat av min lille son. Tja det kan ju alltid bli värre… men jag är tveksam, detta har varit en prövningarnas vecka.

En morgon vaknade båda kl 05 30. En vardag som tur var. Jag gav de små raringarna mat men fortsatte sedan att vila en stund. När jag tittade upp nästa gång såg hela vardagsrummet ut som Kinas infrastruktur! Oj då! Hur gick detta till? Barnen hade byggt in varenda möbel med ramper i vilka man kan rulla kulor. Intressant men mycket opraktiskt, för att inte tala om alla kulor som forsade fram i rasande fart för att sedan studsa ner i parketten. Inte bra!

Morgonen efter vaknade de nästan lika tidigt men då var det istället jag som råkade ge medicinen för tidigt. Allt gick fint tills sonen skulle in i taxin. Han lade sig på marken och höll fast i en bom. Inte en möjlighet att få honom till skolan den dagen. Taxichauffören såg inte glad ut och grannarna stirrade beklagande på oss. Oj då. Bara att ta med sonen för att springa till dotterns skola så hon kom i tid. Vi tog en heldag i skogen den dagen. Upptäckte att sonen var fantastisk på att hitta trattkantareller! Hela köksbordet är fullt av svamp som ligger på tork! Härligt!

Helg! Härligt, harmoniskt och hopplöst! Dottern har så många vänner som hon vill leka med att hon har svårt att hinna med alla… vilket känns underbart. Hon är en så rolig liten tjej, uppfinningsrik och busig men samtidigt omtänksam och lyhörd. Sonen letar och letar efter någon att leka med. Helst vill han bara vara med sin favoritkompis (har ju inte så många att välja mellan) men han är sällan hemma och när han är det har de ofta möte med andra i Jehovas vittnen.

Idag skulle emellertid min vän och hennes son komma på kvällen. Sonen såg fram emot detta som vanligt. Han älskar båda två och vill alltid vara med dem. Dottern gick till sin övernattningskompis. Där skulle de mysa hela kvällen. Min och sonens vänner kom. Vi hade det trevligt och alla var glada, dagen efter skulle vi åka iväg tillsammans, så vi bestämde att de skulle sova över. Luftmadrassen blåstes upp och det var läggdax. Två nöjda, glada små pojkar skulle nattas men då… ringde telefonen. Dottern kräks för fullt! Oj då, iväg allihop för att hämta lillan. Min vän körde oss dit för att hämta henne. Då vi var hemma skulle de åka vidare till sig. Ingen bra idé men övernattning eftersom ingen vill ha magsjuka! Fullt förståligt!

Nu är det ju inte bara att ändra sig så. Hur starka skäl man än har. Sonen blev helt förtvivlad. Det blev kaos! Han var övertrött, besviken, ledsen och arg på mig som tog bort hans vänner så abrupt. Hemmet förvandlades till ett slagfält. Han grät, bönade och bad att jag skulle få dem att komma tillbaka. Han försökte slå sig igenom ytterdörren med klädstången som delats i något oreparerbart plockepinn för jättar. Jag fick låsa allt. Min vän försökte lugna honom genom brevlådan men grannen kom ut och skällde om att: - Bli väckt mitt i natten! Oj då, när blev kl 21 30 på en lördagskväll ”mitt i natten”? Grannen över mig brukar börja sina fester då!

Till min fasa upptäckte jag att de glömt sin stora ryggsäck! Herre min skapare. Hur ska jag lyckas få ut den nu då? Slutligen fick jag kastat ut den genom balkongen och vännen fick plocka upp den ur rabatten. Dottern satt och grät av vanmakt medan resten av möblerna flög runt. Jag var arg på alla men mest på mig själv eftersom jag känner att jag inte hanterar situationer som dessa på ett bra sätt. Vad gör man när allt går runt? Finns det något bra sätt? Av erfarenhet vet jag att allt har sin tid och om jag bara lyckas hålla honom hemma (inlåst) så kommer han att varva ner och bli hanterbar. Han blir ångerfull och ledsen men ändå lugn. Visst vill jag att det ska gå över fort och gärna tyst med tanke på hur grannarna reagerar, men det är omöjligt. Istället försöker jag rädda så många saker som möjligt samt lugna dottern så gott det går.

Ja, till sist blir kvällen i alla fall lugn och sonen somnar med tårarna rinnande utefter kinderna. Dottern får höra sin godnattsaga om hästen: ”Pojken” Och jag kan börja plocka upp bland kaoset. Dottern verkar förresten må bra, inte ett dugg magsjuk. Tack och lov. Det är bara jag som mår som en överkörd trasa. Struntar i att plocka upp. Umgås lite genom msn och stupar sedan i säng.
Drömmer att jag sätter äggkartonger på alla väggar och i taket så att jag skapar ett ljudisolerat hem. Oj då, vilken tråkig dröm, börjar jag bli så fantasilös att jag inte kommer på något trevligare?

Denna underbara morgon…

Så fylld av lycka och glädje och … hysteri! Fullkomligt hysteriskt! Väcker sonen i god tid (inte alltid, det är helt beroende på om det blev någon sömn under natten eller om sonens oro höll mig vaken) för att han ska få i sig sin näringsdryck, sin medicin och sin frukost.

En klunk näringsdryck… sedan springa, springa och springa. Lyckas tjata sonen tillbaka till bordet. Han sätter sig motvilligt, tar en tugga och en klunk. Smiter iväg så fort jag vänder ryggen till… Jag struntar i honom för att väcka dottern, plocka fram kläder och få i henne mat. Hon klär på sig, om än med motstånd. Tröjan är fel och ful. Tvättrådslappen sticks i byxorna. Strumporna gör ont i tån.

Vi börjar som vanligt få ont om tid!

Dottern sätter sig snällt och äter, fullt påklädd! Men med bortklippt tvättråd, annan tröja och andra strumpor. Hon är nöjd och jag är nöjd. Nu gäller det att fånga in sonen!

Han svischar förbi med en penna… ritar i förbifarten i systerns bok. Nu är det kört. Systern börjar gråta, skriker åt brodern som i sin tur blir ännu mer uppspelt. Han springer in i systerns rum och tar något (eftersom vi glömt låsa dörren, trots det fina kodlåset hon fått som bostadsanpassning!) Systern springer efter och bråket är i full gång. Jag lyckas få ut sonen, skrikandes och viftandes. Sätter honom vid bordet… igen. En klunk till.

Dottern har nu låst in sig på rummet, gråter och vill vänta där tills hennes bror har åkt. Taxin kommer klockan 08 00 för att hämta sonen till den nya skola. Klockan är nu 07 55! Och han har inte ens fått i sig sin näringsdryck och vad värre är, han har inte heller tagit sin medicin! Nu är det bråttom. En tugga, en klunk och medicinen sedan gäller det att få på kläderna.

Problemet med sonen, som jag berättat om tidigare, är att han har mycket begränsad smak när det gäller kläder. Av alla byxor han har är det bara 3-4 par han kan acceptera. Dessa är emellertid så lappade och lagade nu att det är med skräck han får ha dem. Vad ska folk säga? Som jag förstått det, säger de en hel del. Bäst att hålla huvudet högt, lite jobbigt när förkylningen gör sig påmind med värkande bihålor, rinnande näsa och dunkande huvudvärk.

Vi hittar faktiskt ett par byxor, vilka jag i alla fall lagat med rätt färg på tråden. Visst syns det men inte så tydligt. I dag är nämligen en viktig dag… det är skolfotografering! Sonen skall möta upp sin syster i gamla skolan för att vara med på syskonbild. Tröjan är okej, inte blev det en snygg skjorta i dag men eftersom klockan är mycket, taxin har väntat länge och jag måste springa iväg med dottern så snart sonen åkt så får det bli denna ”tröjkomromiss”.

Tro nu inte att jag inte lagt fram och planerat kläder dagen innan för det gjorde jag, men vad hjälper det? Det blir alltid ändringar under morgonen ändå. Trots att vi alla var överens kvällen innan. Sonen är klar! Inte mycket till frukost, inte heller har medicinen börjar verka, vilket egentligen är tur. Så fort den börjar verka kommer eftertänksamheten men även ångern över sitt beteende och då vägrar han lämna mig!

Jag kan gång på gång jämföra hans tid, på dygnet, utan medicin med en människa som är långt över salongsberusad. Han har ingen kontroll, ingen distans, beter sig till och med som väldigt berusad, går på saker, skrattar åt vad som helst och pladdrar som en tokig. Skriker emellanåt högt och ljudligt. Framför allt är han på människor. Petar på dem, kramar, håller fast och irriterar andra. Allt detta utan insikt eller någon som helst impulskontroll. Han verkar riktigt FULL!

Men när medicinen börjar verka blir han som en människa ”dagen efter”. Han får ångest, ont i magen. Pratar om hur elak han är, hur dum han är och att han borde dö. Han är arg på sig själv men även orolig. Han lever nu under dessa 12 timmar, vilket medicinen verkar, i en emotionell berg & dalbana. Ångest, skuldbelagd men även otroligt känslig för andra och vad de säger eller gör.

Om han har hunnit till skolan innan medicinen verkat, kan han där avledas så mycket att han fokuserar på studierna. Han älskar fritids och sina resurser så även här går det fint. Dagen beror givetvis på hur hemsk eftermiddagen/kvällen/natten var. Men sammantaget går dagen bra. Han är omgiven av pedagoger som är väl insatta i hur hans olika funktionshinder fungerar.

Men… om vi nu ponerar att han faktiskt mår som efter en riktigt blöt kväll, luddiga minnen men medveten om att han har gjort bort sig och att många är arga och irriterade på honom. Hur skulle vi som vuxna må? Det skulle kanske vara segt på jobbet dagen efter men kollegerna vet ju inte om kvällen innan och skuldsätter inte. Tankarna kommer nog inte förrän stillheten infinner sig. När tiden finns att minnas och när man kommer hem och tvingas konfrontera alla man irriterat kvällen innan.

Nu är det svåra timmar. Kraven är stora och ansvaret för sina handlingar slipper man inte undan trots att man är 8 år och faktiskt inte kunde hjälpa allt som hände. Nu är det ju så att han har både mig, sin syster och mina föräldrar runt sig. Vi kan lyfta undan skulden, förklara att det beror på hans funktionshinder och hindra omgivningen från att döma för hårt, åtminstone så sonen hör.

Hinner däremot medicinen verka innan sonen befinner sig i taxin, tycks det som om tillvaron utanför min räckvidd är för svår. Han får nästan panik och verkar livrädd för att lämna mig. Han klamrar sig fast och visar tydlig ångest. Han är orubblig. Att trycka in honom i taxin vore livsfarligt. Jag vet att han skulle hoppa ut i farten. Det vet chauffören också. Alltså blir det ingen skola den dagen. Jag har lärt mig det nu och vet ungefär när medicinen skall ges. Men ibland blir vi försenade och då blir det inget av något. Jag får omboka och skjuta upp alla planer.

Tillbaka till den aktuella morgonen. Sonen får med sig allt nödvändigt som en Star Warsfilm, en Star Warsbok, sitt lasersvärd, sin ryggsäck mm. Han hoppar glatt in i taxin och vi vinkar tills vi inte längre kan skymta varandra. Nu är det bråttom att få dottern glad och på väg till skolan!

När jag kommer in igen har dottern, likt många andra syskon till ”svåra” barn, redan glömt varför hon var ledsen. Hon har fullt upp med att leka. Vi stressar lite och hon kommer till skolan i tid, exakt på sekunden i tid, men ändå!

Om man nu återgår till sonens problem, är det inte svårt att föreställa sig hur viktigt det är att inget oförutsett händer mitt i allt detta kaos! Detta inre kaos. Men livet är inte anpassat efter någons behov, möjligen lite mer för dem som kan välja sin omgivning, sin kontakt med andra, inrätta sina vanor efter ett passande mönster. Så har inte vi det.

En kväll var sonen sjuk, öron- och lunginflammation. Han låg hos mig i soffan i vardagsrummet. Till saken hör att vi har tre stora fina kaniner på balkongen. De bor i fina vinterbonade burar. Sonen hade ganska nyss fått en vacker liten kaninpojke. Yoda (självklart döpt efter en Starwars figur, liten med långa öron) Grannen ovan oss var full och retade sig tydligen på mina växter som tittade upp på hans balkong från min spaljé. Visst kan det vara irriterande och visst hade vi redan talat om att de självklart får klippa av eventuella skott som kom upp. Nu var det emellertid tydligen ett större irritationsmoment än vad jag förstått. Plötsligt ser vi hur det sprutar eld från grannens balkong. Det ser ut som en gasolbrännare. Vad har hänt? Är grannen galen?

Sonen gråter och får panik av att det sprutar eld. Vi ser hur topparna på växterna svartnar och skrumpnar ihop men vad värre är… vi hör hur kaninerna skräckslaget hoppar i sina burar. Jag rusar ut och frågar vad som händer. Grannen svarar att han bränner spindelnät. Vad i hela friden? Han slutar elda men efter någon timme då sonen lugnat sig ser vi hur någon hänger över balkongen ovan och sliter ut min spaljé! Jag orkar inte bry mig om min fula, fulla granne.

Sonen är dålig men vi kan trots det inte avboka det barnkalas vi ska ha utomhus dagen efter. Just nu behöver han vila och trygghet inte en mamma som tar en konflikt med en full, arg och mycket löjlig granne. Efter två på natten somnar sonen mitt i en mening om bränder…

Dagen efter är det kalas. Fullt av barn ute på gården det skulle vara fullkomligt om inte sonen upptäckt att hans kanin blivit så skrämd att den hoppat så att den till sist brutit nacken. Lilla Yoda dog mitt under kalaset.

Om man nu gör allt i sin makt för att sonen ska lära sig de sociala koder, vilka krävs av honom i samhället, så är det verkligen en prövning då man omges av dessa, enligt normen ”vanliga” människor. Åh vad vi önskar oss ett hem med yta runt. Välja vårt umgänge utifrån vad vi, hela familjen, orkar med. Kan hända skulle då kvällarna inte vara så påfrestande och komplicerade vilket kanske skulle minska den ångest sonen lever i. Då skulle kanske morgonen vara sådär underbart fylld av lycka och glädje.

All kärlek åt barnen!